Timbuktu: OberoendeFramkallande
TIMBUKTU
OberoendeFramkallande
JuJu/Playground
Betyg: 6
Inför varje nytt år brukar jag, som så många andra, känna viss ovisshet: »Vad kommer att hända nu?«, ungefär.
En sak är emellertid alltid huggen i sten: det nya året blir inte utan Timbuktu-släpp.
Det är ingen vetskap som grimaseras ur förutsägbarhetens leda; tvärtom, det har ju varit med ett betydande mått av uppspelthet som man sett fram emot varje utgåva. Med sina tre-fyra första album tog Jason Diakité trots allt inte bara sjumilakliv framåt i sin egen artistiska utveckling, ännu viktigare var att han tidigt vägrade vara uteslutande hiphopskalle. Man visste aldrig vad man hade att vänta av en ny Timbuktu-skiva men givet var att den knappast skulle lida brist på nya vägar in i den heliga funken. Oavsett om musiken förgrenat sig till old school-hiphop, skånsk proggreggae, otyglat inferno à la Kosturicas filmer eller nånting västafrikanskt som ibland kallas highlife, ibland afrobeat, så har den, med undantag för den första skivan, alltid haft mer med funk än hiphop att göra. Föga bokstavstrogen funk, ändå funk ända ut i fingerspetsarna.
2005 års succéalbum »Alla vill till himmelen men ingen vill dö« ägnade sig måhända mest åt att återvinna det vinnande koncept han hade initierat på »Wått’s dö madderfakking diil?« (2002) och finslipat på »The botten is nådd!« (2003). Men Timbuktu och producenten Måns Asplund gjorde det med all den lekfulla pondus som bara kan vara en naturlig kulmen på ett mångårigt kreativt stim. Det var ljudet av självförtroendefyllda mästare i arbete. Funken satt där den skulle sitta, vilken skepnad den än tog, varken mer eller mindre.
Såväl »W.D.M.D.« som »Botten« må ha varit mer utmanande på ett musikaliskt och idémässigt plan, men en av förtjänsterna med »Alla vill till himmelen…« var att vi där fick mindre av de plakatproggiga texter som det funnits några för många av på tidigare verk. Denna lätt näsvisa »jag vet bättre än du«-prosa, vars närmaste granne stavas M-i-k-a-e-l W-i-e-h-e, ersattes av ett mer personligt och avslappnat vardagsnära tilltal. Ibland dråpligt, stundom gripande och ofta nitiskt självgranskande utan att landa i vare sig svårmodiga gitarrtrubadurers patologiska självömkan eller otaliga hiphopkollegors forcerat förutbestämda underdogperspektiv.
Timbuktu är helt enkelt för rytmisk i sina formuleringar och för snabb som ordvrängare för att en pose – vilken som helst – någonsin ska kunna få fäste på honom.
Likafullt hade det nog varit läge att efter »Alla vill till himmelen…« stanna upp ett tag och blicka över situationen. Fundera igenom vad han åstadkommit, var han befinner sig och framför allt var han vill ta vägen med allt.
Och det kanske han har gjort, vad vet jag.
Men det låter inte som att han har tagit sig tid till det. Av texternas innehåll att döma låter det faktiskt som att han har haft fullt upp med det mesta annat, utom just detta.
Räknar man in de två Helt Off-plattorna och live-CD:n ihop med Damn är »OberoendeFramkallande« Timbuktus åttonde album sedan 2000 års debut »T2: KontraKultur«. En rasande produktivitet som blir ännu mer anmärkningsvärd om man beaktar de tilltagande framgångarna och alla energiskt uttömmande turnéer.
»OberoendeFramkallande« är verkligen ännu en Timbuktu-skiva, med allt vad det innebär. Alltså ännu en Måns Asplund-produktion med spridda gästinhopp av både the usual suspects (Magnus Tingsek, Chords, diverse Damn-folk) och mer otippade, fast vid närmare eftertanke väldigt logiska, musiker som Dungen.
Så klart inte det sämsta, men i detta skede hade karriären inte direkt skadats av ett stilbrott. Ta med sig hela Damn in i studion? Ett annat band? En – huvaligen – annan producent? Vad som helst, om så bara för att skaka om och visa att Timbuktu minsann står över det här med att falla in i ett givet mönster. Som det är nu lägger han till och drar ifrån små delar på sin nogsamt inarbetade funk, men grundfundamentetet börjar vi bli rätt intimt bekanta med.
Denna gång ligger tyngdpunkten, eller funkpunkten, på akustiskt betonad pop. Inte konsekvent men mer markant än tidigare, till och med med tydligare än på relativt avskalade »W.D.M.D.«.
Förutom att funken är mjukare i kanterna, exempelvis hörs fioler både här och där, fortsätter han som textförfattare att betrakta sina egna göromål med uppfriskande kritisk blick. I texterna samt i mötet mellan softa akustiska gitarrer, vemodiga folkinstrument, effektivt enfaldiga crunkslingor och styva dansgolvsbeats finns en laddning som inte motsvaras av låtmaterialet. Det låter lite bekvämt på sina ställen. Som att man i första hand inte har ämnat åstadkomma något helt nytt, utan mer letat efter metoder att få gamla grepp att lukta fräscht.
Det som är bra är i och för sig riktigt bra. I väntan på livstecken från Manu Chao är singeln »Karmakontot« ännu en charmfull multikulturell gatukorsning i stil med förra albumets hit till titelspår. Electropoppiga »Lika barn avvika bäst del 2« har en magnetisk framåtrörelse som påminner om Dungeon Familys fantastiska »Even in Darkness«-platta. »Lasternas« lyckas sätta folktoner till den vandrande basgången från Sly Stones »If You Want Me to Stay« och få det att fungera utmärkt. Den utflippade skrönan om »Ufokuken och Supermusen« är barnförbjuden hustlerpsykedelia som bör utvecklas till en bomb på scen.
Känslan av att radarparet Diakité och Asplund har nått en – tillfällig? – återvändsgränd är ändå svår att skaka av sig. Att de av gammal vana och lite på rutin pressar ur sig ännu en platta trots att idéerna är på upphällningen understryks när Timbuktu en bit in i sista låten stoppar musiken och startar om allt med orden »Men vi har redan varit där, man, vi måste ta det weiter!«.
Exakt så, lite sent påkommet bara.
Men, vi lär ju få en ny skiva nästa år.
PIERRE HELLQVIST
2007-02-20
