Bobb Trimble: Iron Curtain Innocence & Harvest of Dreams

BOBB TRIMBLE
Iron Curtain Innocence
Secretly Canadian/Border
Betyg: 7

Harvest of Dreams
Secretly Canadian/Border
Betyg: 8

Egentligen gör det här mig väldigt misstänksam.

En musiker spelar in en platta på egen hand och kränger ett fåtal till nära och kära. Tjugofem år senare hittar initierade rockjournalister och bolag fram till plattan, putsar upp den och sätter konstverket på piedestal. Den här typen av skivor verkar bli så mycket större och bättre i omvärldens ögon just därför att artisten glömdes bort när det begav sig, aldrig slog igenom, möttes av en oförstående omvärld. Som att det behövs en förförståelse för att uppskatta musik i dag som misslyckades då.

I fallet med Bobb Trimble behöver du egentligen inte veta något alls på förhand för att uppskatta musiken. Även om det är en säregen historia.

Trimble föddes 1958 och växte upp utanför Worchester i Massachusetts. Som Beatles-galen nittonåring bildade han ett rockband som aldrig tog vägen någonstans. Solo spelade han in två låtar till en egenproducerad vinylsingel, men då mastringen blev för dålig blev det aldrig någon fyrtiofemvarvare. I stället byggde Trimble ut låtarna till en hel platta med fjäderlätt psychpop, en fullängdare han tillägnade en barngeneration på väg mot undergång i en värld fylld av våld och krig. Kom ihåg att det här var i början av åttiotalet, under det kalla krigets mest frostiga period.

»Iron Curtain Innocence« (1980) känns både inbjudande och kuslig. Ungefär som skivomslaget, där huvudpersonen sitter med gitarren i knät och håller i ett maskingevär. Trimbles höga falsett svävar över billiga synthljud, gitarrer plockar oskyldiga skalor medan mentalpatienter tokskrattar i bakgrunden.

Plattan trycktes i trehundra ex, Trimble fick behålla de flesta själv. En lokaltidningsrecensent gillade hans försök att ta med sig Pink Floyd och Spirit in i åttiotalet, men tidningen misstänkte att skribenten var Trimbles polare så publicering uteblev.

Bobb Trimble gav inte upp utan spelade två år senare in »Harvest of Dreams«. På flera låtar kompar The Kidds, ett gäng tolvåriga killar från kvarteret som han lärde upp. Kompandet tog slut när föräldrarna till en av pojkarna undrade om det var en så bra idé att hänga runt med en tjugotreårig kufisk ensamvarg till singer-songwriter. Det hade ändå inte blivit så många spelningar eftersom ungarna knappast skulle ha släppts in på Worchesters rockklubbar.

Trimbles andra (och senaste) platta är varmare och mer tillbakalutad än föregångaren. Storögda ballader och rökig softrock, hippieflummiga textrader om drömmar och fantasier. The Kidds håller takten lite som det faller dem in. Framför allt finns här något som gör att Trimble tjugofem år senare faktiskt känns som en nyupptäckt gigant: en självklar känsla av något helt eget. Han låter verkligen inte som någon annan. Eller, rättare sagt, han framkallar ett unikt känsloregister med sina ibland hudlösa små berättelser.

   »It’s not really cult music at all. It makes it sound more obscure than it actually is«, sa Trimble själv till The Guardian nyligen. För Trimble lever än. Han bor kvar i Massachusetts, slutade spela och skriva låtar för många år sedan och verkar lite förvånad över att hans egenutgivna vinylplattor i dag kostar tusentals kronor i skivsamlarkretsar. Helst skulle han vilja starta upp ett band igen och börja gigga runt.
   Bobb, den här gången skulle jag undvika att börja fråga runt bland tolvåringar utanför skolan.
ANDERS DAHLBOM
2007-11-29