En honkytonkkung bortom all kontroll

»Life ain’t living if it don’t get out of hand sometime.«

Gary Stewart

Det börjar med att huvudobjektet kastar kniv mot författaren.

Scenen slår an tonen för vad som knappast utvecklas till en hjältesaga.

»I am from the Honky Tonks« kvalificerar sig med lätthet till de smutsigaste, ärligaste och mest grundligt genomförda musikbiografierna.

Boken har tagit fyrtio år att göra, men är värd all väntan. Rolig som fan, jobbig som fan, på sina ställen verkligen too much – vilket övrigt skulle kunna funka som beskrivning även på Gary Stewart.

Det är drygt femhundra sidor som får läsaren att ifrågasätta sig själv. Storyns innehåll är nämligen inte oproblematiskt. Längs vägen är det svårt att vifta bort tankar på huruvida det är möjligt att fortfarande gilla den här artistens musik eller om det över huvud taget är tillåtet att göra det. Även om aldrig har varit en hemlighet att The King of the Honky Tonks (1944–2003) var av oregerlig natur uppdagas under läsningen egenskaper hos honom du ogärna vill kännas vid. Gary Stewart får Jerry Lee Lewis att framstå som Little Gerhard. Att Stewart ingalunda är musikhistoriens enda tveksamma figur spelar ingen roll – sällan har hans sort porträtterats lika bottenlöst, utsiktslöst, tröstlöst.

Det hedrar Jimmy McDonough, som älskar Stewart och sett det som sin livsuppgift att ge hans musik upprättelse, att han inte precis väjer för artistens mindre smickrande drag. Vi får allt och lite till och varje gång vi tror att det inte finns mer kommer ännu mer, sida upp och sida ner. Då förresten inte bara vad gäller Gary utan hela klanen Stewart, som visar sig vara själva antitesen till helyllefamilj.

Samtidigt som du som Stewart-fan skruvar på dig och går igenom alla möjliga etiskt eller moraliskt orienterade kval är det någonstans befriande med en bok som vägrar ingå i vår tids knäfallande, sociala medier-anpassade peppjournalistik. 

Om McDonough fick sina fiskar varma med den mästerligt obekväma Neil Young-biografin »Shakey«, där han seriöst kom på kant med stjärnan och hans management, vågar man inte riktigt tänka på allt han tvingats gå igenom för att ro detta projekt i land. Och precis som i fallet Young är McDonough stenhård mot Stewart när det finns fog att vara just det.

En och annan där ute må fråga sig: vem är Gary Stewart?

Kentucky-bördig countrysångare som slår igenom i mitten av sjuttiotalet. Storhetstiden blir kort, men han går inte obemärkt förbi.

Det här är under en period då countrymusiken ihärdigt idkar intimt umgänge med pop, disco och skval, en del skulle säga att den i jakt på en ny publik tappar sin själ. Från närapå ingenstans drar den långhårige, gänglige och ostyrige Gary Stewart in som ett plötsligt oväder och rör om i grytan med mustiga otrohetsdramer och oborstad men ändå raffinerad honkytonk, traditionell sådan fast uppdaterad med impulser från exempelvis Allman Brothers och r’n’b. Dess intensitet, bakgatusmarta nerv och oförutsägbara edge saknar motstycke. Hans karaktäristiska vibratosång, tydligen en vattendelare, ekar av den sortens instängda desperation som bara kan härstamma från kuvade gruvbygder. Eller som senare års countryrookie Zach Top formulerar det i en intervju: »There’s something so raw about Gary Stewart. Every syllable he sings, he makes you feel it. His music isn’t for everyone – but the ones that do connect with it, they’re hardcore.«

Hitsinglar á la »Drinkin’ Thing«, »She’s Actin’ Single (I’m Drinkin’ Doubles)«, »In Some Room Above the Street«, »Your Place or Mine« och »Ten Years of This« ger sisådär 1973–1977 Nashville-etablissemanget en spark upp i ändalykten-påminnelse om vad countrymusik de facto alltjämt kan vara och ändå lyckas nå ut – därutöver ofta till en klart yngre publik än vad genren annars brukar mäkta med. 

Gary Stewarts ointresse av att spela med i branschspelet och kanske i ännu högre grad en rehabkompatibel levnadsföring gör att Music Row-makten snart tar sin hand ifrån honom. Under åttio- och nittiotalet dundrar han vidare på syltor i skuggorna, har fler liv än en genomsnittlig katt och är mot slutet mot alla odds större som liveartist än någonsin tidigare.

Efter att han en tid varit aningen bortglömd har myten runt Stewart tilltagit med åren. Bland kännare har surret om vissa demoinspelningar och videoklipp undan för undan intensifierats och nått hisnande proportioner (hans talang och otåliga väsen var klurigt att fånga i en uppstyrd studiomiljö, även om albumen »Out of Hand« och »Your Place or Mine« tar plats bland genrens mästerverk). Vanligtvis sansade människor är kapabla att tappa allt så fort de får höra Gary Stewart, i avskalat sammahang, sjunga sådant som »Silver Cloud«, »Harlan County Highway« och »Williamson County«. Följaktligen påbörjar nu skivbolaget Delmore en efterlängtad arkivrensningsserie, gissningsvis för att synka med uppmärksamheten kring den här boken.

»I am from the Honky Tonks« berör nu inte bara en countrysångare och hans karriär. I mångt och mycket är det en kärleksberättelse (även om prefixet »kärlek« stundtals kan ersättas av »hat«) om makarna Gary och Mary Lou: deras långa relation, oräkneliga ups and downs och äventyr i utkanten av ära, lagar, redlighet och vardagsverklighet. De båda kan omöjligen leva utan varandra, men tillsammans tar de å andra sidan i princip kål på varandra – invirade i en dödspakt som de till slut fullbordar.

Deras släktträd och vänskapskrets bildar ett närmast osannolikt persongalleri som inte ens den mest fantasifulla Southern gothic-fabel gone wrong kan matcha. Inget decimerat av att beskrivningarna av Fort Pierce, den Florida-belägna kuststaden och kokainbastionen där paret i flera decennier har sin drogbelamrade bas, är så ingående, både motbjudande och kittlande, att du omgående yrkar på en dokumentär om platsen.

Under sent sextiotal profilerar sig Gary Stewart som låtskrivare åt andra. Hank Snow, Nat Stuckey, Billy Walker, Jack Greene, Cal Smith och Del Reeves hör till de countrystjärnor som ser kvaliteter i hans material. Parallellt med detta ger Stewart ut en svit snillrika egna singlar på Kapp och Decca samt gör ett avstickaralbum åt Creedence-hållet med bandet Riley, men ingenting får riktigt fäste.

Det är producenten Roy Dea som plockar in Stewart till bjässen RCA. »I never knew anybody who blowed me away like Gary – and I seen Elvis, Hank Williams, all of ’em. You get hooked on Stewart – he’s like a damn drug«, säger han och slår huvudet på spiken. I sångaren ser Dea något annorlunda, något originellt, en oslipad diamant som inspelad på rätt sätt kan bli ovärderlig. 

Med uppbackning från Nashvilles främsta pickers åstadkommer de också smärre mirakel som vi pratar om än i dag medan den mesta av den tidens utslätade löpande band-country slukats av världens alla tiokronorsträsk. Stewarts country är en country med ett remarkabelt driv och en för genren sällsynt känsla av… fara. Dessutom: Där lite för många av dåtidens countrysångare spelar in mer eller mindre överflödiga versioner på samma nötta hits handplockar Stewart merparten av sina covers med omsorg och tanke, plus att han själv då är en skarp låtskrivare och därtill omger sig med drillade kollegor.

I samma veva som Gary Stewart närmar sig ett genombrott extraknäcker han som musiker i countrystjärnan Charley Prides kompband. Den ensemblens slicka professionalitet, städade manér och väluppfostrade publik tråkar snart ut Stewart, trots att han då och då tilldelas ett eget parti i föreställningen där han får ge prov på hur han anser att en liveshow ska se ut (vilket, ifall det inte har framgått, är något helt annat). 

Med de växande framgångarna rullar pengarna in – och ut. Stewart delar alltid med sig av the goodies – dollar, juveler, bilar, gitarrer, skivor, preparat – till vänner, bekanta och prospects. Generös på gränsen till dum. Det går så långt att när han efter turnéerna återvänder hem med fickorna fyllda av sedlar står Mary Lou redo med ett skjutvapen för att kunna schasa i väg alla lycksökare.

I mitten av sjuttiotalet kan Stewart ännu kontrollera sitt intag av olika substanser: han är på väg framåt, lever på sin musik och bedriver booji wooji på vägarna precis hur mycket han vill – och, lord, som han vill. Sångarens stora last vid tidpunkten är bruk av ett Florida-weed vid namn Okeechobee Purple, vars potens vi får en bild av vid vetskap om att den i sammanhanget stryktålige vännen Willie Nelson anser det vara i starkaste laget.

Men, värre saker står för dörren. När de goda åren rinner förbi lite för snabbt, den ena tragedin följs av den andra, det äkta parets öppna förhållande skenar bortom all sans, RCA visar tydliga tecken på tappat tålamod, besvikelserna bildar parad och energin riktas åt fel håll börjar tillvaron gå out of hand lite för ofta. Det är inget mot hur illa det ska komma att bli, men det är ett varsel.

Kapitlen om de sista två decennierna är allt annat än vacker läsning. Beteenden som några år tidigare kunde betraktas som excentriska övergår i rena obehagligheter. Karaktärer som en gång hade skrattats bort som »färgstarka« liknar mer och mer totalt uppfuckade. Då Mary Lou förser en femtonårig barnvakt med kokain vill man helst lägga undan boken. Då Garys bror visar sig vara våldtäktsman vill man bara spy. Mörkret som tornar upp sig över Fort Pierce är så kompakt att sista sidan inte kan komma fort nog.

Det spelar ingen roll att Gary Stewarts vänskap med Allman Brothers-tungviktare som Dickey Betts och Gregg Allman växer sig allt starkare, att Bob Dylan vid en konsert i Dallas prisar »Ten Years of This« eller att ett älskat barnbarn kommer in i bilden när Stewarts missbruk, sviktande hälsa och allmänna opålitlighet hela tiden kantrar över. På en indieutgiven åttiotalssingel visar han åtminstone medvetenhet om situationen genom att sjunga »I got a whole lot of people/disappointed in me«.

Det är vid den här tiden Jimmy McDonough verkligen lär känna Gary Stewart, under en förhållandevis inaktiv period i sångarens karriär. Sittningarna de har då (fler skulle följa) utmynnar i en klassisk Village Voice-artikel med foto av Larry Clark, senare berömd regissör som tonsätter sin omdiskuterade film »Ken Park« med Gary Stewart-låtar.

Att boken inte är en efterhandskonstruktion av någon som behövt läsa sig till vem Gary Stewart var utan de facto hängde med honom och befann sig i Fort Pierce-miljöerna när det begav sig ger tvivelsutan insikter och närvaro som omöjligen går att ersätta. Utöver det har McDonough förstås gjort ett hästjobb ifråga om research och intervjuer. Min mest betydande invändning mot en annars svårglömlig bok är att vi faktiskt kunde ha besparats somliga detaljer, det blir emellanåt lite för grisigt och ingående. 

Ett tag tror författaren, som inte är helt nöjd med comebackalbumen Stewart gör på HighTone-etiketten 1988–1993, att han ska kunna bidra till att skaka liv i Stewarts karriär. Under arbetet med »Shakey« försöker han rentav pitcha in Gary Stewart till Neil Young och hans producent David Briggs (ej att förväxla med musikern David Briggs som spelar på en del Stewart-skivor). Men trots visst intresse därifrån rinner det ut i sanden.

Alldeles oavsett är det för sent. McDonough skriver: »Stewart didn’t want to be saved. From anything. By anyone.«

Gary Stewarts sista uppträdande sker spontant med ett lokalt Fort Pierce-band i december 2003, bara några veckor efter att hustrun en gång för alla lämnat jordelivet. Han framför tre låtar: en av Mary Lou-favoriten Jimmy Reed, en Elvis-tolkad Arthur Crudup-skapelse och avslutningsvis sin egen ensliga ballad »An Empty Glass«, Stewarts sista stora låt som vuxit sig än större efter hans bortgång och blivit något av stängningsdags-anthem på barer runtom i Södern. 

With an empty glass

That last cigarette

Closin’ time

and I’m drunk again

But somehow I’ll make it home

and cry myself to sleep

and that’s the way the day ends

every night for me

Även om ingen annan vet det då pekar det mesta på att Gary själv är införstådd med att han sjunger den för sista gången. Om den ene går ska den andre följa efter. Tio dagar senare är han borta. Så borta någon nu kan vara som har Brother Claude Ely-gospeln »There Ain’t No Grave Gonna Hold My Body Down« som sin favoritinspelning. ■

GARY STEWART x 10

Willamson County

Drinkin’ Thing

She’s Actin’ Single (I’m Drinkin’ Doubles)

In Some Room Above the Street

Out of Hand

Silver Cloud

Harlan County Highway

Single Again

Ten Years of This

An Empty Glass