Abbey Lincoln: Abbey Sings Abbey
ABBEY LINCOLN
Abbey Sings Abbey
Verve/Universal
Betyg: 8
Det här är tydligen inte någon skiva för de jazzvänner som förmodligen är de få som känner till den här sångerskan.
Jag försökte sälja in den till min egen jazzmentor, men han bara fnös åt mig. Är man rättrogen jazzdiggare nöjer man sig med de två klassiker Lincoln spelade in i början av sextiotalet – den egna »Straight Ahead« och den ilskna medborgarrättsprotesten »We Insist! Freedom Now Suite«, som gjordes i maken Max Roach namn.
De får skylla sig själva.
Efter skilsmässan från Roach 1970 gick Lincolns karriär kräftgång. Den tog inte riktig fart förrän i början av nittiotalet, då hon började spela in utmärkta album för skivbolaget Verve. »Abbey Sings Abbey« är det tionde av dem. På det har hon spelat in sina egna favoriter från de nio tidigare.
Alla låtar utom en är skrivna av henne själv. Undantaget är Thelonius Monks »Blue Monk«, som hon redan för »Straight Ahead« satte sin text till. När hon spelade in den första gången var Monk i studion. Innan han gick därifrån viskade han kärleksfullt i hennes öra: »Don’t be so perfect.« Det rådet har hon alltid rättat sig efter. Alltid satt känslan före tonsäkerheten, alltid satt trovärdigheten i budskapet före konsterna på jazzens trapetslina.
I dag är hon sjuttiosju år gammal och bryr sig knappast om huruvida någon skulle kritisera henne för några missade toner eller för att hon allt som oftast sjunger aningen »bakom« takten. (Det gjorde ju Billie Holiday också.) Men hon sjunger alla de här låtarna med sådan orubblig stolthet och en så väldigt mänsklig sårbarhet att man inte kan annat än älska henne.
Hon gör det tillsammans med Dylan-gitarristen Larry Campbell, som elegant och obehindrat hanterar en rad olika stränginstrument, och en smidig rytmsektion. (Arrangören Gil Goldstein färgade i efterhand tre av spåren med hjälp av en dragspelare och en cellist.) Och man kan inte annat än förundras över att Lincoln och Campbell så väl har lyckats göra uppenbara jazzlåtar som dessa till amerikansk rotmusik i skarven mellan blues och country.
Roach fick henne att bränna upp den röda klänning hon hade ärvt efter Marilyn Monroe och som hon själv så väl hade burit i rock’n’rollfilmen »The Girl Can’t Help It«. Det var ett symboliskt farväl till den ihåligt glamorösa värld hon då lämnade bakom sig. Hon har brunnit med en ny låga sedan dess.
Det gör hon också i de här sångerna. Hon gör det med samma övertygelse som när hon i det avslutande spåret med en enda textrad fångar vilket ensamt jobb det kan vara att våga se sig själv, att våga vara sig själv. »Being me, I dared to be myself alone.«
Hon vågar vara sig själv. Och det här är hennes bästa skiva någonsin. Oavsett vad jazzdiggarna säger.
LENNART PERSSON
2008-02-12
