Adem: Takes

ADEM
Takes
Domino/Playground
Betyg: 4

Adems första album kom ut just som brittisk popmusik stod i begrepp att lämna nittiotalets gitarrbaserade pop bakom sig för en tillbakalutad och glesbygdsromantisk folkmusik.
   »Homesongs« var den här periodens bästa album, tätt följd av Drews »Songs From the Devil’s Chimney« och Kings Creosotes »Kenny and Beth’s Musakal Boat Rides«. I Adems musik fanns inga spår av det gångna decenniets stelopererade brittiska mansrock, bara en subtilt tonsatt rotlöshet och hemlängtan som fortfarande, fem år senare, framstår som oöverträffad i sin genre.
   »Takes« innehåller tolkningar av tretton sånger som betydde mycket för Adem när han växte upp under nittiotalet. I hans fall handlar det om gitarrer i allmänhet, och amerikansk rock utan melodier i synnerhet: den diametrala motsatsen till hans egen musik.
   Förvånande nog hamnar Adems omtagningar på »Takes« inte alltid så långt ifrån originalversionerna som man skulle kunna tro, trots att han använder sig av helt andra medel och verkar i en diametralt motsatt tradition än originalartisterna. PJ Harveys »Oh My Lover« är nästintill minsta beståndsdel oförändrad, så när som på en bas och Harveys röst. Smashing Pumpkins »Starla« och Björks »Unravel« likaså. Sin intention till trots lyckas Adem inte gjuta något nytt liv i musiken, utan förhåller sig som ett barn inför en förebild, passiv och med vördnad, skivan igenom.
   Undantaget är en stillsam tolkning av Bedheads första och bortglömda singel »Bedside Table«, som tangerar originalet, men aldrig kommer riktigt nära.
NIKLAS ELMÉR
2008-05-13