En cynikers kärlek till bollen
Numera är det svårt att undkomma ett stort internationellt mästerskap i fotboll.
Morgon-TV, kvällspress, morgon- och kvällstidningarnas kultursidor – överallt, fotbolls-EM.
Inte heller popmusiken går fri.
På sin sporadiskt uppdaterade blogg beskriver Paul Heaton, en gång medlem i The Housemartins och The Beautiful South, hur han avslutar en slitsam arbetsdag med att se Ryssland spela ut Sverige på Tivoli Stadium i Innsbruck: »What better way for the day to end than the glorious Russia, inspired by the crazily talented Arshavin, beating the Swedes 2-0.«
Heaton är engelsman, hans landslag deltog inte i EM-slutspelet, men där kärleken till ett lag slutar, tar kärleken till sporten som sådan vid. I synnerhet för Heaton, vars far var lovande fotbollsspelare och som en gång döpte The Housemartins debutalbum till »London 0, Hull 4«.
Huvuddelen av inläggen på hans blogg handlar om arbetet med »The Cross Eyed Rambler«, hans första album på egen hand sedan The Beautiful South gick skilda vägar i fjol, men Heaton kan inte låta bli att kommentera det pågående mästerskapet, och hans analyser tangerar ofta de svenska kultursidornas: »Holland, a country I love but whose footballers […] I hate, against a country I find increasingly racist but whose footballers I love. What to do?«
I väntan på »The Cross Eyed Rambler« får vi nöja oss med det här: en medelålders man som färdas kors och tvärs genom sitt hemland för att prata om sitt nya album, men inte kan låta bli att stanna till framför första bästa tv för att se sitt nya favoritlandslag Ryssland besegra Holland med 3-1, eller delge sina fans synpunkter på den spanska laguttagningen.
För oss som följt Paul Heaton sedan barnsben och är måttligt intresserade av fotboll är det dock en behaglig överraskning att texterna på »The Cross Eyed Rambler« inte handlar så mycket om fotboll, som det handlar om politik, kärlek eller att bli äldre i en värld där ungdom upphöjts till norm. Diskrepansen mellan musik och lyrik, den som alltid gjorde The Beautiful South unika, är dessutom intakt, opåverkade av Arsjavins frisparkar och Villas anfallsglädje.
I »Mermaids and Slaves«, Heatons lyckligaste melodi sedan »We Are Each Other«, sjunger han »Take tragic mistake, crash into a lake, and sell it to folks passing by«.