Brian Wilson: That Lucky Old Sun




BRIAN WILSON
That Lucky Old Sun
Capitol/EMI
Betyg: 8

Brian Wilson är i huset. Verkar det som. I alla fall om man ser poängen med trattsång, referenser till antikviteter som Errol Flynn, Marilyn Monroe och turer i det spökslott av soldränkta solstänkta minnen som Kalifornien, Los Angeles och Venice kan vara. Men också om man älskar hans melodier, hans röst och komplexiteten i den surfmyt som Beach Boys en gång puttade ut oss på.
   Detta album bör vara rena julafton för dem som lojalt har följt denne ansatte man genom alla år. Jag har definitivt inte följt honom lojalt genom alla år. Mitt förhållande till Brian Wilson och Beach Boys är att de blev irrelevanta när han släppte greppet om gruppen efter »Pet Sounds« 1966. Det var mycket långt mellan guldkornen på albumen som följde, samtidigt som hitsamlingarna från förr gäckande och hånfullt växte i kraft.
   Frågar du äkta fans kan de spela upp pärlband av lysande undantag från var och en av gruppens senare plattor. Frågar du mig så var det inte förrän med albumet »Brian Wilson« 1988 som mannen började ana sin verkliga musa igen. Därefter har det i ärlighetens namn gått litet upp och ner, med den gemensamma nämnaren att han tycks ha blivit ledd runt som en blind man i en labyrint av minnen och referenser, av välvilliga eller giriga människor – hans psykiater, Don Was, The Wondermints, eller vem som nu råkade komma i vägen för honom. Inte helt olikt det gamla förhållandet till den dominerande kusinen Mike Love i Beach Boys. Wilson är en känslig själ med enorm konstnärlig kapacitet, men socialt handikappad.
   Med tanke på hur mycket kemikalier och mat som passerade hans system en gång i tiden är det inte konstigt att det blev som det blev. Det var snarare förbluffande att han till slut – med hjälp av beundrande musiker och fru – tog itu med sitt förflutna, ett arbete som kulminerade med färdigställandet av det förlorade Beach Boys-albumet från 1967, hans mästerverk »Smile«. Vid konserterna 2004 var det en mer självsäker Brian Wilson som ledde den enorma ensemblen genom ett komplicerat virrvarr av gudomliga ljud och harmonier.   
   »Smile« var ett av musikhistoriens mest riskfyllda projekt, men i goda vänners lag föll det på plats. Det i sig hade räckt långa vägar för att cementera myten för all framtid om denne comeback kid. Att han samma år släppte en halvkul platta med för många boogielåtar kändes inte som hans mest genomtänkta drag. Men människor fungerar inte så. Man måste göra det som måste göras, även om det blir fel. Det viktiga är att han mår bra. Mänskligheten mår bättre av boogiealbum med en levande Brian Wilson än av att Jim Morrison, Sid Vicious och Kurt Cobain gav sina liv för rocken.
   Så se denna platta – en subtil backspegel mot allt som har hänt sedan han och bröderna bildade bandet 1961, beatnikinspirerat och med Louis Armstrongs version av titelspåret i minnet; som en förvånansvärt finlemmad och egensinnig bonus från killen som med all rätt hade kunnat leva gott på tjoiga hitkabareter i resten av sitt liv, med »Johnny B Goode« som extranummer. I stället har han till punkt och pricka slutfört ett konceptalbum enligt gamla tiders mallar, med berg och dalar och andningspauser i en mästerlig produktion. Ingenting går att jämföra med »Smile«, men känslan av att allt är möjligt är en uppenbar länk mellan plattorna. Brian tycks fri inför sig själv att göra som han vill, som han måste.
   »Midnight’s Another Day« är det riktigt stora eposet här, en »In My Room«, »Love and Mercy« eller »Surf’s Up« för 2008. En melankolirysare om hans liv, om hur det är att förlora fokus, att hemfalla åt det totala mörkret, att verkligen sjunka ner i dyn. Skrönan om hur han surfade allra längst ut, men mot alla odds hittade tillbaka och kan berätta om det.
   Albumet pendlar mellan skolbalens oskuldsfulla förväntningar och de riktigt djupa pannvecken i hedonismens baksmälla, samtidigt som texter, musikaliska infall och talade partier domineras av en grundläggande fascination inför livet självt. »California Role«, »Live Let Live«, »Southern California« och »Forever My Surfer Girl« är låtar som faktiskt kan mäta sig med hans allra största ögonblick. Det kan även hans änglaröst, som med uppriktig pondus äntligen ställer sig allra längst fram igen. Det måste betyda att Brian Wilsons egen röst slutligen förmår överrösta stämmorna inne i hans huvud.
MARTIN THEANDER
2008-09-02