Bättre sent än aldrig

Den psykedeliska barbershopgruppen, som Jimi Hendrix ska ha kallat dem i ett försök att göra ner dem, har kommit med ett nytt album. Det tog fyrtiofyra år att avsluta, och då är det ändå inte riktigt färdigt – men det lever upp till Jimis definition. Det gjorde även »Smile« i Brian Wilsons kompletta version med Wondermints 2004. Detta är dock ljudet av Beach Boys – inte längre på solstranden utan i en skymningsvik vid världens ände.

Brian, Mike Love, Al Jardine och Bruce Johnston är i livet, bandets ende surfare Dennis Wilson är död, liksom Carl Wilson. Fyra av sex strandgubbar jobbar inte ihop men kan fira att surfpopens definitiva LSD-epos är utgivet, minutiöst och kärleksfullt förpackat.

Det finns många versioner, från enkel-CD med albumet och några väl valda bonusspår för 100–150 kr upp till den utgåva om tio ex som för 6 000 dollar inkluderar dubbelvinyl, affisch, bok, singlar, »Smile«-låda med lampa, fem CD med ändlösa mängder outtakes plus en äkta Smile-surfbräda (en Hobie 9’6 – en vanlig sådan får man för tusen dollar, så jag avråder).

För den som inte är insnöad på ämnet »pophistoriens mest mytomspunna förlorade album« är frågan vilken »Smile« som är den autentiska, mest njutbara. Vill man ha Beach Boys överlägset bästa versioner på några av deras mest fantastiska låtar i det sammanhang de gjordes för är det här de bor: »Surf’s Up«, »Good Vibrations«, »Heroes and Villains«, »Cabin Essence«, »Wind Chimes« och »Wonderful«. Det finns tretton spår till och några av dem är inte avslutade, men för ett popalbum från 1967 utgivet i vår mashup/demo-tid kan det inte vara ett problem.

En sak är säker. Hade inte »Smile« gjorts så skickligt av Brian och Wondermints 2004 är det osannolikt att denna restaurering hade blivit lika bra – eller någonsin kommit ut. ■