Kebnekajse: Kebnekajse
KEBNEKAJSE
Kebnekajse
Subliminal Sounds/Border
Betyg: 7
För två år sedan släppte Subliminal Sounds en skiva med det obskyra svenska psykbandet Baby Grandmothers. Inspelningar från 1967 och 1968 som måste vara något av det bästa som gjordes i Norden under den här tiden. Baby Grandmothers förvandlades till Mecki Mark Men och ur spillrorna av det bandet bildade gitarristen Kenny Håkansson Kebnekajse.
Kebnekajses första album sedan 1978 har spelats in av Anders Lind i Silence-studion i Värmland, men då skivbolaget Silence sedan några år befinner sig i stiltje är det logiskt att Subliminal Sounds ger ut skivan. Likaså att Dungen-gitarristen Reine Fiske har varit med och mixat.
Själv var jag bebis när Kebnekajse 1971 debuterade med det hårdrockdoftande albumet »Resa mot okänt mål« och har självklart inga nostalgiska minnen till bandet, men är förtjust i deras skivor och tycker att det finns något tidlöst i den här erans elektriska tolkningar av svensk folkmusik. Lyssna på »Gånglåten« med Fläsket Brinner, »Sommarlåten« med International Harvester eller »Polska efter Lejsme Per Larsson« med Arbete & Fritid för att ta några självklara, men ganska olika, exempel.
Kebnekajse var det band – av mest populära progressiva akterna – som gick längst ner i folkmusiken, nästan alla låtarna på deras klassiska album »2« och »3« är polskor, skänklåtar och dylikt. Håkansson drabbades av den svenska folkmusiken då han turnerade med Cornelis Vreeswijk och hörde spelmän framföra »Polska från Enviken«, som finns med på nya skivan. När bandet fick några nya medlemmar – bland annat violinisten Mats Glenngård – var vägen utstakad.
Alla åtta låtarna på den självbetitlade comebackplattan är spelmanslåtar. Det är på gott och ont. Det hade varit roligt att även höra nya egna låtar, intressant att se vart den musiken skulle ta vägen. Och ibland blir det lite väl mycket fiol – inget ont om Glenngårds spel, men gruppen hade kunnat göra ännu friare tolkningar. »Brudmarsch till Per & Anna« är alldeles för tung i gumpen. »Brudmarsch efter E Eriksson« är bättre, psykedelisk folk i ordets rätta bemärkelse med ettrigt slagverk av Hassan Bah.
I stort är det bra, bitvis mycket bra. Det låter nästan som förr. Det kan man tycka vad man vill om men Kebnekajse har ett härligt sound, särskilt när Håkansson är på humör och folkmusiken utan att man hinner känna efter bankar på hjärtat och liksom bara finns där. Det är, ibland, som att hitta hem.
»Valllåt« klingar in på knappt tre minuter och sticker ut, den är snabb i tempot och catchy som en popsingel. Jag gillar när Håkansson släpper tyglarna – det händer för sällan i dag – men ändå finns med, som i »Polska från Alfta« där gitarren lyfter och svävar ovanpå de två basisterna och de dubbla slagverken i ett långt jam. Det är skivans bästa låt. En annan favorit är »Farmors brudpolska« som är luftig, äventyrlig och cirklar runt den underbara melodin på ett fint sätt.
Den mest välkända melodin torde vara »Leksands skänklåt« som Jan Johansson spelade in på »Jazz på Svenska«. Den inleder skivan, slår an tonen och visar omedelbart att Kebnekajses musik har relevans även i dag.
PM JÖNSSON
2009-02-24
