Colin Blunstone: The Ghost of You and Me




COLIN BLUNSTONE
The Ghost of You and Me
Ennismore/Bonnier Amigo
Betyg: 7

Det här är historien om två album, ett fantastiskt och ett mer ordinärt, som av olyckliga anledningar slogs samman till ett som är mest förvirrande.
   Colin Blunstone har rösten som en gång gjorde Zombies-inspelningar som »She’s Not There« och »Time of the Season« till självlysande popklassiker. Men han har också på egen hand förgyllt popmusikens historia med singelklassiker som »Say You Don’t Mind«, »Caroline Goodbye«, »I Don’t Believe in Miracles« och, inte minst, albumet »One Year«. Som är ett stycke omistlig barockpop för hudlösa romantiker.
   Han turnerar numera sedan några år tillbaka med The Zombies igen och gjorde förra året några bejublade jubileumsspelningar för gruppens kultalbum »Odessey & Oracle« i London. Parallellt försöker han hålla i gång en solokarriär, förmodligen för att hans egna låtar är lite för spröda och allvarliga för gruppens nostalgishower.
   Det här albumet påbörjades för ganska många år sedan för ett skivbolag som rätt omedelbart gick i konkurs, trots att det hette Permanent Records. För några år sedan bestämde sig Blunstone för att slutföra albumet, startade eget skivbolag för att ge ut det och återknöt kontakten med Chris Gunning, som en gång gjorde de subtila stråkarrangemangen till »One Year«. De nya inspelningar de har gjort när ekonomin har tillåtit det återknyter till det snart trettioåtta år gamla albumets speciella sound. Och de låter inget annat än fantastiska.
   Det är skir och avskalad, oerhört vacker musik för stråkar och Colin Blunstones nästan genomskinliga röst, som står i absolut centrum. Samtliga spår är skrivna av Colin själv, som bygger låtarna på sina egna upplevelser, även avlägsna sådana. Känslor och upplevelser som har stannat kvar i hans minne. Jag träffar honom i anslutning till den nyligen avslutade Sverige-turnén med The Zombies och han sjunger några strofer ur låten »Any Other Way« för mig och förklarar hur de relaterar till ett avsked han var med om för mer än fyrtio år sedan.

»You turned and never
looked around again
I knew you never would«

– Det var 1968, på flygplatsen i Madrid. Hon var väldigt vacker, med långt mörkt hår. Jag minns att hon hade ett par klarröda byxor på sig. Vi tog farväl, jag tog några steg och vände mig om mot henne, medan hon bara fortsatte bort, utan att vända sig om. Och jag förstod instinktivt att vår relation var över.
   Hon hette Caroline och det var henne han en gång skrev »Caroline Goodbye« om.
   – Jag har inte träffat henne sedan dess, men uppenbarligen finn hon kvar i mina tankar…
   Ni förstår, det här är musik som sveper in en i skönhet och vemod. Ett vemod som är romantiskt, aldrig sentimentalt. Jag spelar dess dryga tjugo minuter av albumet, om och om igen, under allt större förtjusning, och önskar att Colin Blunstone hade haft vett att göra ett helt album på samma vis.
   Även om det hade försenat utgivningen med ytterligare ett år eller två. Då hade han haft ytterligare en klassiker i sin hand.
   De fyra inledande, gamla inspelningarna låter i jämförelse ordinära, banala, tungfotade, med »fula« elgitarrer och blurrigt trumsound. Inga av dem är skrivna av Colin själv. Tim Moores »Second Avenue« från mitten av sjuttiotalet är en vacker låt som hjälpligt fungerar som en brygga mellan de två »albumen«, men klyftan är nästan omöjlig att överbrygga.
   Jag hoppas bara att denna kluvenhet inte hindrar er från att upptäcka den skönhet och den stillsamt brinnande passion som genomsyrar albumets sista två tredjedelar. Det vore väldigt synd.
LENNART PERSSON
2009-03-10