Diverse artister: Dave Godin’s Deep Soul Treasures (Taken From the Vaults) … Volume 3

DIVERSE ARTISTER
Dave Godin’s Deep Soul Treasures (Taken From the Vaults) … Volume 3
Kent/Amigo
Betyg: 9

Reaktionen har alltid varit densamma.
   Varje gång jag spelat någon av de två första volymerna i den här serien för vänner och bekanta har de bara stått och gapat. Alternativt bara stirrat dumt framför sig, förlamade och andäktiga.
   Och har de visat minsta tvekan har jag bara plockat fram Kenny Carters »Showdown« från den första volymen, sedan har saken varit klar.
   Det är föga förvånande att den första delen är bolaget Kents största bästsäljare genom tiderna och att tvåan börjar komma ikapp.
   Det är inte heller konstigt att ett universitet i USA använder samlingarna som läromedel och referensmaterial om svart kultur.
   De låtar som musikjournalisten och soulexperten Dave Godin grävt fram – oftast djupa ballader från sextio- och sjuttiotalet, framförda av mestadels okända artister – är nästan overkligt starka.
   Den enda kritik jag hört riktas mot albumen har gått ut på att de är i mastigaste laget. Det är svårt att ta till sig dem i ett svep, eftersom nästan varenda stycke är en anstormning som är omöjlig att värja sig mot.
   Men det är å andra sidan få verk som kan skryta med det.
   Och del tre är lika hisnande.
   Skillnaden från förut är att artisterna är mer namnkunniga och att låtmaterialet känns mer bekant.
   Här finns Etta James klassiker »I’d Rather Go Blind«, Irma Thomas »Wish Someone Would Care«, Baby Washingtons version av »Breakfast in Bed« och Betty Lavettes plågsamma vädjan »Let Me Down Easy«.
   De trängs med skimrande alster av Bobby Womack, James Brown, Syl Johnson, Carla Thomas och Bobby Bland.
   Och jag hade kunnat skriva en mindre novellsamling om The Impressions »My Deceiving Heart«, jag får i alla fall lust att försöka. Likadana tankar kommer upp efter att ha lyssnat två dagar i streck på Rozetta Johnsons insjungning av Sam Dees-kompositionen »Who Are You Gonna Love (Your Woman or Your Wife)«.
   Men det mest iögonfallande är hur lätt Rick James »Ebony Eyes« smälter in i sällskapet, trots att den släpptes så sent som 1983 och tillhör en helt annan era än de andra bidragen.
   Återigen kommer man på sig själv att stå förlamad framför stereon med tom blick.
   Hopplöst förlorad och förälskad.
   Man vill aldrig vakna upp ur Dave Godins sorgliga drömvärld.
   »God’s own soul messenger on earth«, som Mick Taylor sa.
MARKUS LARSSON

Ursprungligen publicerad i Sonic #1, november 2000