James Carr: My Soul is Satisfied: The Rest of James Carr

JAMES CARR
My Soul is Satisfied: The Rest of James Carr
Ace/Bonnier Amigo
Betyg: 7

Många har försökt fånga ljudet av ett krossat hjärta. Många har försökt att sammanfatta de allra mörkaste känslorna som rinner ut ur ett hjärta som gått itu. Och misstanken att James Carr kommit närmast både ljudet och sammanfattningen lämnar aldrig den som förälskat sig i hans röst eller musik. Carrs röst kan faktiskt vara det trasigaste och mest förtvivlade instrumentet som någon vågat spela in. Den häller salt i öppna sår.
   Om man lyssnar på James Carr vid rätt tillfälle – eller fel, beroende på hur man ser på saken – kan upplevelsen bli skrämmande i sin intensitet. Han erbjuder inga förbandslådor eller lösningar. Undantagen är i så fall försvinnande få. Vill man uppleva den klassiska soulmusikens förlovade symbios mellan tröst och stolthet, förtvivlan och hopp får man leta någon annanstans. Carrs inspelningar och privatliv var bara en serie av mentala och fysiska sammanbrott. Han får Lou Reed att likna en munter trädgårdstomte med julgransbelysning runt magen.
   Den som tvivlar ska inte börja här. Det finns åtskilliga andra samlingar och album därute som redovisar Carrs allra starkaste inspelningar: »The Complete Goldwax Singles«, den utökade versionen av »A Man Needs a Woman« och »The Goldwax Story vol 1–2« till exempel. Det här är, precis som titeln antyder, resten.
   Outgivna spår från de mörkaste hörnen av Carrs karriär, spår som bara japanska fanatiker brytt sig om att ge ut, alternativa versioner av »Pouring Water On a Drowning Man« och »Love Attack«, tidigare outgivna rariteter och tre gospelnummer från The Jubilee Hummingbirds bortglömda skiva »Guilty of Serving God«, utgiven 1994.
   Skivan förstärker inte heller de övertygades tro på James Carrs storhet. Den gör bara deras soulsamlingar mer… kompletta.
MARKUS LARSSON

Ursprungligen publicerad i Sonic #17, juni 2004