The Dixie Hummingbirds: Jesus Has Traveled This Road Before

THE DIXIE HUMMINGBIRDS
Jesus Has Traveled This Road Before
Gospel Friend/Mr R&B
Betyg: 7

Det var jag, Ange, hennes bror, mor och far. Utöver oss hade ett par hundra åhörare betalat nittio kronor denna majkväll för att i en stockholmskyrka få se och lyssna till fem ålderstigna amerikanska gentlemän, deras skräpiga gitarr och antika gamla trummaskin.
   De i denna recension först nämnda personerna håller allihop konserten ifråga som en av de verkligt betydande musikaliska upplevelserna i livet, och att döma av den överväldigande responsen som de fem rutinerade herrarna fick lär även övriga närvarande där i lokalen än i dag få ett saligt leende på läppen så fort de ser eller hör namnet The Dixie Hummingbirds.
   Jag har bevistat syndfyllt få väckelsemöten i mitt liv, men efter att ha stått och sjungit och dansat i Immanuelskyrkans bänkrader den där vårkvällen för fem år sedan vet jag inte om särskilt många fler är så värst nödvändigt. Där fanns ju allt, och lite till, som en människa behöver veta om hänryckt extas och glädjefylld spiritualitet.
   En och annan gospelpurist hade säkert kunnat komma med invändningar mot Howard Carrolls undermåliga gitarrljud, för att inte tala om hostningarna som rosslade ut ur den alltmer soniskt sönderfallande lilla rytmboxen. Men tillsammans blev instrumentens lofi-primitivism en överraskande och synnerligen cool kontrast till männens klanderfria skönsång. Så fel att det liksom ändå blev helt rätt.
   Dixie Hummingbirds är ett grundfundament inom gospelmusiken, för dess etablering och utbredning. Och kanske har de varit än viktigare, för oss här i dag, för sin insats att påskynda uppkomsten av soulmusik. Hyllningsord från sådana som Solomon Burke, Bobby Womack, Mavis Staples, Stevie Wonder, The Temptations, The Band och Paul Simon (som de hade en stor hit tillsammans med 1973 i låten »Loves Me Like a Rock«) kan möjligen ses som bevis nog.
   Fler gospelgrupper än Dixie Hummingbirds lärde med sina halsbrytande a capella-övningar femtiotalets doowopsångare hur man använder fjäderlätta harmonier. Men inga andra såg till att så tidigt och så tydligt lägga ut riktlinjerna för det som sedermera skulle erövra topplistor världen över: det klassiska soulsoundet. I samma stund som den tidigare helt vokala gruppen sommaren 1952 – i början på deras tid hos skivbolaget Peacock – plockade in strängbändare Carroll i sättningen, och också drog på med trummor, ja, då uppstod soul. I alla fall om man ska förenkla en smula.
   Denna epokgörande stund finns dokumenterad med tre excellenta spår – »Trouble in My Way«, »Lord If I Go«, »Eternal Life« – mot slutet av den matiga samlingen »Jesus Has Traveled This Road Before«.
   Skivan ägnas annars huvudsakligen åt gruppens mer old school-arketypiska gospelinspelningar på etiketter som Decca, Apollo, Gotham och Oheh, där de höll till under sina begynnande år. Allting bra, så klart, men utan den där dynamiken och skjutsen i sig som införlivandet av instrument innebar.
   Dixie Hummingbirds bildades i Greenville, South Carolina, 1928 – och håller på än i dag. Nu låter det lite, om än bara just lite, mer anmärkningsvärt än vad det är; ingen ur originaluppställningen finns fortfarande med. Men den fantastiske, outtröttlige barytonen Ira Tucker har varit med sedan han vid tretton års ålder värvades… 1939. Släng er i väggen, Stones. Genom åren har Tucker omgivits av allehanda personligheter och röstbegåvningar som alla har sett till att göra den ständigt föränderliga gruppen till ett gospelscenens eget svar på basketens evigt kringflackande Harlem Globetrotters.
   Känner ni er nyfikna på Hummingbirds är det just deras oöverträffat välljudande inspelningar på Peacock som ni lämpligen börjar med att leta upp. Ett skivbolag som för övrigt drevs med hård hand av beryktade Houston-gangstern Don Robey, bland annat känd för att från ett högt beläget fönster ha hängt ut Jackie Wilson när denne hade mage att klaga på uteblivna intäkter…
   Man hittar inte gospellåtar mycket mer vitala och medryckande än »Let’s Go to the Programs« (1953), »Christian’s Automobile« (1957), »In the Morning« (1961) och »Our Prayer for Peace« (1964). Retrospektiver som »The Best of The Dixie Hummingbirds« (MCA, 1991) och »20th Century Masters: The Millennium Collection« (mca, 2002) är en god start om man vill komma åt de mästerverken.
   Visserligen lär Hummingbirds inte ha behandlats lika illa av Robey som vissa bolagskollegor, men att döma av deras vokala stordåd på ovan nämnda sånger och de tre Peacock-spåren som finns med här på »Jesus Has Traveled This Road Before« kan man faktiskt tro att de tvingades sjunga dem hängande upp-och-ner från ett högt beläget fönster. Med bara Gud som vittne.
PIERRE HELLQVIST

Ursprungligen publicerad i Sonic #17, juni 2004