Crocodiles: Summer of Hate

CROCODILES
Summer of Hate
Fat Possum/Bonnier Amigo
Betyg: 6
 
»I Wanna Kill« må vara hur mycket Jesus And Mary Chain-ripoff som helst. Det är ändå en av årets bästa låtar. Och de JAMC-diehards som försöker vifta bort den med plakat som skriker »plagiat« ska kanske ha i åtanke att en och annan av bröderna Reids perfekta popmelodier knappast saknade likheter med somligt ur pophistorien…
   Finns det hållbara invändningar mot Crocodiles – och band av deras sort över huvud taget – är de främst av ett annat slag. Drogreferenser, allmänt ungdomligt oförstånd och distade underproduktioner kan vara väldigt kul i korta, chockerande elstötar – i alla fall så länge låtarna finns. Men det är ett koncept som också är väldigt lätt att tröttna på – särskilt om låtarna inte finns. Skillnaden mellan »tufft« och »spekulativt« är ofta hårfin, men sällan så utslagsgivande som i sådana här sammanhang.
   Crocodiles, som för övrigt även lider av ett visst Echo & The Bunnymen-komplex (gruppnamnet hänvisar till Liverpool-gruppens debutalbum), lyckas till stora delar balansera mellan det infantila och det smarta. Den effektsökande attityden skaver och irriterar, samtidigt som man inte kan låta bli att tycka om delar av repertoaren. Ungefär samma läge som med deras omskrivne San Diego-kollega Wavves, som de dessutom delar hemvisten på Fat Possum med.
   Att Charles Rowell och Brandon Welchez gärna framställer sig som hjälplöst bortslösade är nu inte lika med att killarna saknar vare sig talang eller hopp om en ljus framtid. Däremot talar det kanske emot dem att de är så himla mån om att framhäva sina egna reptilhjärnor. Gruppnamnet torde vara tydligt nog.
PIERRE HELLQVIST
2009-06-16