The Mary Onettes: Islands

THE MARY ONETTES

Islands

Labrador/Border

Betyg: 7

»I can’t stop wishing I want those days to be ahead«,sjunger Philip Ekström på The Mary Onettes andra album »Islands«. Ungdomen. Som vuxen tvingas man plötsligt acceptera att den inte kommer tillbaka.

Mary Onettes är inte ensamma i Sverige om att storögt betrakta gränslandet mellan barndom och vuxenvärld i backspegeln men till skillnad från, säg, The Radio Dept eller Mixtapes & Cellmates finns ingenting sentimentalt över deras popmusik. »Once I was pretty«, sjunger Philip Ekström. Ungdomen var kanske ingen rosaskimrande, sorgfri värld, men den höll döden stången.

Bitvis är Mary Onettes fortfarande lite för förtjusta i sina musikaliska förlagor för att man som oinvigd riktigt ska förstå vad som gör just dem unika, men »Islands« är samtidigt på samtliga punkter bättre och mer mångbottnad än deras två år gamla debutalbum. Inte minst tack vare den ändrade färdriktningen mot en luftigare och mer obesvärad ljudbild som ger Philip Ekströms melodier fritt spelrum och låter gruppen visa upp ett bredare musikaliskt spektra än på föregångaren. »The Disappearance of My Youth« kunde spelats in av The Cure till »Wish« och »God Knows I Had a Plan« kunde ha återfunnits på New Orders förbisedda sista album »Waiting for the Siren’s Call«.

Vi blir äldre. Det är oundvikligt. Med tiden tvingas man acceptera att livet gått vidare. För att budskapet inte ska gå någon obemärkt förbi låter Mary Onettes en barnkör accentuera de bärande raderna av »The Disappearance of My Youth«.

NIKLAS ELMÉR

2009-11-10