Pernice Brothers: Goodbye, Killer

PERNICE BROTHERS

Goodbye, Killer

Ashmont/One Little Indian/Border

Betyg: 7

Det är ett hårt liv på vägarna. Lyssna bara på Joe Pernice i »We Love the Stage«:

»It doesn’t matter if the crowd is thin, we sing to six the way we sing to ten, we like the way an intro four-count sounds near three/we even like the smart ass kids who shout out ’Free Bird’ in my face, but love is love and we love the stage.«

Har man sett »Nobody’s Watching«, turnédagboken i videoform som följde med liveplattan »Nobody’s Listening« från 2005, vet man att det riktiga turnélivet för Pernice Brothers ligger ganska nära låtens beskrivning. Även om verkligheten är om möjligt än mindre romantisk; ickefungerande läskmaskiner, krökta ryggar och fem orakade män i en minivan.

Tjugo år efter han drog i gång Scud Mountain Boys fortsätter Pernice på den knaggliga väg framåt som det handlar om för en singer-songwriter som aldrig hittar fram till en hit eller storpublik. »Goodbye, Killer« är Pernice Brothers sjunde fullängdare, inklusive redan nämnda liveplatta. Som vanligt innehåller den några bra Pernice-spår, några mindre nödvändiga samt minst två omedelbara bidrag till listan över det bästa Massachusetts-mannen har spelat in. Den här gången heter de »The Great Depression« och »Not the Loving Kind«. Den första är en munter upptemposak om deppighet där Joes fru Laura Stein dyker upp och sjunger »It’s you and me, don’t fight it baby« innan allt mynnar ut i refrängen »I never wanna die«. Den senare är en perfekt konstruerad poplåt, helt enkelt. En bitterljuvs vardagssmekning från en av de mest talangfulla låtskrivarna som finns därute.

Det är ingen slump att Pernice i en sekvens i »Nobody’s Watching« sitter och läser en artikel om Morrissey. 2003 skrev han om »Meat is Murder« till Continuums 33 1/3-bokserie och det sägs även att han filar på ett filmmanus efter boken.

Tänk om bara en bråkdel av alla Moz-fans därute kunde upptäcka Joe Pernice. Jag är övertygad att de skulle fastna.

ANDERS DAHLBOM

2010-06-15