Ljusår: Ljusår

LJUSÅR

Ljusår

Playground

Betyg: 6

Svensk synthpop lider ofta av tre grundproblem: produktionen, rösten och influenserna.

Ljusårs betyg? Lysande, okej och till en början tveksam.

Joakim Hjelm och Kalle Pilfalk (som då kallade sig Carl DeLorean) kamperade tidigare ihop i Kamera, stockholmsbandet som kombinerade synthromantik med new wave utan att nå tillräcklig framgång. Producent för några av bandets plattor var Björn Öqvist. Tillsammans gör nu de tre en satsning som Ljusår. Lite äldre, fortfarande med bultande hjärtan för storstan och med förhoppningen att aldrig ge upp sina tonårsdrömmar.

»Ljusår« är ett soundtrack till nattens Stockholm och det som en gång var. Det är gula gången, röda linjen, blåljus och smattrande neon.

Inledande titelspåret, med ett intro som direkt leder tankarna till Pet Shop Boys »Suburbia« och synthljud som fullkomligt skriker Depeche Mode, sätter upp ribban på fel ställning. PSB och Depeche är två storheter som de flesta synthband siktar mot men aldrig når upp till, inte heller Ljusår. Men framför allt ger det ett fel första intryck av gruppen. Ljusår är så betydligt mycket mer än bleka kopior, det visar trion längre fram på debuten. Öqvist får till en genomgående snygg och stilren produktion som aldrig drar ner Ljusår. Det är bra. Sången, som oftast brukar vara den kritiska punkten i den här genren, håller också även om Hjelm ibland har en tendens att låta som han precis har varit hos tandläkaren.

Det jag saknar med Ljusårs debut är fler bidrag som »Soulboy« och »När filmen tagit slut«, låtar som är tillräckligt bra för att man ska hinna fundera på influenser och sångteknik. Där och då visar Ljusår att de är ett namn för framtiden.

En sak till innan vi slutar: glöm baktaktsförsöket nästa gång. Aldrig igen, hörni.

ANDERS DAHLBOM

2011-09-06