Lou Reed & Metallica: Lulu

LOU REED & METALLICA

Lulu

Vertigo/Universal

Betyg: 2

Det är nu man ska komma in från vänster, höja ett finger, yrka på att få göra sin röst hörd: »Vänta lite nu allesammans, ni har missförstått…«

För det är ju så att »Lulu« redan har gått till historien som en av de mest hånade skivorna någonsin. Vilket kan få oanade efterverkningar. Att den blivit så unisont utskrattad tycks ha gjort människor som annars aldrig hade närmat sig skivan nyfikna på hur den egentligen låter.

För även om det är knixigt, för att inte säga omöjligt, att ge Loutallica-albumet en upprättelse är det nästan lika svårt att förstå varför folk över huvud taget är förvånade över att det låter som det låter. För låter »Lulu« som något man alls bör lägga tid på att beskriva låter den precis som man hade förväntat sig.

Metallica visar den enda egenskap de någonsin har strävat efter: urkraft. En stenkross är mer lyhörd än den här orkestern. Någon som är överraskad?

Lou Reed går in i projektet genom att vara exakt så cool, blasé och kalkylerat cynisk som bara Lou Reed kan vara. Det har han gjort på skivor i fyrtiofem års tid nu.

Så medan James, Kirk, Robert och Lars hamrar, manglar och brutalriffar för allt vad tygeln håller mumlar Lou obegripligheter och knarrande provokationer baserade på verk av den tyske dramatikern Frank Wedekind. Det är inte så mycket kulturrock som det är en kulturkrock som ger en kulturchock vars mest kännetecknande symptom är att den drabbade lätt brister ut i plötsliga, okontrollerade, polischef Dreyfus-lika tokskratt. Och, säg, när gjorde du det åt en Lou Reed-skiva senast? Allt ont för som bekant något gott med sig.

PIERRE HELLQVIST

2011-11-01