The Royal Concept: Goldrushed





THE ROYAL CONCEPT

Goldrushed

Columbia/Sony

Betyg: 1

 

När jag jobbade på ett musikförlag ringde ofta band från studion och ville ha ett utlåtande om det de just hade spelat in. »Mer P4!« var den vanligaste uppmaningen de fick till svar. Det betydde ungefär att de skulle få till ett mer myspysigt Tomas Ledin-sound.

Om The Royal Concept ringt hade musikförläggaren sagt »Mer P3!«. Här är parametrarna bredare, men det betyder ungefär en smittsam hook och ett tufft beat.

Phoenix, det franska funkrockbandet med sprakande gitarrer som Royal Concept älskar, har haft flera sådana hits. Allihop bra, men bandet har på senare tid försökt lämna den mest distinkta popen för att skapa något mer experimentellt. Det är inget Royal Concept vill. Det är slitet att prata om pastischer inom rockmusiken i dag, men den svenska kvartetten förvränger sin egen röst och gladpop till den grad att man tror de gör covers på gamla Phoenix eller The Strokes. Ser man på pressbilder liknar bandet sinnebilden för hur det såg ut när musiktidningen NME sponsrades av hårstajlingföretaget Shockwave – eller sinnebilden av hela år 2001 – med tajta skinnjackor och yviga frillor.

På »Goldrushed« blir allting väldigt platt, det finns ingen riktig drivkraft, inget som står ut och inget som Alexander Bard i Idol-juryn inte skulle ha älskat. Om de framfört den yliga, arenarockiga »In the End« skulle han frenetiskt ha klappat händerna. Det enda som jag på något sätt kan uppskatta i sörjan av svärmorsdrömsrocken är Cut Copy-saxofonen i »Cabin Down Below. Bard skulle ha sagt »Mer P3!«.

FREDRIK THORÉN

2013-09-19