Sam Outlaw pratar favoritsångare
Countryuppkomlingen Sam Outlaw gjorde nyligen succé med sina första sverigespelningar. Pierre Hellqvist tog tillfället i akt och bad LA-sångaren välja ut röster som påverkat honom. Efter lite initialt motstånd gick det vägen.
Lite från ingenstans har Sam Outlaw byggt upp en imponerande fanskara. Vid hans första sverigevända var det fullt eller närapå fullt vid varje spelning. Just nu finns här ett vad det verkar oändligt sug efter nya countryförmågor.
Trettiotreåringen ifråga bryter dock av från normen på ett flertal punkter.
Dels kommer han inte från Nashville eller annan plats i amerikanska Södern, utan från södra Kalifornien (om än med rötter i Mellanvästern). Dels märks inget av det där uppslitande eller visionära som exempelvis Jason Isbell och Sturgill Simpson är goda representanter för.
Sam Outlaw känns mer som en lättsmält symbios av Eagles slicka västkustcountryrock, Chris Isaaks stilmedvetna enslighet och Dwight Yoakams coola uppdatering av snärtig Bakersfield-honkytonk.
Han sitter i ett kalt konferensrum på Scandic Grand Central på Kungsgatan i centrala Stockholm. Senare på kvällen gör han en spelning en trappa ner inför en publik som rymmer alla från Göran Hägglund till Daniel Suhonen.
Sam Outlaw har just återvänt från en löprunda. Äter på ett äpple. Nej, det är inte precis George Jones vi talar om. Det är nya tider nu. Isbell och Simpson hittade fokus som låtskrivare och artister när de blev nykterister. Ryan Adams återfann sin skärpa först sedan han slutat med droger. Det finns fler exempel. Sam Outlaw dricker inte alls. Han är den alldeles vanliga killen som bara härom året plötsligt sa upp sig från jobbet som reklamare för att satsa på sin passion: country. På debutalbumet »Angeleno« (släppt i USA i fjol, lanserat här i år) får han aningen oväntad draghjälp av gitarrmaestron Ry Cooder som tillsammans med sin son Joachim har producerat och i kompet plockat in toppmusiker från bland andra My Morning Jacket och Dawes.
Av Sonic har Sam Outlaw – det vid en första anblick lite lökiga efternamnet är inget övertydligt försök att haka på countrymusikens nya outlawrörelse, det är faktiskt hans mammas familjenamn – fått i uppdrag att välja ut fem favoritsångare och prata om dem.
– Ta inte illa upp men sådant här är det värsta jag vet, säger han. Det är så många man vill och bör nämna. Och det är väl för självklart att ta med George Jones, så jag lyfter i stället fram några andra.
Sagt och gjort.
DON WILLIAMS
Något av countrymusikens egen grå eminens. Har medialt alltid verkat i skuggan av mytomspunna hellraisers som Jones, Hag, Cash och Waylon men knappast saknat framgångar. En av de största countryartisterna i ett internationellt perspektiv, bland annat med starkt fäste på den afrikanska kontinenten (Tinariwen har nämnt honom som en förebild). Aktiv än i dag – även om han nyligen, vid sjuttiosex års ålder, aviserade ett slut på turnerandet.
– Jag upptäckte honom tack vare min fru. Jag hade hört talas om honom men aldrig direkt lyssnat förrän hon en dag nämnde hans namn och jag tyckte det var läge att kolla upp honom mer noga.
– Enligt mig är han en av de riktigt stora countrysångarna. Han har en väldigt cool barytonröst. Att lyssna på Don Williams hjälpte mig att hitta min egen inre baryton. Innan jag snöade in på country lyssnade jag som alla andra på rockgrejer. För rocksångare handlar det ofta om att pressa rösten så mycket det bara går och gärna lite till. Don Williams visade mig att man kan sjunga på ett annat sätt. Hans röst är angenäm och varm.
Kallas han inte för »the Gentle Giant«?
– Jodå, han är typ sex meter lång… På huvudet har han ofta en konstig cowboyhatt med massa fjädrar och grejer. En gång träffade jag Garth Fundis, som har producerat åtskilliga av hans skivor, och verkligen pumpade honom med frågor. Han sa att Don Williams har lyckats bevara sin röst tack vare sitt intag av kaffe och cigaretter. Så, där har vi lösningen. Fast själv röker jag inte och dricker högst måttligt med kaffe, så även om jag gärna skulle låta som Don Williams är det nog lite för sent att börja med sådant nu.
Några speciella låtar du gillar?
– Åh, såå många. »Lord, I Hope This Day is Good« är cool. Över huvud taget har han skrivit många smöriga kärlekslåtar, vilket är precis vad jag försöker skriva just nu eftersom jag är mitt i ett lyckligt förhållande. Han har också en som heter »(Turn Out the Light and) Love Me Tonight«. Väldigt cheesy, väldigt underbar. »I’m Just a Country Boy« ska inte heller glömmas. Ibland gör vi förresten en cover på »Love is on a Roll« där Don sjunger om att han inte kan jobba sent eftersom hans partner är så… kåt. Han måste helt enkelt komma hem så fort det bara går. [skratt] Den är fantastisk.
JAMES TAYLOR
Sin tids Ed Sheeran. Utgjorde arketypen för den känslige, självutlämnande singer-songwritern då han sent sextiotal blev förste icke-britt att sajnas till The Beatles skivbolag Apple Records (såväl Paul McCartney som George Harrison gästade på hans debutplatta) och några år senare slog igenom på bred front med singeln »Fire and Rain« som baserades på erfarenheterna av hans egna heroinproblem. Långvarig karriär, mängder av guld- och platinaalbum.
– En stor favorit, även om han inte nödvändigtvis går att kategorisera som country. När jag växte upp hade min pappa »Greatest Hits«-skivan. James Taylor är utrustad med en av de allra mest perfekta rösterna. Som sagt, inte direkt country men när du lyssnar på hans grejer hör du ibland en pedal steel eller annat countryelement. Låtar som »Carolina on My Mind«, »Fire and Rain« och [sjunger ur »Sweet Baby James«] »there is a young cowboy, he lives on the range« är tydligt präglade av countrysentiment.
Har han påverkat dig som artist?
– Ja. Jag kan inte spela gitarr så bra och är ärligt talat ingen vidare sångare heller. Nu är visserligen James Taylor en grym sångare och en duktig gitarrist men eftersom han ofta höll det enkelt lärde jag mig att det kan fungera alldeles utmärkt att göra just det. För kanske tio år sedan såg jag honom göra en spelning på en intim teater i LA och det var så vackert att jag grät. Det var bara han och hans gitarr och en snubbe som kompade honom på piano.
Är inte det enkla ganska svårt egentligen?
– Så är det. Abraham Lincoln menade att om han hade varit en vassare skribent skulle han ha skrivit kortare tal. Detsamma går att applicera på musik. Jag försöker att inte ha låtar som är längre än tre minuter. Nu hävdar jag inte att det är enda sättet att skriva låtar på – det finns en poäng med såväl »Bohemian Rhapsody« som »Band on the Run«, som ju båda är långa, avancerade och egentligen består av flera låtar i en – men för det mesta är kort och enkelt fullt tillräckligt om du klarar av att göra det bra.
VERN GOSDIN
Har inte utan anledning kallats »The Voice«, även om han på det området alltid fick spela andrafiolen bakom George Jones. Ingick på sextiotalet i folkgruppen The Hillmen ihop med Chris Hillman, senare i The Byrds. Bildade därefter folkpoppiga The Gosdin Brothers som samarbetade med Gene Clark efter dennes avhopp från just The Byrds. Som soloartist var Vern Gosdin mest i ropet på åttiotalet då han placerade tre singlar på countrylistans förstaplats.
– En annan baryton. Hans har en trivsam alldaglighet. Den gör jobbet utan att sväva ut i extravaganta röstutsmyckningar á la Johnny Bush eller Gary Stewart, sångare som ser till att ta plats. Vern Gosdin är enkel och jordnära. Vilket nog är vad jag gillar med countrymusik på det stora hela.
– Han har en outsägligt sorgsen låt som heter »Chiseled in Stone«, som handlar om att någon du håller av har dött och att du inte vet vad ensamhet är förrän du ser den personens namn ingraverat på en gravsten. Herregud…
Han är ingen pjåkig sångare.
– Sannerligen inte. Men han hade också bra låtar. Likt George Jones var han vass på att ta sig an material som synkade med hans själ.
EMMYLOU HARRIS
Introducerades för musikvärlden som duettpartner till countryrockpionjären Gram Parsons under sjuttiotalets första hälft. När Parsons gick bort 1973 fortsatte hon förvalta hans vision, med långt större kommersiell framgång. Har sjungit med närapå alla, från Bob Dylan och Ryan Adams till vännerna Linda Ronstadt och Dolly Parton i Trio. Fick i fjol ta emot Polarpriset som första countryartist. Sextionio år gammal alltjämt vital.
– Jag växte inte upp omgiven av en massa countrymusik. Men pappa var stort fan av Asleep At The Wheel, western swing-bandet från Texas som leds av Ray Benson. Vid varje bilutflykt eller semester fick vi i andra i familjen höra på deras musik. Vilket i princip var som att växa upp med Bob Wills & The Texas Playboys eftersom Asleep At The Wheel spelade så många av deras låtar och verkar i den traditionen. 1993 gjorde de en hyllningsplatta till Wills där typ alla countryartister av dignitet medverkar: Dolly Parton, Lyle Lovett, Marty Stuart, George Strait, Garth Brooks, Vince Gill, Suzy Bogguss…
– Mitt första jobb efter college var på ett skivbolag i södra Kalifornien. Jag ville jobba med musik men ville inte vara musiker själv eftersom alla musiker verkade fattiga… Att arbeta på skivbolag passade mig bra just då. I alla fall, en dag var jag sjuk och hemma från jobbet, satt hemma i min skruttiga lägenhet i Newport Beach där jag kanalsurfade på TV:n och råkade fastna på CMT, Country Music Television, som hade en nedräkning över tidernas hundra bästa countrysångare. Jag slog på lagom till tio i topp-listan. Det var där och då jag för första gången i livet hörde George Jones och… blev helt knäckt. Detsamma gällde förresten min reaktion på att höra Emmylou Harris, som också var med där.
– Så nästa dag gick jag i väg och köpte en George Jones-samling, som var halvdan men ändå tillräckligt bra, samt Emmylou-albumet »Pieces of the Sky«, som har låtar skrivna av The Louvin Brothers, The Beatles, Merle Haggard och Rodney Crowell. Där finns också en låt om Gram Parsons [»Boulder to Birmingham«].
En skiva som leder vidare till massa annat.
– Exakt. En hemlig tunnel rakt in i countrymusikens heligaste.
– Ovanligt är förresten inte att folk kommer fram till mig och säger »din röst påminner mig om Gram Parsons«. Men när jag började gå in för country hade jag faktiskt inte lyssnat på honom. Det är först senare jag har gjort det. Däremot kunde jag min Emmylou Harris, vars röst i mångt och mycket skolades av just Gram Parsons. Så på något indirekt sätt kanske jag fått en påverkan från honom in i mitt blodomlopp. [skratt]
Vad gör Emmylou så bra?
– Hon är förstås en grym sångare på det stora hela men speciellt en fantastisk harmonisångare. Som alla begåvade harmonisångare anpassar hon sig efter den hon för tillfället sjunger med. Du får det svart på vitt om du lyssnar på samlingen »Duets« där hon sjunger med alla från Roy Orbison till Desert Rose Band. Som när hon sjunger med The Band i »Evangeline« och fullt ut kliver in i den där amerikanska Södern-vurmen de hade. Ska du bli en bra harmonisångare se då till att lyssna och lära, du kan inte bara dyka upp.
Vad kan du säga om din egen röst?
– Så lite som möjligt… Men ska jag svara på frågan utan att förminska mig själv ytterligare blir det nog att jag försöker sjunga enkelt. Till skillnad från Emmylou som är en unik talang och har en obeskrivligt vacker röst måste jag försöka göra mesta möjliga av det lilla jag har till mitt förfogande. Jag kan omöjligen kräma ut en massa röstfyrverkerier som deltagarna i American Idol. Som tur är har jag på turnén med mig Molly Jenson, som också sjunger på min skiva. Hon är en bra harmonisångare och får mig att låta bättre än vad jag är. Jag vet min rösts begränsningar men när mitt låtskrivande kommer in i bilden antar jag att något av värde uppstår.
LINDA RONSTADT
Parkinsonsjukdom omöjliggör en fortsatt sångkarriär för denna makalösa röstresurs, i sommar fyller hon sjuttio. Kom fram ur den fruktsamma scenen kring klubben Troubadour i LA sent sextiotal-tidigt sjuttiotal, hade ett tag i kompbandet de musiker som sedermera skulle bilda Eagles. Hennes sjuttiotal utmärktes av triumf på triumf, ofta med musik som rörde sig i gränslandet mellan country, soul och västkustrock, längre fram i karriären har hon provat på de mest skilda av genrer.
– Utan tvekan en av de största sångarna någonsin. Om du tittar på hennes karriär och musiken hon ägnat sig åt – allt från rock’n’roll och country till opera, teater och spanskspråkig mariachi – inser du snart att hon älskade utmaningar och dessutom behärskade rubbet.
– Jag kan egentligen inte säga att jag ser upp till henne för jag ser upp till Linda Ronstadt så mycket att jag inte ens anser mig tillhöra samma universum som hon. Hon är änglalik, och då menar jag inte bara som vokalist utan hela hennes väsen – hon är helt enkelt bara bättre än andra.
Medverkar inte en av hennes mariachimusiker på »Angeleno«?
– Jodå. Chuy Guzman. Ry Cooder fixade honom. Från början var det meningen att en annan tung mariachisnubbe skulle vara med. Men Ry fick aldrig något svar. Så han kollade med Linda Ronstadt: »Jag får inte någon kontakt, vet du vad det kan bero på?« »Åh, han har precis gått bort«, meddelade Linda. Hela mariachisamhället i LA var som lamslaget den veckan. Tack vare Linda fick vi till slut i alla fall tag på Chuy, som i sin tur tog med sig ett gäng musiker.
– Det var en upplevelse att se hur Ry dirigerade dem, i princip arrangerade allt blås och alla stråkar där på platsen. Ry Cooder har en väldigt ungdomlig utstrålning och uppspelthet över musik. Tills han är klar. Då är han verkligen klar och går raka spåret hem. Nästa dag kommer han till studion igen lika laddad.
– Det var också cool att se samspelet mellan Ry och hans son Joachim på trummor. Tillsammans jobbade de fram den känsla som hörs i många låtar. Rys gitarrspel kan vara väldigt rytmiskt, så det satte sin prägel.
Tog det låtarna i en annan riktning än du hade tänkt dig?
– [nickar] Ibland åt håll jag inte var helt bekväm med.
Var det svårt att säga?
– På ett sätt men samtidigt hade jag klargjort innan vi började att jag måste ha slutordet. Jag hade lovat mig själv att om sådana ögonblick skulle uppstå, vilket visade sig bli väldigt få gånger, skulle jag följa min egen idé.
– En av Rys storheter som musiker är att han vet när han inte ska spela. Han känner instinktivt när en låt mår bäst av att ha lite rymd. Själv kommer jag från pophåll där det är viktigt att något händer i varje sekund av en låt.
– Till nästa skiva är jag mån om att utveckla variationen från mitt debutalbum. Låter det som James Taylor på något ställe får det göra det. Är det Tom Petty-rock i någon låt är det helt okej. Liknar det altcountry á la Ryan Adams är det inget problem. Det är lite därför jag har gett min musik benämningen »SoCal country«, som i praktiken betyder att det kan låta lite hur som helst. Bara en pedal steel är med så är det lugnt…