Zomby: Ultra

Nästan ett årtionde har hunnit passera sedan den än i dag anonyme producenten Zomby började släppa musik, som sedan började uppmärksammas av medier och i förlängningen håvade in mängder av nyfikna lyssnare. Bland Storbritanniens otaliga uttryck för dans- och klubbmusik fann Zomby åtskilligt att hämta och hans musik har genomgående reflekterat detta. Varje släpp har visat upp något nytt som anammats och Zomby-fierats. Åtminstone var det här tydligt under hans skivkatalogs första fem-sex år, där albumet »With Love« från 2013 nu i efterhand får ses som den musikaliska höjdpunkten.
I takt med utvecklingen och uppmärksamheten har också hans persona förändrats, oftast i en föga smickrande bemärkelse. Som det här att inte dyka upp på spelningar eller vara väldigt sen till dem, varvat med ett nästan ständigt tjafsande och skrytande på sociala medier. När dessa tendenser med tiden avtagit har våra förhoppningar på ny banbrytande musik vuxit.
»Ultra« är det första albumet från Zomby på tre år. Det har på vägen fram till släppet varit upplagt att tolkas som en samling mer kompletta tankar jämfört med »Let’s Jam I & II«, den väldigt experimentella EP som kom förra året och som lät påskina att det i alla fall inte rådde någon idétorka hos den brittiske producenten. Tyvärr visar »Ultra« att det i allra högsta grad är motsatsen som gäller nu.
Här låter allting bara burkigt, som att något ljudspår i produktionsfasen tystats och glömts bort och inte följt med till mastring. I vartenda spår saknas något element och lämnar musiken med en känsla av ofärdighet. Allt detta gör att ett av många emotsett album mest känns som ett gäng, på sin höjd, relativt intressanta demoidéer som av oklara skäl inte har gjorts klart. Låtstrukturerna påminner lite om TV-spelsmusik, som oftast är till för att bygga stämning med hjälp av upprepning och pålägg av nya lager för att sömlöst transportera skeendena framåt.
Men även där räcker inte musiken till. Det går inte att lista ut vad riktningen eller tanken med albumet är, vad Zomby vill berätta eller vad han har ämnat skapa. Ingenting stannar kvar förutom känslan av att albumet mest liknar en bortkastad möjlighet.