Magiska möten från en annan plats, en annan tid

Ett liv som gjort för att bli bok.

Du behöver bara veta lite om Peter Wolf för att inse det.

Du behöver bara läsa spridda meningar i hans självbiografi för att få det bekräftat.

I »Waiting on the Moon« strösslar den forne publikuppviglaren i The J. Geils Band nästan slösaktigt med anekdoter om möten med allehanda personligheter inom musik, film, konst, litteratur, societet. Det är Marilyn Monroe, Eleanor Roosevelt, John Lee Hooker, Norman Rockwell och Jack Nicholson hit, det är Andy Warhol, Alfred Hitchcock, Peter Sellers, The Everly Brothers och Tennessee Williams dit. På gränsen till utmattande, men samtidigt ruskigt underhållande.

Som både en och dussinet läsare av boken påpekat har Bronx-sonen genom sitt liv haft en närmast Forrest Gump-gudomlig förmåga att befinna sig precis där det händer, alltså även långt innan hans egen musikaliska bana sköt i väg: som musikintresserad parvel hos Izzy Young på Folklore Center i New York när en snabbt mytologiserad trubadur vid namn Bob Dylan just börjar ta fart, som rumskamrat till en viss David Lynch under perioden som konststudent i Boston, som sällskap till vännen Muddy Waters kvällen då Martin Luther King skjuts till döds eller hur han som radio-DJ under aliaset Woofa Goofa utvecklar en vänskap med en musikbranschbränd Van Morrison strax före »Astral Weeks«. Etc etc. 

Nämnda förmåga lär handla om en del tur, men också en känsla för tajming, sociala skills samt där det lilla extra (street smartness, intresse, armbågar eller en kombination) som i regel krävs för att man ska lyckas navigera rätt vid rätt tidpunkt. Ingenting försämras av ett avancerat munväder och att äktenskapet med Hollywood-superstjärnan Faye Dunaway på sjuttiotalet tar Wolfen till de mest märkliga sammanhang.

Rent karriärmässigt har han däremot inte alltid navigerat rätt.

The J. Geils Band må ha varit en r’n’b-rotad partypluton utan like, nästan som ett amerikanskt Faces, men hur inspirerad en skiva som 1973 års »Bloodshot« än är var det framför allt live de byggde sitt rykte. Och när hitsen – »Love Stinks«, »Freeze-Frame« och i synnerhet »Centerfold« – väl kom i början av åttiotalet befann sig bandet i en sista andning och stod oförmöget att kapitalisera på sitt kommersiella uppsving. Som soloartist har Wolfen varvat felproducerade snedsteg med smakfull vuxenrock (som på »Sleepless« från 2002 och 2010 års »Midnight Souvenirs«), men nog aldrig hittat en tillräckligt särpräglad profil.

Som berättare bakom »Waiting on the Moon« är han däremot i sitt esse, särskilt som han väljer ett fritt upplägg och uppluckrad kronologi. I stället för att slentrianmässigt redovisa The J. Geils Bands rise and fall, som knappt berörs över huvud taget, gör han nerslag i sitt liv med tyngdpunkt på just möten. Och även om kändisar passerar revy i en strid ström är Peter Wolf insiktsfull/ödmjuk nog att också bereda plats åt sin personliga soulhjälte Don Covay samt låtskrivarpartners som Tim Mayer och Will Jennings.

De olika personporträtten är väldigt levande, men det man som läsare främst tar med sig är ofrånkomligen flera av alla de scener som Peter Wolf fångar med detaljskärpa och fängslande närvaro. Som när han åker på spö av Charlie Watts i en Lyon-belägen lounge efter att ha ifrågasatt Stones-elegantens val av favoritjazztrummis. Eller hur han till slut lyckas vinna förtroende hos notoriskt svårflirtade ikoner som Aretha Franklin och Merle Haggard. Eller den där gången han ser sin gamle studiobekant Sly Stone på dekis uppträda på en folktom källarsylta i förorten, vilket får Wolf att begrunda sin egen karriär och framgång som koncept: »Success is relative, but once you’ve obtained a certain degree of it, few things can prove to be more maddening than trying to present it from slipping away.« 

Det där är ju något åtskilliga artister har tampats med, varav åtskilliga han träffat men inte minst han själv. Det kanske är en annan bok, eller så tycker han att den redan har skrivits av andra, men lite mer inåtblickande av det slaget hade man gärna haft mer av här, helt enkelt att Peter Wolf ibland hade stannat upp i farten och tänkt på vem han själv har varit eller blivit i allt det han upplevt. 

Annars känns det småaktigt att klaga på sidor som faktiskt klarar att ta läsaren till månen och tillbaka när de avbildar miljöer och människor som många aldrig har kommit i närkontakt med – och inte nödvändigtvis längre existerar. Eller som han själv sjöng för några år sedan:

»I feel the passing of the years in the teardrops

I see shadows everywhere

But I do still carry on

Though there’s a lot of good ones gone«