Den andra sidan av countrydrömmen

Några av de mest tävlingsinriktade människor du kan råka på är artister.

De medger det i och för sig ogärna. 

Men träffar du tillräckligt många eller hänger med dem tillräckligt mycket blir påståendet snart ett faktum. Få har sådan koll på Spotify-lyssningar, publiksiffror eller i synnerhet recensioner (de som nu alltjämt skrivs), egna och andras, som artister.

Att de ser sig om över axeln kan så klart också handla om en statistikdriven konkurrensutsatthet som accelererar för varje dag som går, och som kan få även den vanligtvis mest obrydde totalbohem till haschtomte att drabbas av stressrelaterad bältros över raskt minskande popmusikaliska marknadsandelar.

Countrypubliken skiljer sig förstås från poppubliken på en rad vis men inte minst att har en countryartist väl hittat sin skock är den i stora stycken sedan trogen artisten ifråga typ karriären ut, åtminstone så länge nämnda skock inte blir alltför (politiskt/konstnärligt/sexuellt) utmanad.

Att som artist däremot väl ett följe och få det att växa är allt annat än en vandring i parken. Finns sannolikt ingen genre på senare år som haft ett sådant överutbud som countryn. Det krävs avsevärd talang, allehanda andra kreativa skills eller marknadsföringsmuskler för att höja sig över mängden. Även begåvningar dukar under. Priset för att fortsätta blir helt enkelt för högt i relation till chanserna att nå ut. Den som harvar på år efter år utan att märka av ett kännbart lyft, särskilt om den den ena kollegan efter den andra seglar förbi en, lär förr eller senare utsätta relationer, hälsa och ekonomi för betydande påfrestningar.

Annorlunda uttryckt: Du må vara hur mycket »highway kind« som helst, till slut kommer verkligheten ikapp dig.

En som haft anledning att fundera över dylikt är Atlanta-fostrade Kristina Murray. 

I ett drygt decennium har hon figurerat i americanasegmentets undervegetation med återkommande pressrosor – samt några Sverige-besök – men aldrig något avgörande lyft. Det har dessutom gått lång tid mellan skivorna, inte nödvändigtvis men möjligen ett utslag av kamp i en eller annan form.

Hennes senaste album, nu i maj utgivna »Little Blue«, är en både glädjande och stundom nedslående upplevelse. 

För första gången har Kristina Murray uppbackning av ett lite större bolag, förvisso en indielabel men det i americana-sammanhang etablerade New West och deras etikett Normaltown. Låt oss hoppas att de kan finna rätt kanaler för henne, ty albumet förtjänar lyssning och publik när Murray landar helt rätt i ett sound som kombinerar träskigt tillbakalutad Waylon-swagger med melodistarkt heartbreak värdigt hennes idoler Emmylou Harris och George Jones.

Vad är det då som är nedslående?

Att en så uppenbar talang som egentligen fortfarande befinner i början av sin bana på skivan återkommande ventilerar hur hennes livskall möts av ihärdig motvind, iskall branschcynism eller ren likgiltighet och att hon allt annat än lastgammal på sina håll redan ses som en föredetting.

Det skulle förstås kunna bli bittert, det kanske till och med gränsar dit ibland, men hon vet om det och gör en grej av det. Eller som texten går i den tematiskt vägvisande singeln »Watching the World Pass Me By«:

Must be so easy when you’re easy on the eyes

and daddy’s bankroll to make the rules

Put on a Stetson and pretend like the game ain’t stacked

and at the end of it say, »She’s just a bitter, jaded, helpless fool«

Glimt i ögonen kan ta en countrysångare långt – särskilt när det i låtar som just »Watching the World Pass Me By«, »Has Been« och »Fool’s Gold« kombineras med existentialistisk introspektion, starka melodier och en rapport från den marginellt glamorösa insidan i östra Nashville-närvaro som vi nog mår bra av att höra som motvikt till all ständigt pågående sociala medier-pepp och think piece-tagningar på countryfenomenet.

Det kan finnas något väldigt befriande i att lyssna på någon som bestämt sig för att inte längre låtsas, gissningsvis eftersom det ofta är väldigt befriande att vara den som inte längre låtsas.

Addera klassisk country som »Just a Little While Longer« och Gary Stewart-influerade »The After Midnight Special«, för att inte tala om den drabbande ensligheten i »Phenix City«, och det blir tydligt att »Little Blue« torde vara lite för bra för att inte ta Kristina Murray åtminstone några pinnhål upp i hierarkin. ■