Johnny Rodriguez (1951–2025)

Någonstans mellan Hank Williams och mariachimusik växte Johnny Rodriguez upp som det nionde av tio barn i Sabinal nära den mexikanska gränsen och den sydtexanska kulturblandningen fanns i allra högsta grad med honom även som (emellanåt tvåspråkig) countrysångare. Tidigt sjuttiotal blev han genrens första stjärna med latinamerikanska rötter (före Freddy Fender rentav) och landade under en tioårsperiod sisådär tjugo topp 10-singlar på countrylistan, däribland ett helt koppel förstaplaceringar.

Med tanke på framgångarna kan det te sig mysko att Rodriguez de senaste decennierna i så hög grad sopats under mattan av countryetablissemanget, men väger man in hans ofta tumultartade privatliv blir bilden mer komplex – ta den där gången då han under lätt dunkla omständigheter sköt ihjäl vad han trodde var en inbrottstjuv men i själva verket handlade om en drinking buddy. Fast med tanke på att Nashville-apparaten tenderat att förlåta allsköns hellraisers för alla möjliga illdåd känns det som att Rodriguez påbrå kan ha legat honom i fatet ifråga om hanteringen av hans legacy.

Faktum är att Rodriguez satt bakom galler redan då han av en lyhörd representant för ordningsmakten upptäcktes som sångare 1969. Det ena ledde till det andra och så småningom tog det honom hela vägen till Tom T. Hall och Bobby Bare, vars utvecklade talangöron försåg honom med en Mercury Records-deal.

På Mercury gjorde Rodriguez en serie plattor med varm, empatisk och storytellersinnad country. Hans allra bästa album är nog 1973 års »All I Ever Meant to Do Was Sing« där han närmar sig Merle Haggards höjder, men guldkorn går att vaska fram lite varstans i hans diskografi. Inte minst var han en känslig uttolkare av Mickey Newburys mångfacetterade material, som på klippet nedan.

Nu är Johnny Rodriguez (1951–2025) borta, men förhoppningsvis då utan en undran om han någonsin tog adjö. ■