Jaqee: Fly High

När otydlighet är både en tillgång och en belastning.

Jaqee rör sig över soul, reggae, ska, dancehall, blues, jazz och gör det utifrån ett grundfundament av hennes egna ugandiska rötter. Obehindrat, utan att göra någon stor grej av det. Allt flyter ihop. Du märker snart knappt vad som är vad. I den mån sådant spelar någon som helst roll. Det utmynnar ändå i någon sorts kosmopolitiska inner city-serenader som ibland är lättsamma, alltid lekfulla, inte sällan direkt njutningsfulla och ofta trösterika. På fjärde albumet gör göteborgaren i Berlin-exil låtar som vill befria lyssnaren från tillvarons fotbojor.

Samtidigt vet vi att publiken, säkert även media och möjligen bokare, gärna ser att artister är en sak. De ska vara antingen det eller det. Känslan är att Jaqee kanske är för lite mjuk och för lite hård och lite för mycket mitt emellan. Det förminskar inte alls värdet på hennes musik, snarare tvärtom, men kanske kan det som borde vara just en tillgång från somliga håll ses som en smärre belastning.

»Fly High« skakar inte direkt om men gör vardagen lite lättare att uthärda. Är ett bra sällskap. Det kan räcka så.