En aldrig urholkad kärna

»Det är naturligtvis så att vi gärna hade haft mer kontinuitet i vår skivutgivning, men samtidigt får man inte glömma att vi inte var som andra band. Vi var inte Blondie, vi befann oss i ett helt annat sammanhang. Vår musik var inget man kunde sälja till massorna. Om man anstränger sig för att göra något nytt, för att vara revolutionär på något vis, då kan man inte också tillhöra etablissemanget.«

Orden tillhör Marvin Rev i Suicide och är hämtade från då Lennart Persson i Sonic nr 8, september 2002, intervjuade den hyfsat stilbildande (hej Joy Division, Soft Cell, Depeche Mode, »Nebraska«, Pet Shop Boys, The Tough Alliance, Royal Trux, Primal Scream, Nick Cave, The Jesus and Mary Chain, Daft Punk, Sleaford Mods, Viagra Boys etc) men på sin tid lätt provokativa (hej »23 Minutes Over Brussels«!) New York-duon.

Alan Vega må ha varit borta i tio år men estestiken och idealen och visionerna som han delade med Martin Rev har egentligen aldrig försvunnit. Snarare är det väl så att de är mer relevanta och »rätt«, vad det nu innebär, än någonsin.

I alla fall bitvis känns det även så när Martin Rev bedriver konsert på Kollektivet Livet i Stockholm. Hans elektroniskt pulserande och närapå mumlande framförda serenader gnistrar kanske extra bitterljuvt i en gammal färjeterminal på en centralt belägen kaj. Dessutom på hög volym. Du hör doowopen (»Surrender« är aftonens höjdpunkt), du hör bluesen och soulen, du hör frijazz- och avantgardeimpulserna, du hör dub och ett etablissemang som fortfarande är underbart avlägset eftersom kärnan aldrig urholkats. Lite för dominant är också en förvisso lätt förvriden take på nostalgirock’n’roll eller bara gnisselrock som vi inte nödvändigtvis behöver ha från just Rev, åtminstone inte i sådana proportioner.

Eller för att återknyta till Lennart-intervjun, mer specifikt ett par andra Martin Rev-citat därifrån:

»Gitarrerna, och trummorna, var rockmusikens heliga kor. Det är klart att folk blev upprörda.«

»Det fanns stunder då jag var besviken på att vi inte sålde fler skivor. Men i dag tycker jag att det var oväsentligt. För mig är det viktigaste att vi ändå gjorde ett så starkt intryck. Med en musik och ett namn som skrämde bort de flesta.« ■