Nischat på gott och ont
Profilerade och kurerade festivaler blir allt vanligare. Spännande, men är det uteslutande en positiv utveckling?
I ett gammalt kalkstensbrott dricker jag vodka med färskpressad juice och dansar till houselegendarer. Men aldrig Into the Valley igen, säger jag till mig själv – man måste ju bo i tält, det orkar jag inte med längre.
På Into the Valley i Dalhalla 2016 låg tyngdpunkten på vissa stora artister inom dansgenren, och minimalt med konsthappenings. När jag besökte den lilla festivalen Camp Cosmic några somrar tidigare låg i stället fokus på att dansa till obskyra vinylsinglar och fantastiskt samspel mellan ljud, ljus och nattens mörker, inga konserter. Dansgolven låg mellan kalkstenshögar där ljudet isolerades, och på högarna projicerades färger och mönster. En tysk man gick plötsligt som i trans ut från DJ-båset och rakade av sig sitt långa hår och skägg till tonerna av spacedisco.
De är båda exempel på rätt nischade koncept – om det nu gäller en genre, en stämning och udda miljöer. Tidigare har vi – generellt – festivalat på en småländsk åker, campat i lervälling, druckit fulöl. Utvecklingen är både bra och dålig. Festivalmodellen tycks hur som helst ha förnyat sig själv.
Midsommar Weekender, som håller till i ett slott i Åhus i Skåne, erbjuder »glamping« – alltså en glamorös camping med uppställda tält, lyx och mat. Att festivala har alltså blivit som att välja komfort när man flyger. Du är inte längre på samma nivå som träskpunkarna i trasigt tält. Du behöver inte välja mellan om du ska ta med dig en kudde eller en hink att kyla ölen med. På Weekender kan du få ett eget bord att »share stories around« eller gå på yoga och workshops.
Profileringen eller nischningen av festivalande ser Johanna Beckman, områdesansvarig på Midsommar Weekender och musikansvarig på Gagnef-festivalen, som en naturlig utveckling.
– Man lär känna publiken och så märker man själv vad som fungerar och inte.
Konceptet kallas boutique festivals, där fokus ligger på småskalighet och exklusitivitet utan stress, köer eller smuts. Weekender sammanför här traditionen midsommar och dess konnotation fruktbarhet med »moderna inslag«.
Enligt uppgift är det höga gager för stora artister som gör att främst mellanfestivaler – som har svårt att haffa stora artister och samtidigt erbjuda en grandios upplevelse – ryker. Kvar blir antingen festivaldinosaurier eller just nischade evenemang. Sistnämnda kan även få uppmärksamhet medialt genom att erbjuda något unikt. Det är också billigare att finna exklusitiviteten i platsen man erbjuder än i dyra artister.
På London-festivalen All Tomorrow’s Parties som lades ner förra året fungerade artisterna själva, bland andra Animal Collective och Caribou, som kuratorer för att på så vis skapa en speciell lineup. Det var beskrivet som en djupdykning i ett band eller artists skivsamling. »ATP is like a excellent mixtape«, beskrev grundaren Barry Hogan det och försökte särskilja evenemanget från giganter som Reading eller Glastonbury.
Artistkurerade festivaler börjar nu bli ett populärt fenomen internationellt. M.I.A, som mer gjort sig känd som aktivist de senaste åren, svarar för programmet på Meltdown-festivalen i Storbritannien i år. På den amerikanska festivalen Firelfly i Delaware röstar besökarna fram allt från band till vad för typ av merchandise som ska säljas.
Aleksander Motturi, konstnärlig ledare för göteborgska Clandestino-festivalen, menar att det är problematiskt när festivaler reduceras till arenor där saker bara presenteras, där ingen längre är avsändare. Han jämför med Bokmässan där högerextrema Nya tider ska ställa ut i år igen. Clandestino firar i sommar femtonårsjubileum med att ha José González som co-kurator. Festivalen har aldrig varit plats- eller genrebunden, utan bokar artister från såväl Kongo-Kinshasas alternativa klubbscen till kompositörer från Etiopien, och vill vara en progressiv festival. Precis som en redaktör kontrollerar vad som kommer i tidningen är artistbokare publi-cister i den meningen, enligt Motturi.
Samtidigt som stora evenemang har krossats i små, smala festivaler med tydliga profileringar – oavsett om det handlar om spännande miljöer, specifika genrer eller progressiv pol tik – var de stora festivalerna arenor där man kunde projicera många saker på en och samma plats. Politiska partier stod tält i tält med älgkebaben. Det var kanske ändå något fint med en lerig åker där tjugotusen personer med vitt skilda bakgrunder, smaker och åsikter kunde mötas, jämfört med nu när allt ska nischas till beståndsdelar.