Njutbar rockarkeologi

Jag borde vara rätt person att skriva om de här bägge böckerna, eftersom jag sett Torsson live tiotalet gånger och varit på KB, well, oftare än något annat ställe förutom mitt hem, mitt kontor och Malmö Stadion.

Eller skulle vi ha satt en rookie på uppdraget? Någon som tror att Torsson är ett avdankat gammalt dansband? Och som tror att KB är Kungliga Biblioteket? För att få en fräschare approach?

Nå, här står vi nu, och det är alltså Tony Ernst som ska ta sig an de här bägge utgåvorna. Vi får alla, varenda rockslusk och rap-aficionado, nöja oss med detta.

Jag vill börja med att peka ut att bägge de här böckerna är utmärkta, väl värda att läsa. Jag tycker vi skriver alldeles för lite musiklitteratur i Sverige. Det är obegripligt att inte någon hängt med Timbuktu på turné och skrivit om de omskakande upplevelserna. Varför finns det ingen matig, genomgripande översikt av Lill Lindfors musikaliska gärning? Och varför kunde inte Janne Gradvall fått ur sig den där Kent-biografin?

Kanske har vi ingen kultur kring det här hemma? Det är svårt att få tid, det finns ingen ekonomi och inte ens artisterna själva tycker att det är någon mening med det. Jag har tjatat på Peps i flera år om att få skriva hans biografi, men han bara muttrar surt i luren när jag hör av mig.

KB är Sveriges bästa rockklubb genom alla tider, och förtjänar verkligen en egen bok. Här har i princip alla de stora spelat. Jag började (olovligen) springa hit när jag var sexton. Jag träffade min fru här, drev hiphopklubb här, min dotter hade sitt första jobb här. Det är väldigt få malmöbor som inte förstår ställets betydelse för staden och dess kultur.

Om jag bara får välja tio konserter jag sett genom åren väljer jag Sizzla, The Gun Club, Emmylou Harris, The Cramps, Burning Spear, Slayer, Kendrick Lamar, Rickie Lee Jones, Screamin’ Jay Hawkins samt Eldkvarn en gång för hundra år sedan just när de släppt »Tuff lust«. Men jag har säkert varit på uppemot femhundra konserter på stället.

»KB – Artisterna, profilerna, historierna« (Polygraf) är av coffee table-art, stor och rejäl, laddad med exklusiva fotografier och nerslag på scen. Den är kronologisk och välregisserad, kanske aningen för tillbakadragen emellanåt. Man skulle vilja ha ännu mer skandaler, ännu mer skvaller, ännu mer personliga anekdoter. Per Hägred fungerar som huvudförfattare, men har tagit in andra skribenter för att få fler röster. Det är så klart en stor sorg att inte Lennart Persson kunnat bidra.

Torsson var en märklig fågel i svensk pop och rock-fauna när de dök upp. De gjorde twee innan termen ens fanns. En sorts mjuk pop med socialrealistiska texter som var askul på samma gång som de var strikt allvarsamma.

Allting börjar i november 1976 när bandet som sedermera ska bli Torsson har sin första konsert. Vi får följa med på hela resan fram till nutid. Det strösslas rikligt med citat, anekdoterna är sublima och nedslagen från allehanda personer i periferin är perfekt utförda.

Jag minns hur oerhört mycket jag gillade de två första albumen och kommer ihåg en spelning inne på skivaffären Musik & Konst i Malmö i början av åttiotalet som var ögonbrynshöjande. Då debutalbumet »Att kunna men inte vilja« dök upp 1980 kändes Torsson helt unika. Jag kan fortfarande texterna utantill till åtminstone fem av de tio spåren.

Björn Alverfeldts »Torsson – Boken om det fjärde bästa bandet i Lund« (Hirschfeld) är en gedigen genomgång av det här bandet. Kanske är den ibland för gedigen? Kanske matchar inte bandets karriär den petiga och noggranna texten? Det tar förstås inget från boken, som är suveränt utförd.

Det jag gillar allra bäst med bägge böckerna är deras minutiösa pillande med detaljer. Man ska ju gräva där man står, och det gör såväl Hägred som Alverfeldt, men de är mer lika två arkeologer som är nere på knä och putsar bort sanden med liten pensel.

Jag älskar genomgången av Johnny Thunders fyra konserter på åttiotalet (jag såg själv två av dem) och hur fotografierna och texten bildar en komprometterande runa över en sevärd men sorglig gitarrist och sång och dans-man. Lika bra är Alverfeldts karta över Klippans Centrum där allt av vikt finns inprickat, exempelvis Norrehus där vi lär oss att »Här åt Bo Åkerström en gång två pizzor på raken. Den andra fick han gratis«.

Torsson-boken är något mer litterär, står nog lite mer på egna ben, men ska å andra sidan bara ta sig an ett endaste band. KB-boken försöker omfamna drygt femtusen konserter under trettiofyra år, och ett ställe där hela liv formats och fått nya infallsvinklar. Det gör den bra.

I dag har jag tröttnat på Torsson, tycker att musiken är för klen och texterna bär drag av studentikosa kvickheter. De senaste albumen har jag inte orkat ta mig an. Men det är säkert min förlust, inte Torssons. Och de är långt ifrån det enda bandet jag tröttnat på från den eran. Jag kan räkna upp fler, men ska inte göra er molokna och buttra. Boken gör inget för att ändra på min nuvarande syn på bandet, men är inte sämre för det.

Vad gäller KB är jag för gammal för att gå dit när det är klubb. Jag besöker gärna stället för konserter, såg en utmärkt Viagra Boys-spelning härförleden, men magin kring stället är borta. Jag har sett det jag ska där, jag har gjort allt. Druckit mig full, spelat skivor, dansat och skrikit. Boken tar väl hand om nostalgin, som ju blir ens vän i de ensammaste stunder. Den är ett värdigt monument över ett ställe som blivit en del av många människors liv.