Viktigare än många förstår






Niklas Elmér minns George Michael.

Omslaget till »Faith«, hans första album i eget namn, visar George Michael i profil, med bar överkropp under skinnjackan och ett guldkors i örat.

Det är en tidstypisk bild.

Där sextio- och sjuttiotalets popmusik synliggjorde avståndet mellan tro och åtrå, mellan kors och bröst, synliggjorde åttiotalets popmusik släktskapet.

Men det fanns fortfarande saker som inte kunde uttryckas, människor som inte fick synas.

I George Michaels musik mötte modern, följsam och kommersiell pop, religiös symbolik och sex. Men det som hos hans generationskamrater var uttalat, förblev hos honom outtalat. Där de var tydliga – ibland övertydliga – i sina ämnesval och infallsvinklar, var han av nödvändighet diffus.

Först när man ser tillbaka, när man lyssnar med facit i hand, hör man tydligt vad som bara kunde antydas när det begav sig – allt det som måste omformuleras för att kunna beskrivas. Kroppen var hans slagfält, rösten hans verktyg, soulballader som »Father Figure« och »One More Try« hans ventil.

George Michaels storhetstid präglades av personliga motgångar. Under en turné i början av nittiotalet träffade han Anselmo Feleppa, en brasiliansk designer, och blev handlöst förälskad. Men en tid in i deras relation diagnosticerades pojkvännen med hiv. När George Michael 1992 ställde sig på Wembleys scen för att hedra Queen-sångaren Freddie Mercury som just gått bort i sviterna av samma sjukdom visste han ännu inte om han själv var smittad. Ingen visste vad han gick igenom. Men han sjöng.

Ett och ett halvt år senare stod George Michael återigen på scen och framförde »Jesus to a Child« – en specialskriven, men vid tillfället fortfarande förtäckt, hyllning till pojkvännen – inför ett fullsatt konserthus vid Brandenburger Tor i Berlin. Ingen visste vad han gick igenom. Men han sjöng.

»Older«, George Michaels första album efter Anselmo Feleppas bortgång, förblir ett av nittiotalets stora popalbum. Musiken var på samma gång personlig, dramatisk och fjäderlätt och texterna skildrade livet så som det såg ut för honom efter pojkvännens död – rädslan, skuldkänslorna och sorgen över att ha förlorat kärleken just när han börjat bli redo att ta emot den. Ingen visste vad han gick igenom. Men han sjöng.

Varför fortsatte George Michael att sjunga? Jag har följt honom under snart tre decennier och ofta undrat hur han orkat.

Trots att han spelat in allt färre album, trots att skivförsäljningen dalat, trots att medierna blivit mer intresserade av hans privatliv än av hans musik, så har han ändå fortsatt att år efter år ställa sig på scen för att sjunga »Careless Whisper«, »Freedom« och »Fastlove« för en åldrad men stor och hängiven publik.

Kanske är det så enkelt att svaret återfinns i det outtalade, i det som bara kunde antydas när det begav sig. Hans musik bär vittnesmål om det som inte kunde uttryckas, om de människor som inte fick synas, och hans röst – kraften, stoltheten och räckvidden – innebar att det privata som länge var dolt, inte längre i samma utsträckning måste döljas offentligt.

Musiken och rösten. Hur han levde, allt han gick igenom och överlevde. Jag återvänder till bilden på omslaget till »Faith« och tänker att George Michael var viktigare än många förstår.

Ingen visste vad de gick igenom. Så han sjöng.




Relaterat

Gitarrhjälte hela vägen