Lorentz: Lycka till

Uppföljaren till 2014 års hyllade solodebut »Kärlekslåtar« är mer grundad. Med det inte sagt att skillnaden är jättestor, men den där obekymrade, lite oskuldsfulla grabben har kanske fått stå tillbaka för ett aningen svartare stråk så här några år senare. En autotunad sådan, märk väl – Lorentz signum och säregna flow består i det hänseendet och vad han gör på »Lycka till« är väl framför allt att slipa och justera sin förmåga att ta det vardagliga och vanliga, klä det i en exotisk trapskrud och få det att kännas så mycket mer tilltalande. Vardagliga handlingar som en promenad hem från jobbet genom Stockholms innerstad en måndagskväll kan med Lorentz-glasögon plötsligt få ett intressant, lite skruvat skimmer. Texterna är av samma okonstlade och utstuderat svenskengelska sort som förut, men här finns också spår som doppar tårna i mörkare vatten, som den lite mer gothiga »Demons« där han målar upp en inre kamp som utspelar sig i dungeons i hans psyke. Och apropå goth – ibland, i låtar som »James Dean«, flirtar han med The xx och förstärker den melankoliska slöjan långt in i Cure-land.

Det är charmigt, hela plattan är ett stycke vardagseskapism som lär välkomnas med öppna armar. De tretton låtarna har frekventa inslag av polaren Madi Banja, på ett spår även CEO – mer känd som Eric Berglund från The Tough Alliance.

Det är svårt att inte falla för Lorentz okonstlade och direkta inställning till sitt hantverk. Rap för Vetements-generationen levererad med masken intakt och fantasin på högvarv, oavsett hur banala ämnena som avhandlas kan tänkas bli. Det är en konst, och Lorentz lyckas spinna det till sin alldeles egna slags magi.