Konsten att återuppfinna sig själv

Var finns vår tids protestmusik?

Länge var politisk musik förknippad med unga och arga män. Bob Dylan sjöng »Masters of War«, The Rolling Stones »Street Fighting Man« och Marvin Gaye »What’s Going On«. När musiken tog ställning visste man att den tog ställning. När en artist var förbannad hörde man att han var förbannad. Inga budskap halvt dolda bakom dunkla metaforer, inga förskönande omskrivningar. När James Brown sjöng »Say It Loud – I’m Black and I’m Proud« var det få som inte förstod vad det var han försökte säga.

Numera är klimatet för protestmusik ett annat. I dag återfinns flera av våra mest samhällskritiska artister inom den breda och kommersiella popmusiken. Majoriteten är kvinnor och använder sin musikaliska plattform till att belysa och diskutera samhällsfrågor som tidigare varit hänvisade till akademiska tidskrifter och dagstidningarnas kultursidor. Vår tids motsvarigheter till band som Bikini Kill och Le Tigre, feministiska rockband på kant med ett i huvudsak manligt rocketablissemang, återfinns numera på hitlistor och på omslag till mode- och livsstilsmagasin som riktar sig och når ut till miljoner unga människor. Artister som Lorde och Miley Cyrus, eller Lykke Li och Robyn, är inte bara vår tids främsta låtskrivare. De är också kommunikatörer som vet att den som vill nå så många som möjligt gör bäst i att också kommunicera med stora bokstäver.

Våren 2015 görs den bästa protestmusiken av tjugotvå år gamla Tove Styrke från Umeå.

Hennes andra album »Kiddo« är en svidande vidräkning med patriarkatet. »Borderline«, den första singeln från skivan, handlar om det manliga imperium som styr världen och reducerar kvinnor till andra klassens medborgare.

»Gents of the empire

Strangle my desire

Pull the plug sire

And I’ll spit fire«

Men länge var det inte säkert att skivan skulle spelas in.

Sommaren 2012 var planen att Tove Styrke skulle genomföra en omfattande turné med stopp såväl i Sverige som utomlands. Men efter att ha arbetat intensivt och oavbrutet under nästan två års tid, efter att ha vaknat upp i en ny stad varje morgon, varje dag med fler punkter på schemat än dagen dessförinnan, sa kroppen till slut ifrån. I stället för att återigen gå på scen ställde Tove Styrke in samtliga åtaganden, sjukskrev sig och flyttade tillbaka till sin hemstad Umeå.

Hon var bara nitton år gammal när kroppen sa ifrån. Resan som just hade börjat såg ut att vara slut.

Tre år senare sitter Tove Styrke på en lunchrestaurang på Drottninggatan i centrala Stockholm, dricker kaffe och snurrar på en dosa portionssnus. Hon har precis kommit hem från ett kort besök i England där hon marknadsfört sitt andra album »Kiddo« för kräsna skivbolagschefer. Ute är det kallt, men humöret är friskt. På bruten västerbottendialekt beskriver Tove Styrke arbetet med »Kiddo« som »att börja om från början igen«. När hon lämnade Stockholm och flyttade tillbaka till Umeå visste hon inte om hon skulle fortsätta med musiken.

– Att ta det där steget, att säga till sig själv »jag orkar inte mer«, det är jättejobbigt. Man vill inte ge upp. Man vill klara allt. Men till slut tvingas man erkänna att man inte är odödlig. Det är svårt, men nödvändigt. Man kan inte rida ut alla stormar. Det är inte möjligt.

Vad var det som hände?

– [paus] Jag hade gjort samma sak lite för länge. Jag fick mitt första skivkontrakt tidigt och efter det rullade det bara på. Jag hade aldrig riktigt stannat upp och känt efter. När man gör något som man verkligen brinner för är det farligaste som finns när det börjar gå på rutin. När det inte längre är roligt. Jag hade kommit in i en ond cirkel där jag inte längre gjorde det jag gjorde för mig själv, utan för att jag trodde att det var vad andra förväntade sig av mig. Till slut gick det inte att upprätthålla den där fasaden längre.

2009 uppmuntrades Tove Styrke att söka till musik- och underhållningsprogrammet Idol. Hon hoppade av gymnasiet för att delta, slutade på tredje plats och skrev på sitt första skivkontrakt. Hennes självbetitlade första album förblir ett av ett fåtal från deltagare i programmet där unika kvaliteter hos en artist fått mer eller mindre fritt spelutrymme i stället för att motarbetas. Skivan sålde platina och gjorde Tove Styrke till en av landets mest omtalade artister.

– Jag lärde mig mycket av de där åren. Inte minst hur cynisk musikbranschen kan vara när den är som värst. När man lämnar tävlingen är man i bästa fall ett känt ansikte, men man har inte bevisat någonting musikaliskt. Det gäller att förstå det, och bygga någonting eget, annars är det lätt att hamna snett. Många som är med i Idol förstår nog inte riktigt det. De köper den här låtsasvärlden som målas upp för de som deltar, vilket är ganska sorgligt.

– Vad jag gjorde med första skivan, och som jag är övertygad om är viktigt, var att börja om från början i stället för att försöka rida på någon slags framgångsvåg. I stället för att åka på Rix FM-turné och försöka få en singel på A-rotation fick jag tid på mig att reda ut vem jag var som artist. Det är jag tacksam för. Jag hade varit betydligt mer naiv i dag om jag inte fått gå igenom det där stålbadet. Men det är lätt att vara efterklok. Mycket av det här förstod jag först när flyttat tillbaka till Umeå och fått perspektiv på de där åren.

Tillbaka i Umeå flyttade Tove Styrke in i ett kollektiv i stadsdelen Grubbe tillsammans med en vän. Acklimatiseringsprocessen var svår. Efter att ha levt med fullbokad kalender sedan hon var tonåring var hon plötsligt sysslolös. På kvällarna såg hon lokala band spela på Scharinska villan, knytpunkt för Umeås musikliv inte minst under nittiotalet då band med anknytning till hardcore och straight edge gjorde staden till en av landets mest omtalade. För Tove Styrke, som över en natt gått från en alldaglig tillvaro som gymnasieelev till landets stora scener, fick mötet med Umeås alternativa musikscen en vitaliserande effekt.

– Jag hade aldrig hunnit med den där sidan av musiken själv. Det organiska, gräsrotsnivån, att bygga upp någonting från grunden. Jag gick på gymnasiet och kort senare var musiken mitt heltidsjobb. Men i Umeå finns en väldigt lång och fin tradition av att inte bara stå på scen med sitt eget band eller projekt, utan att också få och titta på andra band och supporta varandra. Det finns en kollektiv kultur som jag tycker väldigt mycket om och som var väldigt lärorik att ta del av.

Parallellt med att lusten att göra musik återvände började Tove Styrke, som hon utrycker det, »scanna internet efter information«. Av en slump kom hon över Caitlin Morans »Konsten att vara kvinna« (»How to Be a Woman« på engelska) och utvecklade ett brinnande intresse för feministiska frågor.

– Det var verkligen ett uppvaknande. Jag har alltid kallat mig själv för feminist, men det var först när jag var ledig som jag för första gången fick tid att verkligen reflektera över min plats i tillvaron och den roll jag spelar i det här samhället på djupet.

Tove Styrke slår ut med händerna över bordet så att kaffet skvalpar.

– Vilka saker har påverkat mig? På vilket sätt har de påverkat mig? Hur har jag blivit uppfostrad att vara som kvinna? Jag började rota i de här frågorna och plötsligt blev saker tydliga för mig som tidigare varit dolda. Strukturerna blev plötsligt synliga.

Tove Styrkes andra album »Kiddo« är någonting så unikt som ett svenskt popalbum med internationell potential och en feministisk och samhällskritisk botten. Under arbetet med skivan har Tove Styrke samarbetat med låtskrivare och producenter som Janne Kask, Annika Norlin, Linnea Henriksson, Carl Wikström Ask och Christian Walz på jakt efter en popmusik så elegant och melodirik att den inte ska gå någon som lyssnar obemärkt förbi. Men skivans budskap är allt annat än tillrättalagt.

– Jag skulle aldrig kunna göra musik utifrån vad jag tycker känns strategiskt vettigt för tillfället, säger Tove Styrke. Däremot tycker jag att det är konstigt att inte fler använder sin plattform till att belysa viktiga frågor. För mig är det självklart att göra det. Oftast har samhällskritiska och politiska perspektiv varit reserverade smalare genrer. Problemet med det är att den musiken oftast bara nått ut till dem redan övertygade. Inte mig emot, det är väl bra, men då får man inte ut sitt budskap. Man stärker bara dem som redan tycker likadant.

Du vill nå bortom de redan övertygade?

– Ja! Alla ska höra, det är ambitionen. Vid ett tillfälle spelade jag på Rock am Ring-festivalen i Tyskland. Känner du till den? Det är framför allt en festival för hårdare musik, men året när jag spelade hade de slagit upp en hangar mitt inne på festivalområdet för nya popakter. Jag har aldrig varit så malplacerad i hela mitt liv. [skratt] För att ta oss till den där hangaren var vi tvungna att promenera genom campingområdet med vår utrustning. Det var en ganska stor camping, som du kanske förstår, så det tog ett tag. Men under den där promenaden hörde jag vid kanske fem eller sex tillfällen att människor spelade »Levels« med Avicii.

– Förstår du? På Rock am Ring! Det säger en del om genomslaget för en låt när den når så långt bortanför sitt ursprungliga sammanhang.

På många sätt låter »Kiddo« som ditt debutalbum. Du låter verkligen som en pånyttfödd artist.

– Jag var sjutton år gammal när jag spelade in min första skiva. Det är naturligt att det hänt en del saker sedan dess. Jag brukar tänka att den skivan var min skolgång. Det var när jag arbetade med den som jag lärde mig hur saker fungerar, vad jag är bra på, hur jag skriver, hur jag trivs med att jobba. Utifrån den kunskapen har jag sedan kunnat arbeta fritt med den här skivan. Man blir äldre, man mognar och utvecklas. På det sättet antar jag att man alltid vill att en skiva ska kännas som ett debutalbum. Man vill alltid återuppfinna sig själv i någon mening.

»Kiddo« är inspelad under överseende av Johan T. Karlsson, som artist känd som under namnet Familjen. Tove Styrke talar om samarbetet med honom som avgörande.

– Det har varit ett väldigt intimt samarbete. Det är först efteråt som jag insett hur intimt det varit. Vi har byggt det här tillsammans. Johan har en väldigt lekfull inställning till musik som smittar av sig när man arbetar med honom.

– Tove är väldigt närvarande, säger Johan T. Karlsson. Hon var med i studion i princip hela tiden när jag arbetade med hennes låtar. Jag fick snabb feedback och vi arbetade fram bra idéer tillsammans. Hennes styrka som artist är framför allt hennes röst och färdigheter som sångare. Vi behövde sällan göra fler än en tagning när vi spelade in sång.

– Vi kompletterade varandra bra. Jag gaggade som en gammal gubbe om hur bra det var på den gamla goda tiden och rabblade nittiotalsreferenser. Då visade Tove mig nya moderna saker. Vi gav och vi tog. Hon är otroligt hängiven. Det är nog inte så vanligt i major label-sammanhang.

När hon spelade in »Kiddo« hade Tove Styrke en tydlig idé om hur hon ville arbeta. Text och musik skulle gå hand i hand. Texternas övergripande tematik skulle göra avtryck också i musiken.

– Ta »Walking a Line« till exempel. Vad handlar den om? Den handlar om vad människor förväntar sig av mig som ung i musikbranschen. De förväntar sig att jag ska vara söt och en god förebild. De förväntar sig bullshit, helt enkelt. Vad kan jag göra åt det? Jag kan skratta dem i rakt upp i ansiktet, för om jag gör det så har de där idéerna ingen makt över mig. Det är steg ett. Efter det kommer frågan hur jag förverkligar den känslan rent musikaliskt? I »Walking a Line« är det en marschtakt och en pianofigur som förstärker känslan av en person som dansar ironiskt efter någon annans pipa.

– Så har det fungerat med i stort sett varje låt. Om man får fritt spelutrymme, om man får göra vad man vill och säga vad man vill, kan det vara otroligt roligt med musik.

»Borderline« är nästan reggae. Musikaliskt påminner den om The Slits och The Pop Group, brittiska band som gjorde punkrock med inslag av reggae, dub och jazz.

– Det är samma sak där. Jag har egentligen inte lyssnat så mycket på reggae. Men »Borderline« är min kampsång och för mig är reggae protestmusik. Musiken kompletterar texten, och tvärtom.

Linnea Henriksson, som arbetat med Tove Styrke på delar av »Kiddo« och liksom henne började sin karriär i Idol, beskriver Tove Styrkes mod och kompromisslöshet som hennes största tillgång som artist.

– Jag har alltid tyckt att Tove är en väldigt spännande artist och jag tycker det ännu mer efter att vi jobbat ihop och börjat lära känna varandra. Hon har liksom en aura omkring sig, något lurigt och samtidigt inbjudande som är jävligt tilltalande. Modig, smart som få och nyfiken. Och hon krånglar liksom inte till det. Är det coolt, känns det fräscht? Ett fett ljud är ett fett ljud. Punkt.

När de började arbeta med varandra upptäckte Linnea Henriksson, trots att de kommer från olika bakgrund rent musikaliskt, att de delade erfarenheter av att vara unga kvinnor i en mansdominerad musikbransch. De lekte med ljud, diskuterade feminism och skrev låtar tillsammans.

– Det faller liksom rätt med vissa personer och så kändes det med Tove. I vår bransch blir en lätt »tjejen«, singular och bestämd form, och det kändes som vi båda saknat den andra när vi satte i gång. Det blev ett väldigt värdefullt utbyte, både personligt och musikaliskt, där vi kompletterade varandra. Det är så det ska vara när en skriver musik ihop, tycker jag, annars kan en lika gärna köra själv. Det ska bli musik ingen kunde gjort på egen hand, men hela tiden med inställningen att artisten, per-sonen som sjunger, förkroppsligar och ska leva med låten, känner att den verkligen är »där«. Vi lekte oss fram ganska mycket, både ljud- och textmässigt, och vi fokuserade på att göra rolig musik snarare än att skapa albummaterial.

Ett år efter att hon flyttat tillbaka till Umeå var Tove Styrke redo att återvända till musiken. Inspirerad av den kollektiva kraften i hemstadens musik och nyvunna personliga och politiska insikter spelade hon in ett album där avståndet mellan den bredaste och mest lättillgängliga popmusiken och angelägen samhällskritik reducerats till ett minimum. Skivans titel är ett försök att återta makten från människor som tar sig rätten att förminska andra för att göra sig själva större. Tove Styrke vet vilka de är, och hon är redo att ta striden. En artist utan någonting att bevisa är inte sällan en artist utan någonting att säga.

– Jag har en hatkärlek till ordet »Kiddo«, säger Tove Styrke.

– Det är något som äldre människor säger till yngre samtidigt som de klappar dem på huvudet. Jag tycker det är dags att ta tillbaka ordet från dem som använder det för att trycka ner andra. Att ta kontrollen över språket är att ta kontrollen över sig själv. ■