The Dream Syndicate: How Did I Find Myself Here?

Det känns symptomatiskt att The Dream Syndicate återuppstår på skiva nu, 2017, när rockmusikens kraft, väsen och mening – på goda grunder dessutom – är som allra mest ifrågasatt eller kanske till och med helt bortglömd. De gamla dinosaurierna är på väg att dö ut och yngre förmågor, i alla fall om vi generaliserar och talar om sådana med kommersiell räckvidd, levererar sällan annat än tomma charader. Det som händer, det händer på andra ställen.

Läget var inte identiskt men närapå detsamma i början på åttiotalet då LA-kvartetten dök upp med en rundgångsringande frirock som bröt av rejält mot dåtidens MTV-uppstyrda reklambyråpop. Förutom bland inbitna och musiker har bandet nog aldrig riktigt fått erkännandet de förtjänar för att de vågade gå mot strömmen, i stället utmålades de ofta som bakåtsträvare. Traditionalister, möjligen, och då till en början oortodoxa sådana, men det är en helt annan sak.

När det begav sig gick The Dream Syndicate igenom en rad olika faser, lät annorlunda från en skiva till nästa, dels för att de var unga och tvingades växa upp med strålkastarljuset på sig (i alla fall inledningsvis, mot slutet var det få som brydde sig), dels bidrog en serie medlems-, skivbolags- och producentbyten. Sedan ska vi nog inte heller förbise bandledaren och evige konstanten Steve Wynns egna drivkrafter att aldrig stagnera, alltid trycka på framåt, framåt, framåt. Sistnämnda är knappast utan betydelse när hans solokarriärs varaktighet ska förklaras.

I en av comebackens allra största stunder, den mäktiga »Glide«, sjunger han »I’m not bound by rules, I’m not corrupted by code« och även om han inte nödvändigtvis åsyftar sig själv säger orden ändå något om honom. Genom åren har han sett otaliga vänner och kollegor sugas in i maskineriet, bli tillfälligt haussade (eller förmögna), för att sedan spottas ut och lite vilset tvingas konfrontera den verklighet Steve Wynn själv med oavbruten klass och värdighet navigerat igenom på sitt eget sätt i trettiofem års tid.

Känslan är att The Dream Syndicate återförenas inte så mycket för att göra business – så vidare stora var de trots allt aldrig – utan för att deras gärning alltid har känts lite… oavslutad. 1988 års svanesång »Ghost Stories« var förvisso ljudet av ett uppenbart utpumpat band, om än samtidigt i allra högsta grad kapabelt att fortfarande utvinna gnistrande guld ur all sotig desperation och övergivenhet. Gruppen var lite för tidigt ute med sina gitarrmassor (alla från Dinosaur Jr till Afghan Whigs lyssnade och lärde), var lite för tidigt ute med storbolagskontrakt (före såväl R.E.M. som The Replacements) i en amerikansk efterpunkvärld som fortfarande betraktade allt utanför DIY- och indiezonen med misstänksamhet, var lite för tidigt ute med att lyfta fram Velvet Underground och Neil Young som grundfundament för den här sortens attityd och musik.

Att Wynn och kompani tänker marginellt på streamingstatistik och mer i termer av att utmana sig själva slogs med emfas fast redan på första släppet från »How Did I Find Myself Here?«, den drygt elva minuter långa jazzrockseansen till titelspår. Fullt så frisinnad är nu inte återstoden av innehållet på comebacken. Det rör sig som klassisk rock någonstans emellan svärtan på »Ghost Stories« och framåtrörelsen från de mest gitarrintensiva soloplattorna med Wynn, samt en fin passning till gruppens begynnelse i suggestiva »Kendra’s Dream« där superskygga ursprungsmedlemmen Kendra Smith gör ett överraskande gästspel på sång.

Allt sitter där det ska, låtarna synkar perfekt med varandra, det känns aldrig nostalgiskt, det känns rentav som att det är rockmusik gjord med en mening, rockmusik som faktiskt är här för att få oss att fortsätta trycka på framåt, framåt, framåt.