Förhäxande spindelnät med närmast mytisk lyster

Har egentligen aldrig riktigt brytt mig om de där totala arkivrensningarna där vi får knappt ens påbörjade demos, minsta gnissel från vartenda litet halvvisset gig och burkigt inspelade repetitioner.

Allra minst nu när alternativen till lyssning (eller annan syssla) är så många, tiden alltför knapp och du rent allmänt hellre hänger dig åt sådant som ger energi och njutning snarare än väcker frustration.

Trots att den rymmer rikliga mängder av såväl gnissel som burkighet kommer jag, lite motvilligt, på mig själv med att bli sittande med 4CD-lådan »History Kinda Pales When It and You Are Aligned« – The Dream Syndicates klassiska debutalbum »The Days of Wine and Roses« i deluxevariant för att uppmärksamma dess fyrtioårsjubileum (som ägde rum i fjol).

Sättningen med Steve Wynn, Karl Precoda, Kendra Smith och Dennis Duck spelade aldrig in något mer album tillsammans, »The Days of Wine and Roses« blev enda fullängdaren de fyra skapade ihop. Medlemmarna är vid tidpunkten strax över tjugo år och använder en studio nattetid för att hålla kostnaderna nere. Ingenting bandet, med delvis andra medlemmar, spelade in senare liknar det här. Det är minimalistisk rock, ändå är det gitarrer överallt, ganska skruttigt inspelade men ändå utstrålar de en närmast mytisk lyster. Gitarrväxlingarna mellan Wynn och Precoda är sällan något annat än iögonfallande när de stakar ut riktningen åt så många håll samtidigt. De ofta defaitistiska texterna levereras av en Wynn vars sång rör sig mellan obrydd arrogans och creepy besatthet – ibland samtidigt, som i »When You Smile«. Få gitarrmönster någonsin har varit lika sexiga som det i »Tell Me When It’s Over«, som lyssnare kan du knappast göra annat än att veva det om och om igen. »Then She Remembers« och »Definitely Clean« liknar ljudet av tåg som skenar mot sin egen undergång. »Halloween« är hypereffektiv skräckrock utan skrik; »two steps forward, don’t say I didn’t warn you«.

Om vi undantar de vänskapliga banden är det lite konstigt att bandet i så hög grad kom att förknippas med det som har kallats paisley underground. Medan de flesta andra representanterna för den scenen var janglepoppiga och melodiska, oavsett om vi talar The Bangles, The Three O’Clock eller The Rain Parade, stod tidiga The Dream Syndicate för något hårt, monotont, gränstänjande, stundom ogästvänligt, mer newyorkskt än kaliforniskt om vi ska generalisera. Visst är påverkan från The Velvet Underground och Television tydlig och det faktumet har ibland använts emot The Dream Syndicate, samtidigt låter åtskilligt inte alls som de banden eftersom Wynn och kompani åtminstone så här i början av sin gärning spinner förhäxande spindelnät som även innefattar frijazz (Wynns improvisationer på gitarren hämtade inspiration från Albert Ayler, John Coltrane och Ornette Coleman), psykedelia, avantgardistiskt noise, influenser från brittisk Postcard Records-pop eller The Fall och en på sina ställen nästan skrämmande punkintensitet. Eller som musikkritikern Byron Coley formulerar saken: »This particular incarnation of the group had an incredibly weird chemistry, and their sound could be as extreme and abstract as the scum rock bands then gathering steam in NYC.« Påståenden som med ackuratess förstärks av »History Kinda Pales When It and You Are Aligned«, en superfin box som hade känts ännu mer angelägen om den även hade inkluderat materialet på det laddade livedokumentet »The Day Before Wine and Roses«.

Steve Shelley i Sonic Youth sa förresten en gång något i stil med att The Dream Syndicate visade vägen för amerikansk postpunk, och det ligger något i det. Då, ett par år in på åttiotalet, var ingenting mer ute än gitarrer. Till och med Neil Young övergav dem. Följaktligen visade sig den stora publiken marginellt redo för The Dream Syndicates kombination av öronringande skronk och dunkla skymningsstämningar men bandet och i synnerhet »The Days of Wine and Roses« planterade idéer i huvudet på andra unga musiker med sexsträngade drömmar och ideal: Dinosaur Jr, Galaxie 500 och Yo La Tengo är kanske de mest uppenbara exemplen. Och utan Kendra Smiths undersköna och chanteuse-lika insatser i The Dream Syndicate hade vi med största sannolikhet aldrig ha fått Mazzy Star, vars vokalist Hope Sandoval ersatte sin idol Kendra Smith i Mazzy Star-förlagan Opal.

The Dream Syndicate, och senare Steve Wynn som soloartist, fortsatte sedan att göra mer traditionell rock i Dylan/Creedence/Neil Young-skolan. Aldrig dåligt, oftast bra, emellanåt riktigt bra, och bandets återförening för några år sedan innebar i hög utsträckning en återgång till det fria och sökande som fanns där i början.

Men musik lika dödsföraktande som den som hörs på »History Kinda Pales When It and You Are Aligned« går nog bara att åstadkomma en gång i livet. Med tanke på hur safe rocken är just nu hade den emellertid varit väldigt välkommen om den kom och rev tag i oss i dag.