Les Big Byrd: Iran Iraq Ikea

Jocke Åhlund kände sig redo att spela in nytt. Det var vintern 2015 (hade eventuellt precis börjat snöa) och dags för en uppföljare till Les Big Byrds debutalbum »They Worshipped Cats« från 2014.

Sedan: tystnad. Något hände. Vad?

Så här: Spacemen 3-mannen Pete »Sonic Boom« Kember tillfrågades om han ville producera nya albumet. Les Big Byrd tycker, föga förvånande, mycket om det psyksound som Pete står för. Kember flögs in. Problemet, skulle det visa sig, var att även en annan herre hade flugit till den kungliga huvudstaden, nämligen Anton Newcombe från The Brian Jonestown Massacre. Det hela gick i träda då de två herrarna knappt kunde vara i samma rum. Jocke satte sig själv bakom spakarna i studion och efter ett par vändor fram och tillbaka lades albumet att vila. (En annan förklaring, återgiven av Åhlund själv i eminent smala Musikprodd-podden, kring varför det slutade som det gjorde är att Pete var lite för intresserad av jazztobak och inte, ska vi säga, kom upp i nivå riktigt). Kanske handlar det om en kombination.

Nu är vilan över. Med lite distans till materialet blev Åhlund åter intresserad av det. Albumet som fått namnet »Iran Iraq Ikea« är här. Kanske ska vi vara glada över den process som det föregåtts av – för det här är ett bra album.

Till att börja med är det naturligtvis tack vare att Les Big Byrd är ett oerhört kompetent band. Frans Johansson (Fireside) och Jocke Åhlund (Teddybears och Caesars) har tillsammans med Nino Keller (Caesars, The Slaves) och Martin »Konie« Ehrencrona (Viagra Boys) ett svårslaget CV som band betraktat. Det hörs.

Psykedeliskt, suggestivt, rymdrockigt. Att lyssna på Les Big Byrd är att få allt det där. Det är svårdefinierat på ett vis som gör att det upplevs som att just det är en målbild med det hela – att inte vara genrebunden. Inslag som specifikt »Pink Freud« men också det samlade intrycket ger en känsla av liveinspelning. Det osar kreativ frihet snarare än lättillgänglighet. Åhlund beskrev målet med ljudbilden i ovan nämnda podd: »Att få hjärnan att gå i gång som en julgran.« Det lyckades. Det blinkar överallt här.

Men. Det finns något annat också. Som en konstant finns en melodikänsla. Som pianoslingan i krautiga öppningsspåret »Geräusche« , som energin i refrängen i »A Little More Numb«, gitarrslingan i »I Fucked Up I Was I Child«.

Detta är vad som gör Les Big Byrd fortsatt intressanta. Att de lyckas befinna sig någonstans mellan psyk och pop som ingen annan svensk akt. Tillsammans med det faktum att Jocke Åhlund i detta band får utrymme för att uttrycka sig i sång och text, något han borde göra oftare. Rösten är sårbar och kraftfull på samma gång. Texterna personliga. Det kan vara mot bakgrund av ovan som det blir speciellt för undertecknad när Åhlund sjunger på svenska. Som i briljanta singeln »Two Man Gang«, en låt som visserligen inte fått plats på skivan men som kommer från samma sessioner. En av förra årets allra vackraste låtar på svenska. Eller ta »Mannen utanför«, som avslutar »Iran Iraq Ikea«. Det är så rakt. Hudlöst. Text och musik samspelar. Och återigen blir det tydligt: det behövs inte många ord för att nå in om de ord som är där är det av en anledning och framförs med innerlighet.