Befriad till slut

– Antennerna stod rätt vissa dagar.

Daniel Gilbert är motsatsen till person som gärna framhäver sig själv. Men när vi runt lunch en småkall oktoberförmiddag dricker kaffe på Bondegatan på Södermalm i Stockholm och jag delar ut komplimanger till hans tredje soloalbum tycks Daniel ändå lite försiktigt medge att somligt där blev lyckat.

Eller »lyckat« är nog fel ord, det känns i det här sammanhanget decimerande. »Rekviem«, som skivan ifråga heter, liknar de facto inte riktigt något annat. Att lyssna på den är att bjudas in i en helt egen liten värld, dessutom en värld där du gladeligen dröjer dig kvar. Bara låtitlarna är kittlande: »Inblåst i Hamburgersund«, »Motvalls fnk«, »Den unge Baader«, »Lungkollaps Östra«, »Thoughts of Doom«, »En kallnare vind idag«, och så vidare.

Mer specifikt utgör de tolv låtarna en livsberättelse, eller egentligen ett flertal olika trauman samt några glädjeämnen som samlats och formats till befriande fria toner och ord på såväl göteborgska som engelska. 

Ibland leds tankarna till pratsjungen collagemusik á la Hans Appelqvist eller »Kolväteserenader«-plattan av Patrik Torsson. På vissa ställen är det mer konventionell indierock som påminner om det Daniel huvudsakligen ägnat sig på sina båda föregående soloplattor. Annat drar åt jazz, funk, elektro, soul, visa, americana.

Det må låta spretigt men känns inte så, snarare som en helt ofiltrerad och alldeles självklar Daniel Gilbert. Han berättar att han hos en streamingtjänst har en spellista, Radio Gilbert, med många tusen låtar, allt ifrån »Goldbergvariationerna« till Ol’ Dirty Bastard, som han sätter på random och lyssnar på varje gång han går utanför dörren, »som en vägg mot omvärlden, för att slippa bli påmind om mänsklighetens ondska«.

– På samma sätt vill jag att min skiva ska funka, att den ska vara lika splittrad som den där spellistan. Men eftersom det är pedal steel på nästan allt blir den ett klister som håller ihop allting tillsammans med min berättelse.

Pedal steel-gitarren svarar Jocke Fritzner för. Andra inblandade är Håkan Hellström/Augustifamiljen-bekante Björn Almgren och Division of Laura Lee-basisten Jonas Gustafsson. Sylvester Schlegel från The Ark/Augustifamiljen spelar på en låt och Matilda Sjöström, Alice Botéus och Ebba Nantarath Nilsson körar. Men i hög grad är skivan resultatet av isolation och egenarbete.

– Jag har suttit hemma och spelat in på en Pirate Bay-version av Logic… Under pandemin fick jag plötsligt mycket tid och jobbar dessutom i reklamfilmssvängen som då var väldigt lukrativ eftersom vi kunde kringgå olika inspelningsprocedurer. Jag tjänade jättemycket pengar, vilket gav mig kreativ frihet hemma. Jag kunde göra massa låtar utan att känna av det där ekonomiska oket som alltid svävar över en annars. Kunde unna mig en microKORG när jag fick lön tre gånger på en månad i stället för som annars en gång vart tredje månad…

– Över huvud taget har jag i många år beblandat mig så lite som möjligt med världen omkring. Det känns som att jag levt under en sten i tio år men har i själva verket tillbringat tid med barnen och levt i en form av förslavat tillstånd under kapitalismens bojor. Det blir mycket att tackla. Det föll sig lämpligt att göra en skiva när jag såg allting så pass klart.

Vid det här laget är Daniel Gilbert en smärre institution i svenskt musikliv. 1989 bildade han tillsammans med Henrik Berggren ett band vid namn Broder Daniel, som han hoppade av redan efter första albumet 1995, och blev senare närmast folkkär som mångårig vapendragare till barndomsvännen Håkan Hellström och saluterades av honom till evigheten genom låten »Hurricane Gilbert«.

Genom åren har Daniel figurerat i en mängd olika konstellationer men förutom ovan nämnda torde många känna igen honom från det långvariga På spåret-husbandet Augustifamiljen, tiden i Ebbot Lundberg & The Indigo Children, Popsicle-Fredriks band Bergen eller den ambulerande sociala inrättningen Avantgardet, där för övrigt även Daniels son Theo en tid också ingick.

I unga år fick Daniel av en läkare höra att han på grund av ett medfött hjärtfel inte kunde räkna med att leva särskilt länge; »Ditt hjärta kommer bara orka till du är trettio.«

Det där levde han med men tog sällan särskilt mycket hänsyn till under de »nihilistiska« och »fördärvade« åren med Broder Daniel. Först när han var fyrtio–fyrtiofem sjönk det in. Trots att det genom åren förekommit incidenter då det kunde ha slutat riktigt illa. En sådan besjungs i »Lungkollaps Östra« på nya albumet.

– 1998 fick jag endokardit, tandbakterier som sätter sig på hjärtat. Det drabbar ofta sprutnarkomaner eller åldringar som varit hos tandläkaren för första gången på länge. Det var väl ödet som i någon form straffade mig för jag gick vid tidpunkten på en KY-utbildning i auktoriserad försäljning och och vantrivdes något fruktansvärt med min tillvaro: »Alltså jag hatar ju folk, jag kan fan inte jobba som försäljare. Hur har jag tänkt?« Och då blev jag dödssjuk.

– Till slut tog jag mig till en vårdcentral där de sa att det bara är vanlig influensa och att jag skulle gå hem och lägga mig. Med oerhörda frossanfall skakade jag handfallet hem till lägenheten på Karlagatan där jag städade undan pappersporren för jag var säker på att jag skulle dö och att mamma skulle få komma och städa ut efter mig. Ringde sedan min bror som sa åt mig att ringa på ambulans. På sjukhuset konstaterades att hela hjärtsäcken var uppäten av bakterier…

– Det här var en måndag. På den tiden spelade jag i Fiesta med Magnus Jakobsson, Liston från The Embassy, Timo Räisänen på trummor och hans storebror Michael på bas, och vi hade föregående vecka dubbelgiggat, Jazzhuset på torsdagen och Oceanen på fredagen. Jag hade då släpat runt på min trettiosju kilo tunga superförstärkare på spårvagnen. När jag låg där på sjukhuset, för att akutopereras, sa kirurgen: »Det är tur att du inte ansträngt dig för då hade hela hjärtat kunnat kollapsa.«

»Rekviem« må vara självbiografisk, men Daniel Gilbert poängterar att han inte är någon textmänniska.

– Dylans lyrik har jag alltid älskat, annars är texter för mig främst en del av musiken. Det är lite därför det tagit tid att få klar den här skivan. Ifall jag haft ett intresse för att skriva hade det säkert gått snabbare. 

Men när du spelade med Håkan hände det väl att du gick in och redigerade det han skrivit?

– Jo, jag var någon form av sekreterare ibland. Jag fick hans texter, ordnade upp dem lite, strök en del. Ordbehandling tycker jag är kul, och jag gillar att läsa.

– För tio år sedan hade jag inte kunnat göra den här skivan. Då ville jag berätta historier. Men det orkar jag inte nu. Jag vill bara berätta filterlöst rakt ut. Kanske dumdristigt men det finns också något välgörande i det. I alla fall känner jag mig ganska befriad. ■

»Rekviem« är ute nu. Daniel Gilbert hoppas framöver kunna få till några livegig så håll utkik efter det.

DANIEL GILBERT OM…

Broder Daniel

– Det var ju skoj. En jätteviktig tid i ens liv. Och lite magiskt med tanke på att allt som sprungit ur det: Theo Jensen, Håkan, alla i det gänget.

Håkan Hellström

– År som formade mig starkt, trevligt att ha fått vara med.

Augustifamiljen/På spåret

– Vi fick Sven-Bertil Taube att sjunga Neil Young. Det är sånt man kan vara nöjd med på dödsbädden…

Avantgardet

– Det är väldigt sällan jag har bärande partier i det bandet för jag kommer och går. Jag står mest och leker Jerry Garcia. Rasmus lägger verkligen hela sin själ i Avantgardet, och den rösten behövs.

Bergen

– Det är Fredrik Norbergs band, jag är med i den mån något händer.

Ebbot Lundberg & The Indigo Children

– Skivan som jag var med på (2016 års »For the Ages to Come«) tycker jag hör till det bästa som jag över huvud taget varit inblandad i.