Berättelsernas stad

Järntorget i Göteborg, en kall och kulen dag i slutet av april. Det ligger regn i luften. Jag har just stigit ut från Cigarren, ett slags kombinerat kafé och tobakshandel. Där har jag suttit ner med Parham, otvetydigt den här stadens stora rapstjärna just nu.

Jag blickar upp mot den grafitgrå himlen. Undrar vart den här staden är på väg. Finns det en genomgående riktning inom göteborgshiphopen? Åt vilket håll pekar den i så fall? Fler frågor: går det att säga att det finns ett specifikt drag som är gemensamt för Göteborgs hiphopscen genom åren? Hur skiljer det sig i så fall från, säg, Stockholm eller Malmö?

Och självklart, oundvikligt: är jag rätt man, jag som inte ens bor i den här stan, att försöka svara på de här frågorna?

Parham är självsäker. På ett alldeles naturligt och okonstlat vis. När jag påpekar att hans nya platta »Hemma här« pekar ut riktningen för hiphopen i Göteborg lägger han huvudet lite på sned och ler.

– Jag siktar medvetet mot det. Jag försöker vara fanbärare.

Han ser sig själv som en i raden av stora emcees från Göteborg, han tillhör dem nu.

– Ja, jag känner mig som en i ledet i göteborgshiphopen. Jag såg upp mycket till alla dem från den lite äldre generationen: Gubb, PST, Glaciuz, Calle P, Obnoxiuz. Sedan har vi de jämnåriga: Anton Kristiansson, Vic Vem, Beatslingers. Och jag uppskattar den respons jag fått och jag blir stolt över att höra att jag är ett självklart namn här.

Att sätta fingret på vad som är typiskt göteborgskt visar sig lite svårare. Parham kan inte lämna några entydiga svar. Jag lyfter arbetarklassbakgrunden som gemensam nämnare. Parham går i gång.

– Göteborg har alltid ha en soft approach till saker. Det typiska med Göteborg är att folk inte tar lika seriöst på artisteriet. Folk är fast förankrade i ett liv som kommer från just arbetarklass. Det är nog svårt att kliva in från en sådan mentalitet i en roll av artisteri och konstnärskap. Jag tror också att väldigt bra konst kan komma ur den kampen och utanförskapet. Så det är på gott och ont.

Så här flyter samtalet fram. Jag testar en tes. Parham är inte riktigt säker men resonerar kring ämnet som om han var en vetenskapsman i färd med ett experiment. Vi går vidare: i Göteborg hjälper man varandra på ett annat sätt än annorstädes, hävdar jag. Här finns inte ett lika starkt revirpissande som i Stockholm och är lite mer solidariska med varandra. Parham tvekar.

– Det har varit så. Det har känts lite organiskt här. Men det har nog ändrats. Man börjar se modellen som funkar: att man behöver ha klickar runt sig som kan dela ens tankesätt och visioner för att göra sin produkt starkare. Mitt kollektiv, State of Mind 031, funkar så. Vi ser också ett nytt kollektiv som heter Tu5en, som är bröderna Sammy och Johnny, samma sak där. Det börjar komma mer teamtänk. Det kanske är lite fler murar nu än det var förr i Göteborg, men här finns fortfarande en hjälpsam anda.

Parham pausar. Sedan har han hittat en ny vinkel. Som han sätter på prov.

– Många söker efter nånting att vara stolt över i den här stan. Det finns en del lokalpatriotism som genomsyras i det också. Man är trött på bilden som visas från annat håll. Feskekörka, Liseberg, goa gubbar, skämten. Om vi får gå in och berätta om våra perspektiv och använda våra uttryck tar vi lite kontroll över det. Det är den grejen som börjat visa sig mer och mer.

En annan stor skillnad mellan Stockholm och Göteborg är förortens position. I Stockholm finns det en hiphopavdelning för vita innerstadskids från de centrala delarna av stan och en avdelning för de svarta från förorten. Och mycket sällan mötas de tu. Det här är sällsynt i Göteborg.

– Det handlar nog om att Göteborg är lite öppnare på det sättet. Eller det faktum att det är mindre. När det är ett jam samlas alla. Du kommer dit oavsett var du kommer ifrån. Då blir det automatiskt blandat. Jag är ju inte från en förort, jag har bott i Frölunda, som är längst ut i västra Göteborg, men jag är från Högsbo egentligen och har hängt mycket i Majorna som inte är förort på det sättet. Det var blandat där jag kom från. Men jag klarar mig rätt bra i orterna, jag blir inte testad på samma sätt som kanske en vit svensk skulle bli om de kommer ditut och pratar om saker som de gör.

Några timmar tidigare har jag suttit ner med Kristjan Frederiksen i lobbyn på Clarion Hotel Post, just vid Centralstationen. Kristjan är mer känd under sitt DJ- och producentnamn Kristus, en av de verkliga legendarerna inom Göteborgs hiphopscen.

Han är född 1972 och växte upp i Johanneberg tillsammans med en annan av Göteborgs stora hiphoplegendarer, Gubb. De började göra musik tillsammans tidigt.

– Jag tjatade alltid på Gubb att han skulle rappa, han var den som hade mörkast röst av alla, och han hade bäst engelska för han hade en släkting i England som han hälsade på ibland. Vi var inte seriösa i början men vi visste ändå, båda två, att det här skulle vi fortsätta med.

Inspirationen hittade de i den egna staden.

– Vi var andra generationens hiphop i Göteborg. Det största och bästa crewet i Göteborg hette DC Rockers, de var grymma breakare och hade en grym DJ. Det fanns en klubb inte så långt härifrån som hette Blitz som vi var på, redan 1984–85, på söndagar, ingen åldersgräns, vi var där för att höra musiken och se på breakarna. Då var alla de äldre killarna där. Det var många intryck man fick där.

Mest känd är Kristus kanske för Tha Brigade, gruppen han hade med Gubb och Cymbeline. De var en av de allra första från genren över huvud taget att släppa skivor i Göteborg. Under några år på nittiotalet var Tha Brigade ganska stora och turnerade i Europa.

– Vi var i Tyskland och Schweiz, lite här och där. Det funkade väldigt bra. Sedan la vi av 1997. Där ebbade det ut. Efter albumet var vi besvikna på skivbolaget, och hur de skötte det.

Kristus fortsatte att producera i några år.

– Jag producerade Gubbs grejer, Mics of Fury och PST. Jag gjorde en egen instrumental- EP. Sedan hamnade jag i en depression, tog inte tag i saker som jag borde. Jag har alltid varit dålig att förvalta min energi. Jag är bra på att vara kreativ därhemma, men sämre på att ta det vidare ut i världen.

Ingen text om Kristus är komplett utan att man också samtidigt pratar om Gubb. De är tätt sammanlänkade.

– Gabriel var en väldigt, väldigt snäll människa. En av mina närmsta vänner sedan lång tid. Jag tycker att han var en stor talang. Men han hade otur här och där, redan tidigt. Han kunde inte avsluta gymnasiet, han gick kocklinjen, för att han fick eksem på händerna. Han kunde inte ta slutbetyg, och fick ingen förståelse från skolan. Det är en liten grej i sammanhanget. Men det är där det börjar, kan jag se. Det störde honom alltid.

Ja, det går inte att skriva om Göteborgs hiphopscen utan att nämna Gubb. Gabriel Åberg, som dog 2012 blott fyrtioett år gammal, står kvar som en sorts fokuspunkt för hela Göteborgs hiphopscen, såväl då som nu. Hans påverkan och influens är närmast omöjlig att överskatta. Han representerade staden och stadsdelen Linné med stor iver, stöttade folk och drev scenen framåt med sin anda. Kristus förklarar.

– Det kommer aldrig att finnas någon som Gubb i Göteborg. Han var speciell på det viset, det finns en massa rappare här men ingen är lika svårsmält. Han har gjort ett stort avtryck i den här stan.

Gubb hade en lång karriär, något som är ganska ovanligt i hiphopsverige. Hans storhet låg i förmågan att berätta trovärdiga historier. När han rappade kunde man känna atmosfären, ta på fasan och ångesten, höra polissirenerna. Då jag träffade honom för femton år sedan kallade han sin stil – mycket passande – för »gatupolitik«. Kristus instämmer.

– Jag stör mig på folk som benämner honom som en gangsterrappare. Då har man inte lyssnat på honom. Det är aldrig så att han pratar om droger eller kriminalitet på ett glorifierande sätt. Det var en del av det som var jobbigt för honom. Han såg sig själv som en storyteller.

Kristus hade kontakt med Gubb hela vägen fram till slutet. Gav aldrig upp på honom.

– Men det var till och från hela tiden. Ibland var det svårt att ha kontakt med honom, när det var som värst. Sedan kom han upp till ytan och då hängde vi. Han var alltid väldigt öppen med vad som hände med drogerna och vad han försökte göra och alla läkare han träffade.

Det märks att det inte riktigt har gått in än, trots att det är tre och ett halvt år sedan. Kristus kliar sig i det gråa skägget och försöker formulera sig.

– Det var väldigt tungt när han dog. Jag tror inte att jag riktigt har fattat det ännu. Jag var på sjukhuset, såg honom ligga där uppkopplad innan de stängde av respiratorn. Jag träffade hans mamma där. Det var overkligt. Det som var så tragiskt var att han de sista två–tre åren var mer uppstyrd. Mindre tunga droger. Det kan ha varit en del av det. När man får återfall går man ofta på samma doser som man tog innan. Då klarar inte kroppen det.

Två månader senare, i januari 2013, arrangerade Kristus en minneskväll på Pustervik, där bland annat Tre Ess, PSTQ och Kapten Röd uppträdde.

– Det var inte svårt att anordna den. Alla ville hjälpa till. Pustervik tog inget betalt. Alla artister spelade gratis. Det var tusen pers som inte kom in. Det finns en bild som Parham tog på alla som inte kom in, på kön som sträcker sig hur långt som helst. Det var känslosamt. Hans familj var där, hans mamma, hans mormor och morfar som stod honom nära. Det var roligt för dem att se att han betydde något för många människor.

Parham spelade också på kvällen och när jag frågar honom om det skakar han sakta på huvudet.

– Det var en jävligt fin kväll. Det var jättefint att se alla människor som var där. Det är lite synd också, att man inte uppskattar någon förrän det är för sent. Man ska uppskatta människor som de är, det är en del av Göteborg.

Kristus har dragit sig tillbaka det senaste året. Men det finns en naturlig förklaring.

– Jag har rätt nyligen fått barn, så jag är inne i den bubblan. Men jag har byggt en studio, som jag inte hunnit använda än. Tanken är att jag snart ska börja göra musik där som jag själv gillar. Jag håller fortfarande på med hiphop här inne. [pekar på huvudet]

Han ser oavvänt på mig, och konstaterar rakt och ärligt att det inte alltid varit enkelt.

– Alla vi i Brigade hade det ganska tufft i några år, på olika sätt. Nu har det börjat vända för mig och Cymbeline. Tyvärr kom inte Gabriel hela vägen ut.

Vi ska avsluta intervjun. Jag ber honom om några tankar kring varför Göteborgs hiphopscen ser ut som den gör, varför det är mer blandat här och inte lika höga staket mellan stadsdelarna som i exempelvis Stockholm.

– Göteborg är kanske för litet för att man ska stanna bara i sin stadsdel. Det var alltid blandat på alla jams när man var yngre. Och det uppmuntras här. Det här är en arbetarstad. Här finns en gammal vänstertradition, och det sitter nog i väggarna.

Han lyfter också berättartraditionen som något specifikt för staden.

– Att berätta om sina upplevelser på ett ärligt sätt, det är ganska göteborgskt.

Det strålar om Peshi. Det har det i och för sig alltid gjort. Jag träffade henne första gången i början av tjugohundratalet då hon dök upp på den svenska hiphopscenen. Hon släppte en EP, följt av ett album och gästade lite överallt. Hon var Sveriges bästa »kvinnliga rappare«. Sedan var det som att hon tog ett steg tillbaka. Nu sitter vi femton år senare på ett kafé i centrala Göteborg och försöker reda ut var i livet hon befinner sig.

– Förra året startade jag Gangshebang, som är ett hiphopkollektiv… eller jag kan inte exakt beskriva vad det är. Det började med att NBV [Nykterhetsrörelsens Bildningsverksamhet] headhuntade mig, de försökte få i gång ett projekt: att lära ett gäng tjejer att rappa. Det lät jättespännande. Och i samma veva hade jag känt att jag gjort det jag ville göra. Hiphopen hade gett mig en identitet sedan jag var liten. Så jag ville göra något för att ge tillbaka. Då passade detta som hand i handske.

Peshi gick i gång direkt. Som hon så ofta gör.

– Jag skrev affärsplan, idé, logga, vad vi ska heta, var vi ska hålla hus. Det tog mig åtta–nio månader att planera, sedan startade vi i mars förra året. Jag har sjuttio tjejer nu. Jag skulle kunna ta in fler, men jag har inte budget till det. Det är alltså en gratisutbildning, just nu har jag tjejer mellan fjorton och fyrtioett, jag lär dem allt från studioteknik, hur man skriver, rapflyt, produktion.

Orden sprutar ur Peshi. Det märks att det här är något som hon verkligen brinner för.

– I dag har vi en generation som vuxit upp med svensk hiphop, vilket inte vi gjorde. Det är så naturligt för dem. Och så finns det studior som kommunen har, för ungdomar. Men det är bara killar i dessa studior. Och de som lär ut är bara killar. Hela konceptet jag sysslar med är att det ska vara tjejer som leder tjejer och fungerar som förebilder. Vi är inte bara en rapskola, vi bygger självförtroende hos tjejerna. Just nu håller jag till i östra Göteborg: Hisingen, Kortedala, Bergsjön. Jag har aldrig jobbat så här mycket i hela mitt liv. Det finns så sjukt många bra tjejer. Det här är det bästa jag gjort i mitt liv.

Hon kallas Peshi, men det står Persia Mansournia i passet som hon fick användning för redan som tvååring då hon och hennes pappa flydde från Iran.

– Jag kom till Sverige när jag var två, 1984, med min far. Jag växte upp med min far. De skilde sig och min mamma är kvar i Teheran. Det som var positivt med att växa upp med sin far är att jag aldrig har haft problem med att ta plats bland killar inom hiphopen. För mig var det självklart att jag skulle ta plats. Jag är uppväxt i Norrköping, men vi flyttade till Göteborg 1998, där jag pluggade på basketlinjen på Fässbergsgymnasiet.

Hon hade hittat hiphopen redan i Norrköping, och flytten till Göteborg spädde bara på intresset.

– Jag sprang på alla jams själv, körde på alla open mics, så fort jag fick tillfälle. Det var under den tiden [legendariska hiphopklubben] Fat Milk började komma i gång på riktigt. Jag kom in i svängen när det började hända som mest. Så jag känner nog allt och alla här.

Peshi är fullt och fast övertygad om den stora skillnaden mellan Sveriges två största hiphopstäder: det är mer solidariskt i Göteborg än i Stockholm.

– Absolut. Men så är det med allt. Det är det som är skillnaden mellan Göteborg och Stockholm. När det gäller allting. En sak till: i Göteborg gör alla sin egen grej. Det finns ingen våg eller specifikt sound man ska följa. Det hör samman med media. Det är mycket enklare att få mediahajp i Stockholm. Tänk dig hur stor Parham hade varit om han hade kommit från Stockholm.

Peshi har i alla fall sin vision klar kring hur Göteborgs hiphopscen kommer att se ut om några år. Hon tvekar inte.

– Inom fem år kommer Göteborg att vara känt för sina tjejrappare. Det är helt sjukt vilka talanger jag hittat. Det här kan bli hur stort som helst.

Nu ett stickspår, som ändå, på omvägar, visar sig föra den här berättelsen vidare på rätt väg. Jag håller i min hand en hembränd CD där det står: Embee feat. Glaciuz och Seron »So Much, So Nice«. Det här är en av de mest mytomspunna svenska hiphopinspelningar som existerar. Jag har till och med sett folk på olika forum påstå att den inte ens finns, att det är något som jag ska ha hittat på.

Glaciuz sa skrattande till mig, för över tio år sedan, att »det är den mest framgångsrika osläppta låten någonsin«.

Jag hade så gärna velat prata med just Glaciuz också till den här artikeln, men jag hittar honom inte. Peshi säger att han bor i Stockholm, Parham tror att han håller på med kampsport. Ingen från gamla BLaO-kollektivet vet något. Att han är en av Sveriges mest obevekliga rappare genom tiderna är ett fortfarande ett faktum.

Jag bestämmer mig för att ringa Embee, Looptroops producent och mannen bakom »So Much, So Nice«. Han skrattar när han hör folks kontrafaktiska stories.

– Låten finns. Men den lever en hemlig tillvaro. Det var skitlängesen jag hörde den. Att den aldrig kom ut berodde på att Seron blev frälst och inte ville att grejer som han spelat in innan omvändelsen skulle komma ut. Han var ganska noga med den punkten.

Låten spelades in någon gång 1999–2000, Embee är inte helt säker.

– Det var i samband med att vi gjorde Promoes platta »Government Music« och PST:s »Natt klockan 12 på dagen«, det var en period under två år, i Nacksving-studion på Kungsgatan. Jag hängde där en hel del med innehavaren Isak Edh. Så var Glaciuz förbi i studion och då la vi det där, på något beat jag hade. Sedan försvann rullbandet. Jag tror att jag råkade spela över det med något annat. Så den enda version som finns är väl den där CD:n som du har.

Embee bor i Stockholm sedan ett år tillbaka. Jag berättar om den här göteborgstexten jag försöker skriva och att jag just träffat Par- ham. Det visar sig att världen är liten.

– Vi spelade in två låtar i går, faktiskt.

Embee har en lång historia med Göteborg. När han hade gått ut gymnasiet i mitten av nittiotalet flyttade han till staden från Västerås, trots att det naturliga valet kanske hade varit Stockholm.

– På den tiden var det ganska många från Västerås som flyttade till Göteborg. Jag hade några vänner som bodde där. Och så fick jag jobb på ett litet skivbolag som försäljare. Jag skulle sälja spelningar för en barnvisesångerska och en rocktrubadur.

Gick det bra?

– Det gick jättedåligt.
 Men jobbet kom med förmåner.

– Skivbolaget där jag jobbade hade en studio i källaren, så dealen var att jag fick vara i den om jag jobbade för dem.

Och göteborgsflytten berodde inte bara på jobb och vänner.

– Jag hade varit förälskad i Göteborg sedan jag var ett litet barn. Jag stod på en Stena Line-färja en gång och blickade ut över Masthugget och Majorna och sa till farsan: »Där ska jag bo en dag.«

Det blev arton år i Göteborg för Embee, arton formativa år.

– Jag har växt upp i Göteborg, eller i alla fall haft min andra uppväxt i stan. Jag har alltid känt att jag fått arbetsro där på ett jävligt skönt sätt. Det man behöver av branschen finns där. Jag har aldrig saknat något i Göteborg. Sedan finns det en bra drivkraft hos folk från Göteborg. Men inte i motsats till Stockholm. För mig är det två helt olika städer och båda har sitt. Men just som kreatör har jag känt en bra vibb i Göteborg.

När jag ber honom nämna skillnader mellan Göteborg och andra städer är det direkt en sak som poppar upp.

– Influenserna från den brittiska hiphopscenen. [se separat text längst ner] Den grejen var stor när jag kom dit 1997. Dessutom var alla DJ:er duktiga på att scratcha, de var turntablists hela bunten. Jag slogs också av att folk hade stora skivsamlingar. Jag kommer ihåg att Kristus hade jävligt mycket plattor. Han var en stor förebild för mig, hjälpte mig väldigt mycket, att komma in i scenen.

Jag testar tesen om göteborgsrapparna som lite mer av storytellers.

– Kanske. Men ännu mer: avancerade rimstrukturer. Till exempel slogs jag av banan helt första gången jag hörde PSTQ. »Va fan är det här? Så här kan man väl inte hålla på?« Jag hade aldrig hört något liknande. »Honom måste jag göra nånting med«, minns jag att jag tänkte. Och det är samma med Leo, otroligt avancerade rim. Andra jag gillar, som är mer av historieberättare är Calle P, Rico Won och så då Parham.

Embee har levt på musiken sedan 1998, och fortsätter att producera.

– Jag har en massa olika projekt. Det är låtar hit och dit. Och så en EP med en god vän. Vi har inte gått ut med att vi är nästan klara med det projektet, så det är hemligt än så länge.

Det finns en underbar text som skribenten och debattören Arefeh Behbakht skrev för tidningen Göteborgs Fria för något år sedan där hon åker spårvagn genom Göteborg och på samma gång väver in stadens hiphophistoria.

Jag har tänkt på den där texten och på en gammal intervju jag själv gjorde med Håkan Hellström där han bestämt hävdade att folk mår bättre i Göteborg eftersom de åker spårvagn och får se ljuset och staden, och slipper sitta och sura under jord.

Jag ringer upp Arefeh och frågar henne om spårvagnsvinkeln. Gör det något med musiken i staden när folk sitter på spårvagn i stället för tunnelbana?

Hon blir helt exalterad.

– Absolut, absolut! Jag har alltid tänkt så, sedan jag kom hit för över ett decennium sen: att vi åker spårvagn, att vi ser vår stad, det gör att vi får en helt annan relation till vår stad.

Vid sidan av att läsa till barnskötare jobbar Arefeh Behbakht samtidigt på en bok om göteborgshiphopen. Hon är uppvuxen i Uppsala men har bott här i över tio år. När jag ber henne om hennes intryck av vad som särskiljer Göteborgs hiphopscen från resten av landet trycker hon på de motgångar staden haft, framför allt diskoteksbranden på Hisingen 1998 då sextiotre ungdomar fick sätta livet till.

– Parham säger på sin nya platta: »vår generation har varit upp och ner sedan branden«. Han säger något som är väldigt sant där. Branden är en händelse som än i dag präglar scenen. För att folk inom och omkring scenen drabbades väldigt personligt av den, men också för att hiphopen blev ett sätt för folk att kollektivt bearbeta sorgen. Det trauma branden skapade fick konsekvenser som fortfarande märks i Göteborg, på ett samhällsplan. Många fick sina liv förstörda och en del hamnade snett efter den. Branden blev därför en indirekt orsak till att ännu fler tragedier ägde rum, långt efter att den hände. De i sin tur är väldigt närvarande i hiphopmusiken eftersom scenen alltid kunnat sätta ord på det som pågår i Göteborgs själ, speciellt när staden känner sorg.

Vart är då Göteborg på väg? Arefeh letar sig tillbaka fem år för att hitta ett svar.

– Runt 2011 var det som att någonting hände, saker kom till liv. Och det blir bara bättre och bättre. Det har blivit så mycket att det inte längre går att hålla koll. Det händer så himla mycket. Och skivsläppen är fantastiska. Jag slutar inte att förundras över hur mycket bra musik det kommer från Göteborg.

Varför är det så? Hon funderar en stund.

– I Göteborg tar man inte sin hiphop för given. Man har fått kämpa för att komma dit man är. Talanger har det alltid funnits, några av Sveriges största rappare kommer från Göteborg, men de senaste åren är det som att man hittat ett kärl att samla allting i.

Arefeh är tydlig med vad hon tycker är stadens starkaste hiphopingrediens.

– Om jag ska jämföra med resten av Sverige tycker jag att göteborgshiphopen alltid har legat i framkant vad gäller texterna. Ta bara några av de senaste årens plattor av Överklass, Black Ghost, Fröken B, Vic Vem, Parham, Meta Four, Lani Mo, Obnoxiuz, Maktskiftet. Om man ser på alla de här rapparna, som alla kommer från olika platser och har olika stil, håller de väldigt hög nivå textmässigt, och de har väldigt mycket att berätta. Det finns så många berättelser i Göteborg.

Vi ska träffa en till ny, spännande artist från Göteborg innan vi stänger dörren för den här texten. Möt Ikhana. Bosatt i Göteborg, ursprungligen från Kungsbacka. Fylld med ett starkt självförtroende som hon har med sig hemifrån. När jag ber henne beskriva vem hon är låter hon bestämd.

– Jag är artist, producent och låtskrivare. Och det viktigaste för mig är att jag alltid, alltid får göra min egen grej. Jag har en stark vilja. Ikhana är envis.

Hon heter egentligen Lisa Town. Artistnamnet har hon hämtat från oväntat håll.

– Jag kollade på en dokumentär om Nasa för typ tre år sedan där de testade ett nytt plan de gjort som hette just Ikhana. Det som var speciellt med det här planet var att det inte fanns någon pilot, det styrde sig själv. Jag samlar mycket på ord så jag skrev ner namnet. Sedan när jag började göra musik ville jag ha ett artistnamn. Då kom jag att tänka på Ikhana. Det passade bra in, jag vill kunna styra själv och göra min egen grej.

Hon är med i State of Mind-kollektivet, ett av Göteborgs starkaste musikcrew just nu.

– Det började när jag gästade på Parhams första skiva 2014. Då kände jag inte Parham, men vi hade träffats i studion när jag gästade på Vic Vems »Ta dig hem«. Sedan blev vi ett gäng som började hänga och göra musik. Nu är vi som en familj.

Ikhana pekar på det faktum att Göteborg är en väldigt kreativ plats i dag.

– Jag tycker att det händer något överallt hela tiden. Det är inte bara musik, det är inom alla områden. Det är väldigt inspirerande att bara bo i den här stan just nu.

För hennes egen del hänger den största delen av denna kreativitetsexplosion ihop med Parham.

– Ja, när han släppte »Pojk«. Det hände någonting då. Han körde sin grej, det öppnade upp, man fattade att det går att göra det här på riktigt. Att ta tag i sig själv, att jobba för att få sin dröm uppfylld, i stället för att någon annan ska få det. Det blev en snöbollseffekt. Någon började och fler följde efter.

Ikhana gör all möjlig musik och det är svårt, även för en hårdhudad musikkritiker, att genrebestämma henne.

– Jag kallar min musik zebrafunk. Det betyder att jag får göra precis vad jag vill. Jag måste få vara fri i mitt skapande. Jag vill inte begränsa mig. Sedan är det klart att det måste finnas en röd tråd i musiken.

Till hösten kommer hennes ännu obetitlade soloalbum.

– Jag har en del låtar klara. Jag producerar hela plattan själv. Det kommer att bli bra. Hon ser synnerligen ljust på framtiden.

– För två år sen skrev jag ner: »När folk tänker på Göteborg så ska de tänka på mitt namn.« Jag tror att det vi i State of Mind gör kommer att betyda sjukt mycket för folk i Göteborg. You make your own future.

Tillbaka till Järntorget. Tillbaka till Cigarren och Parham. Jag ber honom berätta om hur det blev så här med musiken. Var det kommer ifrån. När det blev stort.

– Tidiga tonåren. Jag spelade fiol när jag var liten. Mamma sa alltid att hon aldrig fick göra det där, därför skulle jag. Jag tyckte det var tråkigt. Sedan blev det piano, det gillade jag lite mer. Jag fick en grundläggande bild av hur man bygger ackord och låtar. Det har följt med. Jag gjorde elektronisk musik till en början, techno och trance. Började skejta och blejda, måla graffiti och dansa breakdance. Då pumpade de äldre kidsen en massa musik. Outkasts »ATLiens« var en av de första plattorna jag verkligen lyssnade på. Busta Rhymes, 2Pac. Sedan kom Jay och Biggie. Vi freestylade på hemmafester och i uppehållsrummet. Men det var aldrig på allvar.

Det skulle komma att ta tid innan det blev på allvar för Parham.

– Musik, skrivande och producerande, har aldrig varit på allvar för mig. Inte förrän 2014 då jag släppte »Pojk«. Jag har aldrig sett ett liv där jag kan leva på det här.

Att det ens blev ett första album beror en hel del på Vic Vem.

– Jag hade gjort musik med Vic Vem ett tag, samtidigt som jag letade jobb och gick på soc. Jag hade examen, CSN-lånen började komma, det blev stressigt, jag trivdes inte med jobben jag fick. Vic Vem hade släppt sin platta, »Villkorslös«, året innan och jag märkte att det funkade. Han fick spelningar, han kom i gång.

Så han pushade mig. Men jag tänkte: »Jag har inget att berätta.« Vic har en väldigt färgstark historia. Jag var alltid sådär: »Vem fan bryr sig om mig?« Men han tjatade på mig. Och så gick jag på a-kassa ett år och då bestämde jag mig: »Fuck it, jag ger det en sista chans, och då gör jag det på riktigt.«

Kendrick Lamar-skivan »Good Kid, M.A.A.D City«, som då just hade kommit ut, blev en katalysator för Parham.

– En stor inspiration just då. Jag kände igen mig väldigt mycket i hela det mindsetet. En snäll kille, en »pojk«, som berättar om sin ungdom. Jag kände: nu har jag chansen att berätta min historia. Jag har inte de där jättehårda historierna som handlar om knarklangning och gängrelationer. Samtidigt känner jag inte med de glada innerstadsgrejerna, så jag hade något mellanting. Jag svävade alltid mellan olika konstellationer, och såg mycket. Från vänner som becknar, tar överdoser och går bort till att du hamnar på villafester med folk som pratar om nästa finansiering till deras entreprenörsidé. Sådan bredd på grejerna att man blir vilse själv. Vem är jag? Så då tänkte jag: nu ska jag berätta det från mina ögons perspektiv.

Parham var inte beredd på uppmärksamheten som debutplattan skulle få.

– Nej, det var jag inte. Jag var väldigt nervös. Väldigt rädd. Jag kände att jag blottade mig.

Parham är född i Teheran i Iran. Föräldrarna flydde 1987, när han bara var två år. Det var mitt under Iran Irak-kriget, och hans pappa låg i krigsfronten. De kom till Sverige och livet började om igen. Man undrar om inte det här är starten på ett livslångt historieberättande.

– Jo, jag har själv slagits av starka berättelser och berättartekniker som har målat upp bilder i mitt huvud. Jag ser mig i dag som en historieberättare, men jag vill samtidigt inte fastna i det, jag vill kunna göra all sorts musik.

Nya albumet »Hemma här«, nyligen släppt, är producerat av Nibla i den gemensamma studion i Göteborg.

– »Pojk« hade en naivare touch, säger Parham. Den här är lite mer ångestfylld. Den börjar mörkt, blir glad i mitten och mörk igen mot slutet. Som en dramaturgisk pyramid.

Förstaspåret »Sådan far, sådan son« är en svidande vidräkning av en fadersgestalt.

– Det är nog den största modprövningen jag någonsin har ha i musikväg. »Pojk« öppnade upp ett nytt sorts narrativ inom svensk hiphop. Men med »Sådan far, sådan son« kändes det verkligen som att jag pajade min farsa. Jag visste inte om jag skulle göra det. Men den handlar egentligen om många farsor, det handlar om mina framtida barn, det handlar om machokultur. PST, som alltid har varit schysst och upplyftande, brukade säga till mig: »Du är fan grym, ta plats, skäms inte.« Jag var ofta lite ursäktande i min approach. Det tänker jag inte vara längre.

Och kanske är vi framme vid själva kärnan i konstens roll: att göra det privata allmängiltigt.

– Om jag vågar öppna upp mig vågar någon annan öppna upp sig. Det skapar förståelse och det skapar diskussion.

Är det på allvar nu?

– Jag försöker ta det på allvar. Jag försöker jobba med bra folk. Rent strukturellt och arbetsmässigt gör jag det professionellt. Jag har kunnat leva på det här nu i två år nästan. Jag har aldrig tidigare varit så här lycklig i livet. Jag gör något som jag tycker om och där jag kan vara mig själv och där jag kan repre- sentera bara mig själv. Det här är skitkul!

Spårvagnarna skramlar uppför Linnégatan. Det kommer snart att börja regna. Har jag fått några svar på mina frågor? Jag tycker det. Göteborgshiphopen rör sig framåt, föränderlig och förunderlig. Det är en stad som ibland lever ett undanskymt liv i bransch och media, men den har en egen själ. Och hiphopscenen här har nog aldrig känts så spännande som den gör nu. ■

DRAMATIS PERSONAE

Parham Göteborgs store rappare just nu

Vic Vem emcee och vapendragare till Parham

State of Mind 031 hiphopkollektiv där bland andra Parham, Ikhana, Nibla och r’n’b-sångaren Skander ingår

Ikhana artist, gör sin egen zebrafunk

Nibla producent, står bakom Parhams nya album

Peshi emcee, entreprenör, i dag ledare för kollektivet Gangshebang

Tha Brigade grupp som gjorde britcore på nittiotalet

Kristus DJ, producent, göteborgslegendar

Gubb R.I.P.

Cymbeline en av originalmedlemmarna i Tha Brigade

3 Ess klassisk göteborgsgrupp, där bland andra Gubb och Kristus ingick

PSTQ rappare, en av de största i Göteborg

Leo rappare, medlem i numera nedlagda MBMA

Embee producent och medlem i Looptroop (nu Looptroop Rockers)

BLaO musikkollektiv, nu nedlagt

Glaciuz försvunnen, en gång stans vassaste emcee

Mics of Fury grupp som var aktiv kring millennieskiftet

Rico Won klassisk göteborgsrappare

Calle P emcee som också gjort grime under namnet Skrokk

Obnoxiuz rappare, producent, låtskrivare

Meta Four emcee från Angered

Anton Kristiansson artist, blandar indiepop med hiphop

Beatslingers producent- och artisttrio

Lani Mo rappare på uppgång, från Bergsjön

Överklass rapduo som ingår i State of Mind-kollektivet

Black Ghost hård rappare

Maktskiftet kollektiv från Göteborg, där bland annat Black Ghost är medlem

Fröken B emcee, också medlem i duon Silversystrar

Tu5en kollektiv med tvillingarna Johnny och Sammy Bennett i centrum

LILLA LONDON

Text: Jens Karlsson

»To get a new respect we had to travel abroad. Gothenburg is hard and British rap isn’t barred«.

1991 gör den engelska hiphopgruppen Gunshot två fullpackade och kokande spelningar på Kompaniet i Göteborg, varav en för alla under arton år som är mer än lovligt entusiastiska över att få se sitt favoritband på scen. Medlemmarna i gruppen, som för en relativt marginaliserad tillvaro i London, blir närmast chockade av responsen och hur det är möjligt att det nns en massa ungdomar i Sveriges näst största stad som har örnkoll på en undergroundrapscen på andra sidan Nordsjön.

En som minns spelningen på Kompaniet och en hel del annat från denna tid är Franz Goller, under andra halvan av nollnolltalet basist i dancehallreggaekombon Treanti. Med ett tjugotal vinylskivor på bordet framför sig lägger han ut texten.

– Jag gick i sexan när mina kompisar och jag spenderade åtskilliga skolraster med att skynda oss till Bengans och kolla om det hade kommit något nytt i hiphopfacken. En av de anställda i skivaffären, Paul, verkade ha fria händer att beställa in så mycket brittisk hiphop han ville. Och eftersom det inte bara var vi fyra kids från Karl Johansskolan utan snarare halva Majorna som tömde spargrisen och spenderade innehållet på färska brittiska tolvtumsskivor med svartvita omslag lät de väl honom hållas.

Den klassiska skivaffären på Stigbergstorget i Majorna, belägen i Göteborgs centrala västra delar, fortsätter att sprida den hårda och snabba anglosaxiska rappen och musiken vidare även till övriga delar av Göteborg. Gunshot och Hijack (som också uppträder i Göteborg i början av nittiotalet) är de största namnen i genren som ibland kallas britcore, men även akter som Hardnoise, London Posse, Demon Boyz, Killa Instinct, Silver Bullet, Son of Noise och Bush Killer är namn på mångas läppar i Göteborg. Men alltså i stort sett ingen annanstans…

På Bengans avlöses Paul av en annan hiphopfantast som ser till att hyllorna är fyllda med rapskivor från England. Hans namn är Kristjan Frederiksen och han gör även egen musik med sin kompis Gabriel Åberg och kallar sig DJ Kristus respektive Gubb. (se huvudartikeln) Tillsammans är de med och bildar gruppen Tha Brigade, starkt influerad av sina brittiska kollegors sound, attityd och kompromisslöshet.

I mitten av nittiotalet svalnar göteborgarnas intresse för britcore. De flesta akterna som var aktiva i början av nittiotalet lägger ner. Det är helt enkelt svårt att leva på inkomsten från en skivaffär i Sverige.

– Fram till runt 1994 var vi väldigt aktiva med att köpa skivor från London, men sedan började den amerikanska hiphopen ta över, säger Franz Goller. Och då var det bara östkusten som gällde.

Namn som Nas, A Tribe Called Quest, Wu-Tang Clan och KRS-One blir nya idoler i Majorna med omnejd.

I november 2004 står dock frontfiguren från Hijack, Kamanchi Sly, åter på scen i Göteborg när numera klassiska och alltjämt aktiva hiphopklubben Scratch firar tvåårsjubileum.

– Det var riktigt bra röj framme vid scenen och drygt trehundra personer på Pusterviks övervåning, berättar arrangören DJ Lövet.

Kamanchi Sly gjorde också en instore-spelning inklusive signering på numera nedlagda skivaffären Blenda. DJ Lövet, som även såg de första klassiska göteborgsspelningarna med Hijack och Gunshot, minns att rapparen var mäkta förvånad över antalet exemplar av en limiterad dubbel-LP med Hijack som hade sålts i stan och nu väntade på att bli signerade av honom.

Arvet efter denna invasion av brittisk hiphop går att spåra hos nutidens största namn från Göteborg. Ta bara Kapten Röd och Parham, med rötterna i Majornas grannstadsdelar Kungsladugård respektive Högsbo. I intervjuer har Kapten Röd uttryckt sin beundran för den brittiska grimescenen. Och lyssnar du på »Spela över« från Parhams senaste album inser du snabbt varför Lilla London fortfarande är ett smeknamn som klär residensstaden för Västra Götalands län väldigt väl. ■