Från Compton med hårt arbete






Plötsligt är Kendrick Lamar en av världens mest uppskrivna och eftertraktade artister. Tony Ernst lyckades få tag i tjugofemåringen som enligt Sonics skribenter har gjort årets bästa album. (Ur Sonic #65, 2012.)

»Good Kid, M.A.A.D City«. En bra kille i en galen stad. Berättelsen om lille Kendrick Lamar i vilda västerns Compton under slutet av nittiotalet är en historia som egentligen handlar om alla inner city-kids där ute. Den skulle kunna utspela sig i Seine-Saint-Denis, South Bronx eller Botkyrka. Lamar lyckas med det som alla bra poeter strävar efter: han gör det privata allmängiltigt.

Hastigt och lustigt har han blivit en av världens största artister. »Good Kid, M.A.A.D City« gick in på andra plats på Billboard-listan, bara slagen av Taylor Swift, och sålde en kvarts miljon exemplar redan första veckan.

Nu är Lamar eftertraktat byte för allsköns promotion. Jag når honom på mobilen när han besöker London över dagen. Man undrar hur han egentligen ska klara all denna uppståndelse.

– Jag är redo, säger han. Jag visste att jag hade en stark platta på gång och att den skulle uppskattas. Den nya generationen har inte hört ett konceptalbum av den här magnituden förut. Det var mitt mål: att bygga något eget, något nytt, av de gamla byggstenarna. Jag är inte orolig, jag står stadigt.

Att det skulle bli just ett konceptalbum har Kendrick gått och grunnat på länge.

– Jag har velat göra det här i sex år. Jag ville att min riktiga debut skulle låta precis så här. Jag ville ge tillbaka något till hiphopkulturen, något som var på riktigt, något som kändes fräscht.

Det senaste året har Kendrick suttit instängd med sina producenter och filat på skivan.

– Under tiden gjorde jag knappt några intervjuer, träffade knappt några polare. Jag besökte de gamla hörnen i Compton för att hitta inspiration, men annars har all energi gått åt till att skriva. Jag ville inte skruva upp förväntningarna, så ingen har fått lyssna. Alla ville att det skulle låta som min förra platta »Section 80«, men det var då och det här är nu. Jag ville göra något helt nytt.

»Good Kid, M.A.A.D City« är alltså ett konceptalbum, berättelsen om en dag i Kendrick Lamars liv i storstadsdjungeln. Det är ett sammanhängande opus som närmast är att likna vid en privatinspelad film om livet i Compton. Det är äkta, närgånget, rörande.

– Jag hade bra dagar och dåliga dagar, säger han. Det var väldigt opålitligt. Det gällde att behålla sin hälsa, man fick försöka ta till sig det goda ur alla situationer. Jag älskar fortfarande Compton, det var där jag växte upp, det var där min familj skapade sig ett liv. Och det var viktigt att få spela in den här plattan om just Compton.

Det kanske allra mest glädjande med Kendrick Lamars framfart är den upprättelse det innebär för lyrikern inom hiphopen. Hans album är till brädden fyllt av metaforer, ordlekar och förstklassigt berättande. Det svindlar när man lyssnar. Var kommer alla dessa ord ifrån?

– Från egna erfarenheter. Eller från sådant som min familj och mina vänner har gått igenom. Jag samlar på mig massor och plockar fram det långt senare. Orden kommer lätt till mig. Visst har jag dagar när det är en kamp men oftast sker det på ett nästan organiskt vis, texterna liksom rinner ur mig. Mycket händer vid inspelningstillfället, nästan som en freestyle. Jag gillar det konceptet, att det är något som händer i ögonblicket. Jag vill inte grunna på texterna för länge, att de ska bli för intellektuella.

 

Kendrick Lamar började rappa i tonåren, släppte sitt första mixtape redan som sextonåring och slog igenom på independentnivå med 2010 års »Overly Dedicated«. Det var detta som Dr. Dre hörde och sajnade honom på. I samma veva blev han medlem av »supergruppen« Black Hippy där också Schoolboy Q, Jay Rock och Ab-Soul ingår. I fjol kom egensläppta albumet »Section 80« och nu har han alltså tagit steget upp till yttersta eliten.

Men Kendrick Lamars startpunkt som rappare inträffade egentligen lång tidigare.

– När jag var åtta år tog en äldre kompis med mig till videoinspelningen av 2Pacs och Dr. Dres »California Love« i Compton och det sådde så klart ett frö inom mig.

Hans musikaliska förebilder är de klassiska västkustartisterna.

– Snoop, Dre, ’Pac, E-40, Ice Cube. Alla artister på Death Row. Jag vill att man i min musik ska kunna höra var jag kommer ifrån, även om man inte greppar allt jag rappar om. Min mamma och pappa spelade bara gangstarap när jag växte upp, jag har det i blodet.

En central rad på senaste skivan är när Kendrick i »Money Trees« rappar: »Halle Berry or hallelujah/pick your poison an’ tell me what you’re doing.« Det är den bästa uppdatering av Al Greens »it’s you I want / but it’s Him that I need« jag hört, den tidlösa frågan om det allestädes närvarande valet mellan sexuell sekularisering och innerlig gudfruktighet. Kött eller kyrka, Kendrick Lamar vet vad jag talar om.

– Det är ständigt närvarande. Vet du hur jag löser det? Jag arbetar. Jag är alltid i studion. Jag har gjort det till en livsstil: jag arbetar konstant. Så slipper jag tänka på synd eller frälsning. Men jag älskar musiken och jag älskar kulturen så det gör mig inget att jag alltid jobbar.

Med det amerikanska valet färskt i tankarna blir den här frågan än mer angelägen. Den religion som syns utåt i USA känns för en sekulariserad europé inte speciellt from.

– Det du beskriver känns konstigt för mig också, jag känner mig inte alls hemma med republikanernas retorik. När det gäller valet i stort måste jag säga att det känns fantastiskt. Jag tycker att Obama förtjänar en andra period som president. Jag vill inte att ledaren för USA ska tänka på landet som ett företag som Romney gjorde. Obama har ett större hjärta och jag är helt säker på att han är bäst lämpad att leda landet.

 

Jag berättar för honom att »Good Kid, M.A.A.D City« hamnat överst på Sonics lista över årets bästa album. Han skrattar och säger »häftigt, häftigt, jag är stolt, det här är galet«. Det sprakar i mobilen, jag håller på att tappa anslutningen. Kendrick Lamar är på väg bort, ut i rymden, mot nya äventyr. Jag undrar vad hans framtid ska innehålla.

– Just nu bor jag på flygplan, bussar, tåg, hotell. Man kan säga att jag är hemlös. Min familj bor kvar i Compton, men jag vet inte om det är hem för mig längre. Nästa platta? Den kommer att låta helt annorlunda. Jag vill inte att någon ska ta mig för given. Jag ska förändra hela hiphopvärlden, ett album i taget. Men just nu vill jag att hela världen ska höra det här. ■

 




Relaterat

Anderson Paak: Oxnard
2017 års bästa album
2012 års bästa album
I ensamt majestät