I ensamt majestät






Marimba Roney ser hur Kendrick Lamar på egen hand fyller upp hela Globen.

Jag har nog aldrig sett en rappare, eller vilken sorts artist som helst, ha publiken i sin hand som Kendrick Lamar hade på The Damn Tour i Globen.
Själv var jag smått bakfull efter att ha DJ:at till fem på morgonen natten innan och tacksam för min sittplatsbiljett. Men det räckte med inledande »DNA« och »Element« för att jag och samtliga andra på sittplats skulle ställa oss upp. Med små handgester och ansiktsuttryck styrde han den nästan femtontusen personer stora kören – ja, på »Humble« lämnade han faktiskt all rap till publiken, innan han sedan körde om introt och gjorde låten själv. Allsången var bedövande, och då är ändå Kendrick Lamar en lyrisk virtuos med långt ifrån de enklaste textraderna.
Kendrick Lamar är en artist som ofta har tagit till band när han ska framföra sin musik, inte bara med »To Pimp a Butterfly«, albumet som är inspelat med analoga instrument, utan även när han framfört musiken från andra skivor på turnéer och i TV-framträdanden. Denna gång gömmer han bandet någonstans i kulisserna. Kendrick Lamar, och hans alter ego Kung Fu Kenny, befinner sig i ensamt majestät mer eller mindre hela showen. Det är också det som är behållningen och som gör showen så bra.
Inte sällan tenderar artister att försöka fylla scenen och showen med så mycket som möjligt. Hiphopartister har traditionsenligt från den klubbmiljö genren formats i oftast kört med en DJ som har byggts på med en (eller flera) hypeman och gästartister.
Vanligt när artister ska göra något »annorlunda« är att de tar till ett riktigt, större liveband, vilket dock inte automatiskt innebär att det är det mest passande formatet för att framföra just den musiken live – speciellt inte elektroniskt producerad musik.
Om Kendrick Lamar har sneglat på Vince Staples inför senaste turnén vet jag inte, men vid sin konsert på Way Out West förra sommaren hade Vince Staples en liknande ingång. Staples hade ett mikrofonstativ, använde sig av välgjord grafik, färgen orange och rök. Hans kompromisslösa musik växte än mer i den enkla men otroligt snygga inramningen och det utmynnade i en av de bästa hiphopkonserter jag sett. Varken Vince Staples eller Kendrick Lamar är särskilt pratsamma, men det blir aldrig svårt eller introvert och en kontakt hålls ändå med publiken. De jobbar med tystnader och stillhet som varvas med elektriska utbrott. Båda är så pass karismatiska med en stark närvaro och intensitet att lugnet bygger upp energin i »rummet«, mer än att det tappar, och det skapas en imponerande kraft. De lyckas dra i gång fest och få alla att lyssna samtidigt, använder sina kroppar samt små men påtagliga röstförändringar för att förmedla känslorna.
När jag såg Vince Staples var min spontana tanke: varför är inte fler rappare ensamma på scen, vågar lite med sitt artisteri och använder sig av den teknik som finns i dag?
Så kommer Kendrick Lamar – och gör just detta på en jättearena.
På pappret kan det tyckas dömt att inte räcka till. Men Kendrick Lamar fyller upp hela scenen, hela arenan. Kendrick Lamar har det. Och han vet det. Det finns inget ödmjukt i hans musik eller framförande. Men vi som är där har inget emot att på knä ge honom den bekräftelsen och det erkännandet. Det är nästan som att jag känner mig lurad till att ha gått med i en sekt jag aldrig har bett om.
Precis som Vince Staples använder Kendrick Lamar subtila rörelser. Han sätter sig ner på knä och rappar, hans ansikte och kropp är helt blixtstilla i början av »XXX«. Eller när han lyssnar på publikens jubel – länge – och det endast är hans ögon och skymten av ett litet leende som tycks visa en genuin tacksamhet och glädje, innan han stenhårt pumpar i gång »Alright«. Tveksamt om det någonsin har funnits en rappare som älskats så mycket av så många olika sorters människor. Eminem må ha haft större kommersiella framgångar, men har också varit alldeles för destruktivt kontroversiell och ojämn som artist.
Så, inga invändningar alls mot Kendricks konsert?
Jo, han hade gärna fått bjuda på någon låt från debuten »Section.80« med tanke på att han plockade godbitar från alla andra album och därutöver några gästsamarbeten. Grafiken och scenförändringarna under låtarna är bra, men vissa av de »roliga« kortfilmerna som mellanspel blir aparta, vet inte om det är för att Kendrick Lamar vill visa upp en mer oseriös, komisk sida än den politiska han har blivit känd för. Han lämnar för övrigt det politiska till musiken och texterna, underhållning är trots allt ledordet här.
Vince Staples har mindre melodiösa refränger och är såväl raptekniskt som textmässigt en inte lika varierad rappare som Kendrick Lamar, men gemensamt för de två är att de har tagit liveframträdandet till en helt ny nivå där de bryter med hiphopens traditioner. Och om någon, någonsin igen, yttrar orden att musik bör framföras enbart med riktiga instrument eller att hiphop live är tråkigt, då välkomnar jag hen till Kendrick Lamar-sekten eller att våga öppna sina sinnen för Vince Staples.




Relaterat

Anderson Paak: Oxnard
2017 års bästa album
2012 års bästa album