Hinds: I Don’t Run

Där vi satt utanför hotellet vid motorvägsleden i Hamburgs utkanter gav Carlotta Cosials ifrån sig en frustrerad suck och såg sig om över axeln: »Jag vet egentligen inte om jag ska säga detta men: vi borde repa mer. Vi skulle kunna vara tajtare. Vi är definitivt tajtare i dag än i går och förrgår men det vore ju trevligt om saker satt perfekt.« En liten stund senare fortsatte hon samma resonemang: »Jamen ändå. Perfektion, är det för mycket begärt? Perfektion. Det vore ju drömmen.«

För den som hade hört Hinds pärlband av singlar och debutalbum »Leave Me Alone« samt sett dem på scen kunde citat av den sorten från en av två frontfigurer i Madrid-kvartetten te sig en smula förvånande, ty så mycket av deras särdrag och charm kretsade kring spontaniteten, lo-fi-garagestöket och en allt annat än perfektionistisk lössläppthet.

Men här vi och »I Don’t Run« visar sig vara en uppföljare med en helt annan tajthet och dynamik än tidigare. Såväl låtskrivandet som den patenterade växelsången mellan Cosials och Ana Perrote har rört sig i en avgjort mer sofistikerad, eller kalla det vuxen, riktning. Det är ljudet av ett band som tycks ha ledsnat på att så ensidigt ses som en partyglad skock utan särskilt många ambitioner eller tankar på morgondagen. »I Don’t Run« deklarerar tydligt att Hinds vill, och förtjänar att, tas på allvar. Låten »Linda« kan mycket väl vara deras finaste skapelse hittills. »Echoing My Name« ligger inte långt efter. Det glittrar alltjämt omisskännligt om Hinds, men uttrycket är lite sorgsnare och mer eftertänksamt.

Visst kan en del av den där vilt spretande ostyrigheten från gårdagens Hinds saknas i The Strokes-bekante Gordon Raphaels strama ljudbild, samtidigt hade en skiva till på samma linje som senast sannolikt upplevts mindre fräsch i dag än vad den gjorde då. Det är både naturligt och klokt att »I Don’t Run« låter som den gör, och det är knappast heller så att gruppen inte står att känna igen (till exempel hade singeln »New for You« lika gärna kunnat höra hemma på föregångaren).

Överlag går det nog sammanfatta så här: Karaktäristiken är intakt, det är presentationen som skiljer sig. Och insikten om att även morgondagen har en plats för Hinds.