Hårt jobb lönar sig

Foto: Miqui Brightside
De gör det för att ha kul. De gör det för varandra och för alla som följer efter. Pierre Hellqvist hänger med Hinds ett dygn i Hamburg. (Ur Sonic #88, september 2016.)
– Det känns jämt som att vi är fångna. Vi pratade om det så sent som i förrgår då vi skulle ta en av den dagens tre flighter. Det hände en grej. I väntan på att vår turnémanager skulle dyka upp på flygplatsen gick vi och skulle köpa varsin flaska te…
Dagen efter deras spelning på Dockville-festivalen sitter en nyduschad Carlotta Cosials med kaffe och morgoncigarett utanför ett motorvägsnära hotell i Hamburg. Hon börjar prata lugnt och milt, för att gradvis vrida upp tempot – och tonfallet.
– … och jag kunde inte tro mina ögon då jag såg att flaskan kostade 2,50 Euro styck! Te som ju typ är det billigaste som finns! Men eftersom vi nu verkligen ville ha te var det bara att köpa skiten.
– Så då, i förrgår, tänkte jag först: »Hmm. Betyder det här att vi har börjat bli snobbiga?« Men sedan insåg jag att det beteendet, alltså att köpa svindyrt te, nog bara är vårt enkla lilla sätt att göra uppror på. Hur våra liv ska se ut det närmaste halvåret eller året är inrutat vecka för vecka, dag för dag, timme för timme.
[konstpaus]
– Om det så är den enda lilla frihet jag har ska jag utan att behöva få dåligt samvete kunna lägga mina pengar på en jävla flaska te.
Bandkollegan Amber Grimbergen på andra sidan bordet brister ut i skratt åt sin fräsande kamrat.
– Det är bara löjliga små saker vi unnar oss, fortsätter Carlotta, eftersom vi inte kan kontrollera de stora skeendena. De besluten tas ofta över våra huvuden. I Hinds har vi alltid försökt hålla i slantarna. Jag menar [gestikulerar med handen mot den marginellt graciösa bruntegelbyggnaden bakom hennes rygg], vi bor på det här hotellet en bra bit utanför stan.
Amber Grimbergen: Där vi delar rum.
Carlotta Cosials: Och sängar. Vi vet inte när vi ska kunna träffa våra pojkvänner härnäst eller ifall vi kan vara med och fira våra mammors födelsedagar.
Amber Grimbergen: Som tur är visar våra familjer och vänner ett enormt tålamod.
Carlotta Cosials: Men det är svårt. Vi är ju aldrig hos dem. Vilket betyder att ingen där hemma riktigt kan räkna med en. Att vara borta har liksom blivit vårt naturliga tillstånd. Ett exempel på hur det kan vara: I januari blev min storebror lämnad av sin flickvän. Men då det var under en av våra turnéer var det ingen, varken han eller mamma, som berättade det för mig. Först senare fick jag veta.
Amber Grimbergen: Så är det, folk undviker att berätta saker för att inte oroa oss.
Carlotta Cosials: Eller för att »du ändå inte kan göra någonting åt det«. Jag känner att vi undan för undan glider allt länge bort ifrån en del av våra liv som vi inte vill glida bort ifrån.
Vad är det då som gör det värt det?
Carlotta Cosials: [blixtsnabbt] Att få spela musik. Och lämna något efter sig.
Vid ett hamnområde i Wilhelmsburg i södra Hamburg rasar vinden in från den intilliggande floden Elbe. Mörka moln tornar upp sig över kranarna, magasinen, containrarna och byggnaderna likt en föga subtil påminnelse om att bortom farvattnens möjligheter väntar även farligheter.
Denna tidiga eftermiddag väller tyska ungdomar fram i flock och Foals-t-shirts, omkring dem faller flaskor som kvickt samlas upp av kundvagnsdragande romer utanför entrén till Dockville – en tredagarsfestival som den här söndagen rundas av för i år. Det känns onekligen lite bistert. Det känns verkligen just som slutet, på något.
Tilldragelsen ifråga, som brukar attrahera ett besökarantal kring femton-tjugotusen, ska när helgen är förbi ha hunnit visa upp internationella dragplåster som Bastille, Crystal Fighters och just Foals, en massa tyska publikmagneter ingen människa utanför landet hört talas om samt ett myller av både inhemska och utländska »på gång«-namn till vilka vi kan räkna amerikanska Unknown Mortal Orchestra, norska Aurora, svenske Elias, australiensiske Matt Corby samt de fyra spanska tjejer strax över tjugo som brukade kalla sig Deers.
Väl inne på området blir det snabbt mer angenämt än vad det var utanför, trots att marken är geggig, matköerna i längsta laget och en lite för stor kvot EU-rock mullrar otympligt från allehanda scener.
Den tilltagande trivseln kan bero på att solen då och då vågar titta fram.
Den kan också bero på att det blir rätt mysigt när människor i alla åldrar, även barn, får chans att avnjuta musik tillsammans.
Den kan inte minst bero på att jag av den där spanska kvartetten som brukade kalla sig Deers har fått ett, visar det sig, all access-armband som ger tillgång till såväl fri backstagerestaurang som lugna barer där det enda störande inslaget är att några flamsiga killar som bara kan, eller åtminstone vill, vara tyska rockstjärnor envisas med att försöka kasta pingisbollar i ett ölglas.
Armbandet ifråga tar mig ända in i logen där gruppen som sedan januari 2015 opererar under namnet Hinds enligt en handskriven liten lapp på dörren ska hålla till.
Även om de inte gör det just när jag dyker upp, ty bandet ger visst en i raden av intervjuer i ett angränsande rum. I stället sitter där turnémanager Oli, ljudtekniker Caroline samt två polare från hemstaden Madrid, Carlos och Miqui, som båda tycks fungera som allt-i-allon. För den nyanlände svensken drar sig Caroline till minnes Hinds spelning på Bråvalla-festivalen i somras då himlen öppnade sig och störtskuren orsakade smärre förstörelse på bandets utrustning.
Kort därpå brakar bandmedlemmarna in i logen och stämningen går på ett kapsylöppnande kick från lätt avvaktande till svårt medryckande. Ölflaskor åker fram, spanska utrop varvas med engelska, rummet fylls av surr, skratt och förväntan.
Efter en liten stund får de så syn på gästen som kurar i ett hörn, och gruppens båda frontfigurer, Ana Perrote och Carlotta Cosials, ser som sin uppgi att stega fram och börja bekanta sig. Utan att verka särskilt tyngd av det menar Ana att Bråvalla-giget bara var en i raden av miserabla upplevelser på den här turnén (»Jordskred, snöstormar, däckexplosioner, farliga sjukdomar, vi har råkat ut för allt«, utvecklar Amber senare). Carlotta å sin sida säger med sin mest delikata brytning: »So, are you the boss of the magazine? Do you like to be the boss?«
Snart bestäms att regelrätt intervjusittning ska göras nästa förmiddag på det hotell som vi råkar dela, men att jag under festivaldagen får komma och gå som jag vill där i logen. Några timmar återstår tills Hinds ska spela, vid tio i åtta, men det börjar bli dags för dem att bära bort sina prylar till scenen så vi tar ett tillfälligt farväl.
Hinds bildades som Deers 2011. Då som en duo bestående av Ana Perrote och Carlotta Cosials, båda sjunger och spelar gitarr. Bollen kom i rullning sedan de tidigt 2014 hade postat de skönt sliriga, underproducerade låtarna »Bamboo« och »Trippy Gum« på sajten Bandcamp. NME hyllade Deers, likaså rutinerade tastemakers som Bobby Gillespie och The Pastels. The Guardian utsåg dem till »veckans nya band«.
Längs vägen tog basisten Ade Martin och trummisen Amber Grimbergen plats i sättningen, och bandet tvingades till ett subtilt namnbyte (»We are still the same people, we are even the same animal!«, som de meddelade fansen i ett brev) efter att kanadensiska indierockarna Dears hotat med juridiska påföljder. Hinds skrev kontrakt med brittiska etiketten Lucky Number medan hajpen tilltog med varje ny singel – »Chili Town«, »Garden«, »San Diego«, allesammans lika skeva som oemotståndliga garagepopdängor – och varje förbandsuppdrag åt sjaviga, partyglada själsfränder som The Libertines och Black Lips.
I dag turnerar Hinds i regel som headline, har avancerat från små klubbar till lite större och flyttas runtom i världen allt högre upp i festivalaffsch-hierarkin – och det är inte vidare svårt att begripa varför. Kvartetten har det. Det inser du bara genom att lyssna men det blir så mycket tydligare av att också se dem. Förutom låtar som är stökiga, hjärtekrossande, störiga och finessrika omvartannat har medlemmarna både lyskraft och en smittsam lustfylldhet i allt de gör, oavsett om det gäller skivinspelningar, grafisk formgivning, konserter, videor, intervjuer eller sociala medier-inlägg.
Stephen Richards på deras skivbolag Lucky Number liknar de fyra karaktärer som utgör Hinds vid »vår tids musketörer«.
– Att vi ville sajna dem handlade helt och hållet om deras personlighet, som de har både som kollektiv och som individer, säger han. Tjugofyra timmar efter att vi hade hört »Bamboo« skajpade vi med dem och en vecka senare flög vi till Madrid för att se deras första spelning som kvartett. Vi fattade direkt att de hade något speciellt, deras låtar fullkomligen flödade över av karisma. Ett intryck som knappast dämpades av att vi fick träffa dem och se dem spela.
I början av 2016 kom fullängdsdebuten »Leave Me Alone«, omedelbar och oavkortat älskvärd i allt sitt livsrus men inte utan avgörande små stråk av smärta och svärta.
Både innan och i synnerhet efter albumsläppet har Hinds levt på vägarna.
– Sedan vi såg den där första konserten i april 2014 har de gjort mer än trehundra gig och varit i princip överallt i världen, på flera ställen två gånger om, säger Stephen Richards. Deras arbetsmoral är anmärkningsvärd, särskilt om du väger in deras festkapacitet och hur involverade de är i minsta lilla: de utformar sina omslag, sina första videor gjorde de helt själva, de ger ovanligt många intervjuer och deras sociala medier-engagemang – som även innefattar persoliga hälsningar till fans – liknar ingenting annat.
– De senaste två och ett halvt åren har varit omtumlande för dem, fortsätter han. Och nu kan de se att allt jobb de lagt ner de facto inte har varit förgäves, de förtjänar verkligen all medvind. Under all den där lo-fi-charmen döljer sig ett högst ambitiöst band med en odiskutabel låtskrivarbegåvning. Jag är övertygad om att de får sitt stora genombrott och blir ett verkligt betydande band med nästa skiva.
På Dockville-området är det närapå omöjligt att undgå Hinds. De driver runt i färgglada regnkläder och dricker öl, kollar på band, dricker öl, snackar med folk, dricker öl. När de tittar på spelningen med progpsykedeliska australiensarna King Gizzard & The Lizard Wizard kommer fans fram och ber om att få bli fotograferade ihop med dem. Hinds har väldigt kul, utstrålar entusiasm lång väg och det är ett nöje bara att följa dem med blicken. Det händer saker omkring dem. De vill inte avskärma sig, de vill delta, och det är för övrigt en egenskap de delar med indierockfolkhjälten Mac DeMarco vars andra album »Salad Days« från 2014 är plattan Hinds allra mest, om de tvingas välja, kan samlas kring.
Ade Martin: Jag älskar ett band som The Strokes men allt de har gett mig är deras musik. Spelar du på samma festival som dem är de liksom ouppnåeliga.
Ana Perrote: De är bara overkliga.
Ade Martin: Utöver stunden på scen ser du dem aldrig på området, du kan inte prata med dem. Då är Mac DeMarco en bättre förebild.
Ana Perrote: Han är liksom bara en kanadensisk kille som har flyttat till Brooklyn, spelar in i sitt sovrum, går på scen iklädd precis det han känner för, är i intervjuer brutalt uppriktig om vad han gillar och inte gillar och förutom att hans musik är fantastisk skiljer den sig från det mesta i övrigt. Han gör en sorts pop men inte pop som de flesta tänker sig den utan mer poprock, vilket väl också är vad vi gör.
Ade Martin: Du får så många idéer i huvudet av att höra »Salad Days«.
Carlotta Cosials: Skivan är gjord av ett sant geni. Varje gång jag hör den blir jag… [gör konstiga ljud och ser alldeles matt ut] Jag älskar varenda låt. Vi i bandet har lyssnat på den tillsammans så många gånger. Och då tycker nog ändå jag personligen att hans första skiva, »2«, är ännu bättre…
Ana Perrote: Nu har vi också lärt känna honom. Han är underbar. Väldigt galen men trevlig. Dessutom oslagbar liveartist.
Amber Grimbergen: Även om Mac DeMarco är mer populär än vad vi är lever han som oss, beter sig som oss, går runt och ser band på festivaler, umgås med fans.
Carlotta Cosials: Ändå har han en speciell aura omkring sig som gör att han inte är alldeles lätt att komma inpå livet. Vi kallar oss hans vänner men ändå är han lite knixig att nå, att sitta ner och föra ett samtal med.
Ana Perrote: När »Salad Days« hade släppts lyssnade jag på den säkert fem gånger i veckan ett år i sträck. Nu är jag, och det gäller säkert även de andra, törstig på ny rock. Snälla Mac DeMarco, ge ut ny musik nu! Det har annars inte kommit så mycket kul i genren på senare tid. Därför har vi mest lyssnat på hiphop.
Ade Martin: ASAP Rocky, Kanye West, Little Simz… Det finns så mycket att välja mellan.
Carlotta Cosials: Vi träffade förresten Little Simz för ett tag sedan. Jag blev så imponerad av att hon alltid reser i sällskap med sin manager. Hennes manager är nämligen också hennes DJ. Supercoolt. Han är med henne jämt. Delar alla hennes umbäranden. Ser hur det är. Går hela tiden in för att allt ska bli så bra som möjligt för henne. Det är ganska långt ifrån vår manager… När vi har råkat ut för något av alla missöden får vi kanske höra [blasé röst]: »Ja, jag hörde det, jag lider med er.« Nänä, du är hemma och har sett det på Instagram så kom inte och säg att du lider med oss! Du har ingen aning. I slutändan är det bara vi och ingen annan som vet hur det är att spela i Hinds.
Just innan de ska uppträda står Hinds i kulisserna, de röker och halsar ur flaskor. Miqui och Carlos rotar i de medhavda ryggsäckarna efter all things drickbart att ställa på scen precis innan tjejerna går på till tonerna av Hot Chocolate-örhänget »You Sexy Thing«.
Carlotta slår an ett fruktat fuzz på sin gitarr och bereder väg för en gungande »Fat Calmed Kiddos«.
Bandet utstrålar självförtroende, tempot är högt men ändå med en tillbakalutad avspändhet. Musiken är mer kraftfull och dansant än på skiva. En stor del av tjusningen med deras sound ligger i de snirkliga, beroendeframkallande gitarrslingorna samt hur sången växlar mellan Carlottas gälla, lite bebislika röst och Anas mörka, mer beslöjade stämma. Under en magnifik »San Diego« bildas en moshpit framför scenen. Om vi förbiser diverse pedalstrul för Carlotta utvecklas spelningen till en rungande triumf som säkerligen vinner dem åtskilliga nya beundrare.
Samtidigt som den stundom närvarande solen är på väg ner sluter publik i strid ström upp från omgivande scener. I det Morricone-dramatiska riffintrot till knockouten »Castigadas en el Granero« ägnar sig Hinds åt rena rama Status Quo-poserna och lagom till avslutande Thee Headcoatees-covern »Davey Crockett« är feststämningen total, söndagkvällen till trots.
Direkt efteråt, utan att hämta andan, hoppar Hinds ner från scenen och ställer sig vid kravallstaketet för att hälsa på fans och kränga merchandise. Faktum är att pur Beatles-hysteri utbryter och jag tappar snart bort dem i trängseln. Ser dem igen först flera timmar senare i backstageområdets matsal där en buffé har dukats upp. Alla i sällskapet är slutkörda, Amber tycks uppbragt över någonting och Carlotta ältar teknikstrulet. Kort därpå stuvar vi in oss i bandets minibuss och rullar mestadels i tystnad genom ett kompakt hamburgmörker till hotellet några kilometer bort. Det enda riktigt konkreta som sägs under färden är att den rese- och spelfria morgondagen ska vikas åt ett nöjesfältbesök.
– Även om gruppen la ner här och nu skulle bandet mellan oss fyra i bandet inte klippas av. Det är för starkt, säger Ana Perrote som tillsammans med Ade Martin stigit upp först i Hinds-gänget morgonen efter Dockville. Båda dricker kaffe. Ana i kopp, Ade i mugg.
– Vi har på något vis vuxit ihop, fortsätter Ana. Det vi har är egentligen inte så mycket vänskap som ett systraskap. På gott och ont. Det kan vara en del tjafs, problem och gnäll men alldeles oavsett kommer systraskapet bestå.
Ade Martin: Ja, den grejen är nog det mest värdefulla jag lärt mig av det här, inte minst som jag i egenskap av ensambarn aldrig behövde, eller fick, dela något med någon som liten.
Ana Perrote: Det jag tar mig är att vi aldrig bildade ett band bestående av bara tjejer som något slags statement men att det ändå har blivit det eftersom vi är fyra tjejer från Spanien som gör det vi gör. I alla fall i Spanien är vår existens så långt från normen och så på tvären mot alla regler att vi förmodligen inte själva kan greppa vad vi har ställt till med.
– Ta bara en sådan sak som sexism, som möjligen är mindre uppenbar än förr men fortfarande så påtaglig. Att tjejer hör av sig till oss och säger »tack vare er vågade jag starta ett band« är så klart stort. Men det finns en annan aspekt som nog är ännu viktigare och det är att folk nu får se ett band med tjejer som det går bra för. Vilket inte är någon struntsak. För det gör att någonstans i folks undermedvetna sker en mental omställning som innebär att nästa gång de ser ett band med tjejer känns det inte längre udda utan kanske rentav lite bekant. Gradvis blir det ett naturligt inslag. Det kan vara en ung tjej som ser oss och egentligen inte alls gillar vår musik men bara det att vi spelar kan få henne att känna att hon också kan göra det. Så, det handlar inte bara om våra fans, det handlar om att vi gör det vi gör. Det är större än oss.
Ade Martin: På det stora hela är musikbranschen mer tolerant än publiken. De flesta i branschen är vettiga. Pratar du med en artist eller musiker lär du med allra största säkerhet bli schysst bemött. Även om det så rör sig om en diva brukar personen i slutändan visa sig vara trevlig. Det hade jag ingen aning om innan vi själva blev en del av det. Jag trodde alla skulle vara skitstövlar.
Ana Perrote: Det riktigt jobbiga vi får höra kommer från andra sidan, från publiken och då inte minst internetvärlden. Den är mycket galnare och mörkare än någonsin musikbranschen. När du är artist och blir offentlig person händer något i universum som gör att alla plötsligt har en åsikt om dig. Inget band vi känner tar emot lika mycket skit som vi får och aldrig så personligt, så aggressivt, så ute efter att skada. Jag vet inte om det beror på att vi är tjejer, jag vet bara att det är så.
Ade Martin: Ingen av dem som häver ur sig saker vet ändå någonting om hur det är att vara ute så här. Jag minns själv hur det var innan jag spelade i band, då kunde jag gå på konserter utan att tänka på att bandet ifråga kanske befann sig i slutet av en lång turné och var trötta men ändå gjorde så gott de kunde. Nej, det var mer: »De ger inte allt.« Men, nu fattar jag.
Det Ana och Ade säger verifieras av Amber och Carlotta.
Amber Grimbergen: Folk anser sig ha rätt till att säga precis vad de vill om en.
Carlotta Cosials: Går samma person fram till, säg, ett grabbgäng från USA och säger att de suger lär det [vevar till med knytnäven] bara säga pang. Det är så det funkar. Men eftersom vi är tjejer är det som att de tror de kan komma fram och häva ur sig vilken skit som helst. Värst är det i Spanien. Där är det som att de måste vara oförskämda. Men är det något vi verkligen har lärt oss av det här är det att skaka av oss all skit och gå vidare. Att spela i band och inte minst turnera är att lära sig handskas med livet. Vi är heltidsöverlevare.
Efter frukost, genomförda intervjuer och bensträck hoppar hela det åtta personer starka Hinds-följet plus inbäddad svensk reporter in i bussen för avfärd mot gigantiska nöjesfältet Heide Park beläget i Soltau knappt åtta mil söderut. Miqui, för övrigt pojkvän till basist-Ade och under namnet Miqui Brightside electronica-inriktad artist på egen hand, har på förmiddagen åkt in till city för att hyra en kamera så att han – till vardags, lämpligt nog, fotograf – kan föreviga dagens aktiviteter.
Vägen till Heide Park kantas av vindkraftverktäta fält uppblandat med långa block av skog. Till höger om mig i minibussen med tre stolsrader räknar Ade bandkassan för att försäkra sig om att den täcker deras entréavgifter. I den bakre raden sjunger Amber med till låtar av The Growlers och Glass Animals. Där fram håller Carlotta på med Twitter i sin mobiltelefon. Ana frågar om jag gillar bergochdalbanor (»Inte sådana med loopar«, »Va? Det är ju de som är roliga«).
Just som vi rullar in på nöjesfältets voluminösa parkering träffas vindrutan av regndroppar, men det som skulle kunna bli deppigt räddas av att »Jitterbug. Jitterbug. Jitterbug. Jitterbug«-introt till »Wake Me Up Before You Go-Go« med Wham från ingenstans studsar i gång och försätter den församlade skaran i unisont allsångsläge. Regnet slutar tvärt.
Åttahundrafemtiotusen kvadrat stora Heide Park, med vådliga attraktioner som Krake, Big Loop och tokbranta gamla flaggskeppet Colossus, är ingalunda folktomt men långt ifrån tokpackat denna vädermässigt halvvissna måndag i slutet av augusti. Ytorna är enorma och vi behöver allt annat än trängas då vi kryssar runt för att först och främst leta fotovänliga platser.
Där på Heide Park och under dygnet i Hamburg i stort slås jag främst av Hinds-medlemmarnas grundtrygghet och omtanke för varandra. Där märks väldigt lite av retlighet och markeringar, desto mer av positiv jargong och utrymme att få vara sig själv – och för sig själv, om så behövs.
Carlotta och Ana är de i Hinds som kliver fram och framstår som »ledare«; Carlotta pratsam, energisk och framåt, den som orkar köra ett varv till när de andra är slut; Ana respektingivande, säger vad hon tycker, när hon pratar lyssnar du. Känslan är också den att de båda genuint behöver övriga två för att fullt ut kunna blomstra; Ade lugn som en filbunke, svår att få ur balans, »den av oss som har is i magen i spända situationer« som Carlotta säger; Amber yngst av dem, engagerad, empatisk, känslosam.
Carlotta Cosials: Vi är alla väluppfostrade. Våra mammor är fantastiska förebilder. Det är en bra början. Även om vi ibland blir irriterade på varandra försöker vi hålla en civiliserad ton oss emellan. »Jag vill skrika åt dig men jag tänker inte göra det.«
Amber Grimbergen: Eftersom vi måste dras med varandra även i morgon. [skratt]
Ade Martin: Det här att vi lever som i en liten bubbla i vår minibuss gör att det numera känns extra viktigt att få spela på festivaler där chanserna är goda att du träffar andra musiker du kan utbyta erfarenheter med. Eftersom i princip alla band turnerar hårt hittar alla sina knep för att underlätta tillvaron.
Ana Perrote: Att studera andra band kan också leda till mindervärdeskomplex. »Kolla hur de får publiken att dansa.« »Lyssna hur bra allt låter.« »Se hur snabbt de går från en låt till en annan.« Men det kan så klart också trigga en. Få en att vilja bli proffsigare. »Vi måste upp till den nivån. Kan de greja det kan vi greja det.«
Carlotta Cosials: Jag vet egentligen inte om jag ska säga detta men: vi borde repa mer. Vi skulle kunna vara tajtare. Vi är definitivt tajtare i dag än i går och förrgår men det vore ju trevligt om saker satt perfekt. Men visst är det så att från vem vi än träffar försöker vi snappa upp saker. Vad har de för backdrop? Vad kostar en sådan? Vilken belysning använder de? Vad för priser har de på sin merchandise? Inte minst: hur stort är deras team?
– Ta pedalen som inte funkade för mig på Dockville. Vad du vad jag tänkte? »När ska ett gig någonsin avlöpa felfritt? När behöver jag inte längre bekymra mig för min utrustning utan kan bara koncentrera mig på att göra en så bra konsert som möjligt?« Det känns som att vi alltid råkar ut för trubbel. Jag vet inte hur Arctic Monkeys eller Rihanna gör för att få det att klaffa på scen utan tekniska fadäser. Eller det vet jag, de har tekniker för minsta lilla, till och med tekniker som bara ansvarar för att hålla ordning på deras sladdar.
Tyvärr måste jag dra till flygplatsen för färd hemåt. Hinds får spinna loss på nöjesfältet och senare Reeperbahn utan mitt sällskap. Precis innan jag lämnar inflikar någon att artisterna som Carlotta pratar om kanske har andra problem i stället.
Carlotta Cosials: Jo, förmodligen pengar.
Amber Grimbergen: Och någon måste betala för alla dessa tekniker. De måste dessutom sova någonstans. Äta.
Carlotta Cosials: Jamen ändå. Perfektion, är det för mycket begärt? Perfektion. Det vore ju drömmen. ■
Relaterat
