Boys: Rest in Peace

Det är mjukt och omhändertagande. Melodierna smeker dig lugn, musiken skruvar upp din fantasi. I grunden rör det sig om indiepop av drömsk, stundom janglig, fuzzad och ibland lite försiktigt psykedelisk karaktär, inte sorten som sliter sönder dina trumhinnor eller piskar upp sådant som aggressioner och ångest. 

Nora Karlsson, den från Umeå till Stockholm inflyttade tjugotvååringen som står bakom aliaset Boys, bjuder in oss till sin egen speciella sinnes- och soundsfär. Hon sjunger mestadels milt, återhållet, nästan viskande, lite som på håll, verkar dra sig för att ta plats, ibland liknar sången ett i raden av instrument snarare än någonting som förväntas stå i alltings centrum. Här märks ingen påklistrad attityd, sparsam utlevelse. Både rösten och instrumenten gränsar till att utstråla vekhet utan att för den skull bli apatiska eller menlösa, framför allt resulterar det aldrig i »det är så synd om mig«-ömkande.

Vad skivan får dig att tänka på? Kärlek. Närhet. Vänskap. Lojalitet. Stråk av sorg.

»Rest in Peace« är stilren, konsekvent, engagerande. Åtminstone sex av åtta låtar håller hög klass. Säg, hur många debutalbum grejar det?