Jay-Z

Foto: Eva Edsjö
Han är den före detta knarklangaren från Brooklyn som blev världens största hiphopartist. Men trots att han numera är skivbolagsmogul och äter lunch med Bono blir han ständigt påmind om sitt förflutna. För Emil Arvidson avslöjar Jay-Z att det kommande albumet troligen blir hans sista. (Ur Sonic #11, våren 2003.)
Om man går på gatorna i Manchester och letar efter spår av New Order, Happy Mondays och The Factory – allt det roliga i »24 Hour Party People«-filmen – blir man snabbt belönad med både slitna fabrikslokaler, skivaffärer fulla av Joy Division-samlingar och tröjor med den glada E-gubben på. Det är fint, men om man letar efter en bra inledning till sin hiphopartikel kan man glömma det. Jag kan inte tänka mig ett konstigare ställe att träffa Jay-Z på.
En stad full av regn, fisk, chips och engelsmän i vindtygsjackor. De gillar Jay-Z så klart, men det gör alla. När han spelar på gigantiska Manchester Evening News Arena är publiken väldigt ung och väldigt sugen på hitsinglarna.
På läktaren träffar jag några pubiga killar som bara vill höra »Big Pimpin’«, trimma sina tändare och röka gräs, och vill det så mycket att de snubblar över sina säten och ned på mig hela tiden. När Jay-Z drar i gång en Tupac-hyllning mitt i spelningen går Sean och Ajit, båda sexton, lös så mycket att vi måste använda min pressbiljett för att inte bli utkastade av vakterna. Men helst av allt vill de, som sagt, höra hitsen. »Big Pimpin’«, »Hard Knock Life« och »Izzo (H.O.V.A.)« – poplåtar som har gjort Jay-Z till en av världens största rappare även bland folk som inte kallar sig »hiphopare«. Eminem kanske kan konkurrera, men ingen svart före detta knarklangare har lyckats ta sig så långt in i så många olika människors hem runt om i hela världen som Shawn Carter. Ingen svart rappare heller.
Bilden av Jay-Z som kablas ut på TV är den av killen som har vunnit allt och kommer att fortsätta med det, rapparen allra högst upp på toppen, en thug som flinar medan han pratar om knark men som ändå lyckas vara tillräckligt familjevänlig för Billboard.
I de få intervjuer han ger svarar han bra och fint på de frågor som handlar om Jay-Z, om Jay-Z har beef med Nas eller om Jay-Z ska släppa en ny skiva. Men om man vill veta vad Shawn Carter äter till frukost eller hur han hade det för tio år sen får man ofta vända sig till någon annanstans. Prova »Reasonable Doubt« eller »The Blueprint«, för det här enmansföretaget släpper aldrig någon närmare än de som lyssnar noga på hans skivor.
På »Song Cry« eller »Blueprint (Mamma Loves Me)« från »The Blueprint« vräker han ur sig mer om sitt privatliv än han har gjort under de tio år han har varit på din MTV och debutalbumet »Reasonable Doubt« säger nog mer om hans liv, både då och nu, än han någonsin kommer att avslöja för fjuniga journalister från Switzerland. Så köp dem i stället.
Ska man jämföra med någon måste det bli Notorious B.I.G. Jay-Z var den som tog Biggies stil vidare, både genom att hälla champagne överallt och genom sitt grymma sätt att berätta om allt som hände på just hans gatustump i Brooklyn. Så han är en del av traditionen och allt det, men samtidigt är det svårt att jämföra honom med någon annan – något han både vänligt och bestämt påpekar för mig när jag försöker göra det på ett hotellrum i Manchester.
Jag sitter med en av de mest framgångsrika svarta företagarna i USA, popstjärnan, skivbolagschefen, han som knivhögg Lance Riviera och raggade upp Beyoncé.
Jag hade väntat mig det vanliga rapentouraget av polare, ändlösa klungor av managers, chaufförer, livvakter, tillfälliga flickvänner och folk som hänger, speciellt efter att ha fått höra av en skivbolagsrepresentant om hur Jay-Z och Russell Simmons tillsammans med sin posse tog över en hel avdelning på Harrods i London dagen innan.
Men killen som alla jobbar för och runt sitter helt ensam, framåtlutad på kanten av en stor soffa, som om han vore på väg härifrån, klädd i Carhartt och en mössa som han drar längre ner över öronen med små, nervösa rörelser. Han pratar lugnt, alltid efter att ha lämnat en paus efter varje fråga för att sedan svara exakt och kort. Han är trevlig, till och med snäll, när fotografen kör blixten i ögonen på honom medan vi pratar, viskar bara lite om att han inte kan koncentrera sig och fnittrar sedan om att han skämdes för att säga till.
Efter månader av trassel för att få några minuter med världens största rappare är själva intervjun som att fika med en kompis. En kompis som utstrålar så mycket på en gång att jag stakar mig flera gånger när jag ska prata om att han har sagt att han ska sluta med musiken. Några veckor tidigare har han i en LA Times-intervju lovat att nästa skiva blir hans sista. Den ska heta »The Black Album« och verkar kunna bli hur svulstig och konstnärlig som helst.
När jag frågar om det verkligen är sant lutar han sig tillbaka i soffan och tittar rakt ut i luften en stund, vänder sig om, spänner ögonen i mig och svarar »ja«.
Är det officiellt nu?
– Mmm.
Kan du berätta något om »The Black Album«?
– Skivan ska sammanfatta hela min karriär och handla om killen i låten »Dead Presidents II« från min första skiva. Han gör sin grej, lever på gatan, och hittar till slut samplingen som vi gjorde »Ain’t No Nigga« av, »Seven Minutes of Funk«. Det blir en fin avslutning, lite konceptuell. Heh. Jag har inte riktigt tänkt färdigt än.
Du har sagt att du skulle vilja släppa skivan med ett helt svart omslag, utan marknadsföringskampanjer, inga singlar…
– Nja, den måste ju marknadsföras. Men du har rätt, det är i alla fall min tanke, att inte behöva tänka på singlar eller någonting sådant när jag gör den, utan bara fokusera på musiken. Att bara göra det. Jag vill att det ska vara som med mitt första album. Då gjorde jag bara musik, jag hade ingen aning om singlar eller radioformat eller sådant.
Är det något du har längtat efter, att koncentrera dig mer på musiken?
– Det har jag gjort under hela min karriär, men de kanske känns ännu viktigare nu. Sedan har jag alltid älskat den är känslan jag hade när jag gjorde första skivan. Vet du vad jag menar, när man bara gör något? När man skapar något bara sådär, utan att tänka?
För bara några år sedan kunde man inte tro att Jay-Z skulle sitta som en Bono och prata om skapelseprocesser och musikalitet. Men man trodde väl inte att han skulle börja boka luncher tillsammans med just Bono och Quincy Jones heller, som han gjorde på sin semester i somras.
Jay-Z har kommit långt från den där störiga ungen som battlade vem som helst i Marcy, Brooklyn. Nu vill han köpa lägenhet i Tribeca (även om han inte fick, de andra hyresgästerna ville inte bo med en gangster) och bryr sig mer om musiken än allt det roliga som snurrar runt den. Han uppför sig mer som Stevie Wonder än som en hungrig kille från gatan som måste roffa åt sig allt han kan. Han blir glad när Mats Nileskär i en intervju frågar honom vilket instrument han helst skulle vilja vara i sitt nästa liv (»I think I wanna be a rrrawkguitar!«) och verkar allmänt lite trött på den ytliga rapbransch han varit med om att skapa.
På tal om »Reasonable Doubt«, tidigare har du sagt att du egentligen ville att det skulle bli ditt enda album, men att det inte hade särskilt smart karriärmässigt. Känner du fortfarande så?
– Ja, det hade väl inte varit så smart? Hihi. Allvarligt talat, jag använde mig av hela mitt liv när jag gjorde »Reasonable Doubt«. Alla de andra albumen har jag gjort på ett år.
Och därför är det ditt bästa album?
– Ja. Dels därför, dels för det som jag sa förut om inspelningen – jag visste ingenting… Du vet hur de säger; ignorance is bliss. Jag hade ingen aning om hur man gör något för radion, ingen aning om ur man borde göra någonting. Allt jag visste var att jag ville göra musik, och jag gjorde det.
Hur kom det sig att du startade Roc-A-Fella Records i stället för att skriva på för ett stort bolag inför den skivan?
– Jag önskar att jag kunde säga att jag var ett geni, men det var jag inte. Jag ville verkligen ha ett skivkontrakt med något av de stora bolagen. Jag försökte få det, jag gick till vartenda ett och ingen ville sajna mig. Jag var tvungen att starta Roc-A-Fella eller sluta. Det fanns inget annat sätt.
Och före Roc-A-Fella, kan du berätta om tiden före musiken, när du hette Jazzy?
– Nej, det var länge, länge sedan jag kallades Jazzy, jag var väldigt ung då.
När du levde på att langa?
– Ursäkta?
Du levde på att sälja droger?
[tystnad, jobbiga blickar]
– Hmm. Nej, vi säger inte så, vi kallar det hustling.
Jag frågar eftersom du tidigare sagt att det livet funkade precis som musiken gör nu. Att det kan vara beroendeframkallande på samma sätt som musik kan vara det och at du får samma känsla av det?
– Så är det definitivt. Men, du vet, jag älskar musik. Jag har aldrig mött någon som älskar att sälja knark. När man säljer knark fastnar man i en livsstil, det är helt beroendeframkallande och det är roligt men det är ju aldrig så att man älskar det. Man bara sccchhh… »Jag måste ut på gatan, man, fuck«, allt det där. Det är jobbigt. Men musik älskar jag, så det är inte ens i närheten.
Den enda motivationen med att sälja knark måste väl vara pengar? Det kanske finns något mer med musiken?
– Nej, det är mer runt omkring när man hustlar också, det är en livsstil och det är sättet som folk tittar på dig, det är några andra saker, men jag har aldrig älskat det. Däremot älskar jag musik.
Du har genom åren, precis som Biggie, fått mycket kritik för att vara ytlig och du brukar svara med att allt är sant, att du alltid målar en bild av verkligheten i dina låtar. Jag hörde till exempel att »I Just Wanna Love U (Give It 2 Me)« är en beskrivning av en riktig kväll.
– Den är inspirerad av en kväll när vi var så fulla allihop på en födelsedagsfest. Jag och Mary (J. Blige) dansar, någon sätter på den där Carl Thomas-låten och alla börjar skrika texten rakt ut, helt i otakt, vi bara skriker rakt ut så mycket vi kan. Alla som var där vet att »Give It 2 Me« handlar om känslan av den kvällen, man hör det, och att jag aldrig kunde ha skrivit låten om jag inte hade varit med om det.
Men blir du själv trött på materialismen ibland?
– Ibland. När den är där utan anledning. Men den materialism jag beskriver är aldrig där bara för sakens skull. Och det säger jag inte bara för att det låter bra. Om folk bara hör mina singlar kommer de garanterat få en felaktig bild av mig. Men lyssna på nästan vad som helst på mina album, lyssna noga, och du hör att det alltid är bilder från verkligheten.
Kan du berätta om något som hänt nyligen och som förmodligen kommer att sluta som en låt på din nästa skiva?
– Hmmm… Jag har en idé till en låt som ska heta »More Than a Fan«. Den handlar om en person som jag nyligen träffade som verkligen – hur ska jag säga – pratade med mig. Det var inte bara »ååh jag gillar din musik, bla bla«, utan så mycket mer. Vänta på den.
Det blir alltså en slags pensionering från musiken för dig? Känner du dig gammal?
– Naa. Jag känner att jag har gjort så mycket på så kort tid. Jag menar, shit, vad mer kan man göra?
Det kan man undra. Efter det som Jay.-Z har gjort och fått är det svårt att fortsätta vinna, speciellt eftersom man alltid måste tävla mot sig själv. Många tycker att hans senaste album, dubbeln »The Blueprint 2: The Gift & The Curse« med sina tjugofem låtar, är för ofokuserat och långt. Mer än någonsin pratas det om att »Reasonable Doubt« är något som han aldrig kommer att göra om och mer än någonsin har Jay-Z allt att förlora så fort hans släpper ifrån sig ett pip.
Efter bråket med Nas, där Nas efter många turer utsågs till någon slags vinnare, har hiphopen svämmat över av liknande befara. Ofta som ren marknadsföring, inte sällan i samband med ett debutalbum och gärna mot någon av giganterna, för maximal publicitet. Gärna mot Jay-Z.
Vi pratar om de senaste stora hiphophändelserna i mainstreammedia: Jam Master Jays dödsfall och 50 Cents bråkande med alla.
– Det är det enda som säljer tidningar, det enda som får upp intresset. Journalister har ingen lust att prata om någonting annat. Beefar, beefar. Det handlar egentligen inte om något riktigt rapporterande utan bara om sensationer, i regel påhittade saker, för att få tittare eller sälja tidningar eller vad det nu kan vara. Läsarna har förutfattade meningar om saker, men det har journalisterna också. Jag vill inte att man ska tro att de som skriver är helt objektiva, att de inte har någon anledning att skriva om just det de gör.
Hela battlegrejen har kommit tillbaka ganska mycket inom hiphop de senaste åren.
– Ha, du berättar det för mig?
Eeeh, ja. I dag hoppar ju många på dig för att få uppmärksamhet själva. Kan du se dig själv i dem på något sätt? Du måste också ha försökt battla större rappare när du var på väg upp?’
– Alltså den andra vägen? Jag minns faktiskt inte att jag har gjort det… Gjorde jag det?
Jag frågar dig.
– Nej, jag tror inte det faktiskt, jag sa aldrig något om någon bara för att få uppmärksamhet. Jag jobbade lite hårdare. Men att hålla på så är ju det nya sättet att hustla! Det snabba sättet. The microwave way, ha ha ha ha.
Varför fungerar det då?
– Allvarlig talat, förr i tiden såg hela mediasituationen annorlunda ut. Man blev inte känd över hela landet över en natt för att man hade skrivit en vers om Biggie eller vem som helst. Du vet »Friend or Foe« från »Reasonable Doubt«? Där pratar jag om allt det här, innan det fanns. Om att gå bakom ryggen på någon, att försöka ta honom när han inte är beredd. Allt det som har hänt mig nu har hänt mig i ett annat sammanhang också, på gatan. Så det är något jag har upplevt på en helt annan nivå långt innan jag rappade.
Blir du trött på allt tjafs eller motiverar det dig?
– Just nu är jag bara trött på det. Rapbranschen är det enda stället i världen där folk inte vill se någon lyckas. All skit som följer med, det är det som får en att bara vilja lämna musiken. Jag har också svårt att förstå att folk inte ser igenom allt det där, att de inte ser att det bara är en cirkus. Kom igen, det är wrestling! Det är underhållning. Hur kan det vara personligt med de här människorna, jag har inte träffat hälften av dem. Det är bara business, så att du kan åka hela vägen från, förlåt…
Sverige.
– Sverige, just det. Hela vägen hit för att fråga mig om den och den och så kan de också få lite utrymme i din artikel och sälja några fler skivor. Så vi kan väl strunta i att nämna några namn, va? Ha ha.
Ett namn bara: Nas. Ert bråk skapade business för er båda, men det känns som att det var något mer också.
– Pfffffff, OK. Både Nas och jag gick över gränsen ett par gånger där, in på personliga saker. Den grejen kunde faktiskt ha gått åt ett helt annat håll, men nu stannade det vid musik och då är det ju bara just det, musik. Allt jag kan säga om Nas annars är att det känns konstigt att det bara verkar vara jag som upptäckt hur han motsäger sig själv. Hans beteende mot mig är långt över gränsen för vem som helst, men speciellt för en rättfärdig kille som honom.
Känner du att du har gjort några stora misstag i din karriär? Något du kan varna dina nya artister på Roc-A-Fella för?
– Visst. Mest försöker jag få dem att hålla sig lugna, att hålla huvudet kallt. Mina problem med lagen bottnar alla i något som finns kvar i mig från den andra världen. Att jag är för snabb, drar för snabba slutsatser om saker och reagerar för snabbt när något händer. Reagerar för våldsamt och dumt. Och mina artister kommer ju ofta från samma bakgrund som jag.
– Men mest handlar det om att koncentrera sig på musiken och förstå att det är den som är viktig. Om man är ärlig mot sig själv och musiken kommer man att vara nöjd när dagen är slut, vad som än händer.
En annan grej, jag hörde att du fick problem för ett tag sedan när du skulle köpa en lägenhet i Tribeca. De som bodde i huset ville inte ha dig där.
– Det där handlade nog mer om avundsjuka än om någon slags oro för trubbel eller att något skulle bli galet, för allt de sa var lögner. De sa att jag hade kommit dit med massor av beväpnade livvakter när jag egentligen promenerade dit själv med mäklaren. Vem som helst som känner mig i New York vet att jag inte går omkring med livvakter om jag inte ska till något speciellt ställe, som en klubb eller en spelning eller så. Jag går alltid omkring själv i stan, så det de sa var bara bullshit.
Händer detta ofta i de kretsar du rör dig nu för tiden, att folk ryggar tillbaka för att de fortfarande ser dig som någon slags gangster?
– Nej, oftast inte. Jag måste säga att man som artist får orättvisa fördelar, faktiskt. Om jag gick in på en restaurang som jag är klädd nu, med huva och mössa, utan att någon visste vem jag var skulle det nog bli rätt många blickar. Nu är det mest »hey my daughter loves you, blablabla«. Det är bara vid tillfällen som det du tog upp som man märker att de fortfarande finns där, de där konstiga blickarna.
Och du ska fortfarande åka till Afrika med Bono?
– Vi pratade ju om det. Jag tror faktiskt det. Jag har aldrig varit i Afrika. Jag tror att vi måste gå nu, eller?
En fråga till bara – är du världens bästa MC?
– Hahahahaha. Jag är ledsen, vi måste verkligen hinna äta innan spelningen.
Men är du det?
– Inom hiphop måste jag nog alla tro att de är det. Men personligen – jag tror bara att det jag gör kan ingen annan göra. Så är det. Vi ses.
En timme senare faller ett gigantiskt skynke ner på Manchester Evening News Arena. Mitt i ett hav av fyrverkerier, explosioner och skrikande ungar som försöker ta sig upp på scenen håller Jay-Z micken i båda händerna ovanför huvudet, fortfarande helt ensam. Och det känns fortfarande ovant att se honom så. Man är van vid att se Jay-Z i folksamlingar, med en Playmate-kalender hängandes i skjortan eller med ett kvarter fullt av kompisar bakom sig, men här är han ensam med en mick, en DJ och tusentals vrålande kids framför sig.
Efter »Izzo (H.O.V.A.)« frågar han hur många som har köpt »The Blueprint 2« och alla låter som att de har tre exemplar var. »Nah, all of you haven’t got it«, skrattar huvudpersonen. »And some of you got it off the internet, but you need to help me out with this one anyway«.
»Hovi Baby« går över I en freestyle baserad på slutet av »A Dream«, låten där Jay pratar med Notorious B.I.G.:s ande och ber honom om råd. Han tystar både publiken och DJ:n med en handrörelse och börjar: »I see I said/jealousy I said/got the whole Industry mad at me I said/Then B1 said: ’Hov remind yourself; nobody built like you/You designed yourself’«
Brandlarmet går. På några sekunder blir publiken helt tyst och det ekar mot väggarna. När larmet går igen tittar jag mig omkring för att kolla vilken nödutgång vi ska springa mot, men ingen rör sig i hela arenan. Alla tittar mot scenen, där Jay-Z för längesen är förbi originaltexten till »A Dream«.
När larmet går en tredje gång och en metallisk röst börjar prata om att vi lugnt ska gå mot de anvisade utgångarna tror jag att han ska sluta, men i stället ökar han takten ännu mer och oron börjar sprida sig på ståplats, det känns som att alla har något i sig som håller på att explodera. Plötsligt skriker någon i ett hörn till och snart vrålar hela ståplats rakt ut, fortfarande utan att röra sig, helt fixerade på killen på scen som är inne på spurten nu, börjar krypa ihop mitt på scenen och pressar ur sig de sista orden samtidigt som DJ:n lägger på »I Just Wanna Love U (Give It 2 Me)«).
Nu försvinner till och med den där konstiga rösten som sa att det brinner och att vi ska gå ut, eller så är det bara omöjligt att höra den eftersom jag har två Tupac-älskande killar klättrandes på mitt huvud och allt omkring mig exploderar i fyrverkerier och vrål.
När jag ser igen står Jay-Z och tar på sig själv medan han rappar »Drunk off Cris’/mami on E/can’t take her little model hands off me«-raden ur »I Just Wanna Love U« eftersom han fortfarande är ensam på scenen. Inga modeller, inga kompisar, inget annat än en mick och det där som gör att ingen av oss kan ta bort ögonen från honom, rädda att missa en enda sekund av rappens Marilyn Monroe innan han försvinner. ■
ALBUM FÖR ALBUM
Reasonable Doubt
Roc-A-Fella, 1996
I dag är det svårt att föreställa sig att Jiggaman någonsin varit en ung, lovande rappare som kämpat för respekt. Men när man plockar fram hans debutalbum »Reasonable Doubt« hör man åter det där magiska ljudet av en alldeles ny, brinnande talang som med ett enda album förändrade allt. Jigga-puritaner säger att allt han gjort efter det här är tramsig selloutskit och när man hör den tunga, själfulla råheten i omedelbara klassiker som »Can’t Knock the Hustle«, »Dead Presidents II« och »Can I Live« tror man nästan att de har rätt. Producenterna DJ Premier och Clark Kents makalösa beats markerade slutet på en era, och Jiggas rap början på en ny.
MARTIN GELIN
In My Lifetime, Vol. 1
Roc-A-Fella, 1997
Här försökte jag bara ge publiken vad jag trodde att den ville ha. Men i stället blev ingen nöjd, varken jag eller publiken. Det fungerade inte och jag bara »Shit!« – förstod inte alls varför. Men om jag hade gjort min typ av musik skulle jag ha varit glad även om albumet floppat.
JAY-Z
Vol. 2: Hard Knock Life
Roc-A-Fella, 1998
Jay-Z har haft en massa somrar i sin karriär, men för mig är tiden med »Hard Knock Life« den ultimata Jigga-sommaren. Efter den så oförtjänt hårt sågade »Vol. 1« var Jay-Z tvungen att ta tillbaka gemet, vilket han gjorde med skitmånga gäster, en hög gatubangers, några hits och sitt, fortfarande, bäst säljande album. »Hard Knock Life (Ghetto Anthem)« är dessutom den bästa låten när man dricker bärs med polarna på Skinnarviksberget.
LINUS G LARSSON
Vol. 3… Life & Times of S. Carter
Roc-A-Fella, 1999
Jag faller alltid för killen som står och räcker fingret mot sina egna begränsningar. Som Jay-Z 1996. När han kom underifrån, när självförtroendet mest var en produkt av drömmar. Tre år senare sitter han på toppen, och självförtroendet börjar mer och mer övergå i självgodhet. En smula paradoxalt då det på »Vol. 3« egentligen inte längre är Jay-Z själv som står i centrum. Plattan är mer en slags årsbästasammanfattning av 1999 års största och bästa hiphopproducenter. Timbaland, Swizz Beats, Rockwilder och DJ Premier i samtidig formtopp. Klart som fan att det svänger.
PATRIK SVENSSON
The Dynasty: Roc La Familia [2000– ]
Roc-A-Fella, 2000
Hösten då vi startade Sonic pratade Larsson ofta om den här hiphopsnubben som jag, i min värld av indierock och altcountry, på sin höjd hade hört talas om men inte trodde mig ha tid att kolla upp. Så åkte jag till New York hösten 2000 och överallt – på husväggar, murar och bilvrak – stod det sprejat »Jay-Z«. Strax efter min hemkomst hörde jag den hårdaste, sexigaste och mest strippade funken sedan Prince »Kiss«. Låten var Neptunes-producerade »I Just Wanna Love U (Give It 2 Me)«. Och plötsligt var Jay-Z inte bara kung i New York.
PIERRE HELLQVIST
The Blueprint
Roc-A-Fella, 2001
Det här är anledningen till att jag fortsätter tömma kontot och plånboken och ersätta pengarna med skivor i stället för kläder och ibland även mat. Den mäktiga kombinationen av storslagna rock- och soulsamplingar och moderna beats som väger ungefär tusen ton är inget annat än fulländad. Jay-Z:s maffiahiphop har i mina öron aldrig låtit bättre än på »The Blueprint«. Varje gång jag lyssnar på låtarna »Takeover« och »Heart of the City (Ain’t No Love)« känns det som att upptäcka popmusik för allra första gången igen.
MARKUS LARSSON
Unplugged
Roc-A-Fella, 2001
Det är väl kanske The Roots förtjänst. Eller kanske den extatiska publikens. Men det är ändå ganska anmärkningsvärt att det kan svänga så mycket om hiphop utan två skivspelare. Det är nog inte många rappare som har modet att göra en »Unplugged«-skiva. Det krävs ju lite mer än bara en och annan partydänga för att komma undan med ett sådant tilltag. Jay-Z var ensam på toppen när han gjorde den här plattan, det är antagligen just därför den funkar. Och sedan glider Mary J. in på scenen…
CECILIA LUNDBLAD
The Best of Both Worlds
Jive/Zomba, 2002
Två av världens mest intensivt blinkande sirener – Jay-Z och R. Kelly – sjunger om honung, sex, bar hud, gröna ljus och lesbiska r’n’b-thugs. Men den största stunden, minuterna på »The Best of Both Worlds« när man vill lägga sig under sängen för att det är så vackert, är när de berättar om gatorna i »The Streets«. Jigga tar en andningspaus medan Robert står där med knäna mot stjärnbeströdd asfalt och tittar upp mot himlen; ner blixtrar rock’n’roll-oljud och ångest.
QUETZALA BLANCO
The Blueprint 2: The Gift & The Curse
Roc-A-Fella, 2002
»I see I said/jealousy I said/I got the whole industry mad at me I said«. Redan i första låten pratar Jay-Z med sin kompis Biggie om anledningen till att folk hatar den här skivan. En annan anledning är kanske att den här dubbelmackan (med bonusspår!) är typ två timmar lång. Men vad alla har glömt är att man kan programmera fram en »The Blueprint« av de tio bästa spåren på »The Blueprint 2«. Nästan. »I swear to God I just touched down!«, ropar Jay i början av fantastiska »All Around the World«, och han gjorde faktiskt det. Den här gången också.
EMIL ARVIDSON
Relaterat
