Toner med vingar

Flera amerikanska saxofongiganter har gästat Sverige på senare år. Jag har själv sett Sonny Rollins, Wayne Shorter och Archie Shepp, till exempel. Pharoah Sanders vid två tillfällen. Samtidigt är det omöjligt att inte fantisera om hur det kan ha varit att se jazzens stora blåsare när det begav sig. Buddy Bolden, Bix Beiderbecke, Charlie Parker, Coleman Hawkins, Lester Young, Ornette Coleman, Albert Ayler och, inte minst, John Coltrane.

Många jazzmusiker trivdes bra i Skandinavien. De mötte en uppskattande och lyssnande publik. John Coltrane, den kanske störste av dem alla, var i Sverige några gånger i början av sextiotalet. Först som medlem i Miles Davis band och sedan med egna grupper 1961, 1962 och 1963. Europaturnéerna i början av sextiotalet är väldokumenterade, däribland stockholmskonserterna, men hur var det att se och kanske även träffa John Coltrane och hans krets vid den här tiden?

– Det var överväldigande, säger Gilbert Holmström när jag ringer upp honom.

Gilbert Holmström var en av de mest frisinnade saxofonisterna i Sverige på sextiotalet, albumet »Utan misstankar« från 1965 gavs ut på nytt av Jonas Kullhammars skivbolag Moserobie 2010. Gilbert kom tidigt in på jazz tack vare sina föräldrar som hade bott i USA. Som trettonåring såg han Charlie Parker 1950. Och Gilbert Holmström befann sig på Konserthuset i Göteborg både 1961 och 1963 för att se John Coltrane.

– Minnena flyter när det gäller år men jag minns att de såg trötta ut i början, men kom i gång i snabbare låtar, som »Mr P.C.«. Elvin Jones spelade starkt, med expressionism, trumstolen gick av men han fortsatte. Under »Naima«, balladen, spikade han med hammare fast trummorna på en matta så att de inte skulle glida i väg.

Gilbert säger att han och hans kompisar var helfrälsta, men att John Coltrane var en vattendelare. En äldre generation jazzfantaster var inte lika förtjusta i saxofonistens modernism.

Vid besöket 1961 spelade Dizzy Gillespie samma kväll och Göteborgs-Posten hade »Tack gamle Dizzy« som rubrik till recensionen, minns Gilbert. Det var en speciell period i såväl Coltranes utveckling som för jazzen i stort. Till och med i dag kan man häpna över musiken. Coltranes långa, magiska solon som vrider runt på melodier och teman, sjoken av ljud, och hur Elvin Jones (trummor), McCoy Tyner (piano), Jimmy Garrison (bas) och – ibland – Eric Dolphy (sax, flöjt, klarinett), Reggie Workman (bas) och andra, binder ihop musiken med rytm och lika delar frihet och struktur.

– Det var Elvin Jones som förändrade Coltranes spel, hävdar Gilbert Holmström. Ta »Giant Steps« och jämför den med senare skivor, när Elvin var med – det är som en lång lavaström, baba bapp ba ba, och så Coltrane, ooouuu iii aa.

När John Coltrane spelade i England fick han en del starkt negativa reaktioner. Den konservativa brittiska jazzpubliken var en av orsakerna till att John Coltrane aldrig spelade i England igen, efter 1961.

Den stora Coltrane-fantasten i Göteborg vid den här tiden var Gunnar Lindgren som senare startade jazzklubben Artdur (föregångare till Nefertiti) och som spelade sax i Opposite Corner. I början av sextiotalet pluggade han på Chalmers.

– Jag hade biljett till konserten i Göteborg 1963, säger han. Men jag kunde inte vänta. Coltrane spelade i Stockholm någon dag dessförinnan så jag tog ut pengar från banken. När jag kom till Stockholm och förstod att jag hade gjort slut på halva studielånet tänkte jag att jag lika gärna kunde köpa en så bra biljett som möjligt. Jag satt på första raden i mitten, helt ensam. Ingen annan i publiken befann sig på de tio första raderna eftersom det var så dyrt. Coltrane kom ut på scen – han bar saxofonen som en flagga, jag vet inte varför – och började spela »Bye Bye Blackbird« några meter från mig. Det var fantastiskt.

Coltranes kvartett, eller kvintett 1961 med Eric Dolphy, blandade eget material med hisnande versioner av örhängen, som nämnda »Bye Bye Blackbird« eller signaturmelodin »My Favorite Things«. För Holmström, Lindgren och andra fans världen över var de idoler, förebilder, ikoner.

John Coltrane fick senare en nästan andlig, biblisk status. Men han och hans medmusikanter var i grunden som vilka katter som helst.

– De var otroligt desorienterade, säger Gunnar Lindgren. De flög som fåglar, svingade sig omkring. I pausen i Göteborg träffade jag McCoy Tyner backstage. Jag prisade honom för balladen »Aisha«, från plattan »Olé Coltrane« som jag precis hade köpt, men han sa att han inte hade skrivit låten. Jag blev irriterad, knuffade på honom och satte mig vid flygeln och spelade melodin lite klumpigt. Då sa han att han hade hört låten. Vi trodde att de hade total kontroll, men så var det inte alls.

John Coltranes saxofontoner svävade omkring som ingenting annat har gjort, förr eller senare.

Vid göteborgsspelningen 1963 hade Gilbert Holmström och gänget skickat bud till jänkarna att det var jam efter konserten, på Skrubben – ett litet ställe på Chalmers. Gunnar Lindgren säger att han skämdes efteråt eftersom de inte hade något att bjuda på, ingen servering.

Gilbert Holmström har berättat storyn för mig tidigare, den tål att höras igen.

– Vi hade repat in »Dahomey Dance« och när spanaren vi hade i fönstret såg att det kom några svarta killar, genom snön, började vi spela den låten från »Olé«-plattan. Coltrane var inte med, men de andra var där. McCoy Tyner tyckte att vi var kassa, riktiga amatörer, men Elvin Jones spelade med oss. Han hade på sig en varm tröja han fått i Norge, med älgar eller renar, och dröp av svett. Han slog av stocken men fortsatte att spela ändå. Sedan fick vi bläckfiskkramar av honom. När jag träffade Elvin Jones i New York 1975 kom han ihåg jammet, mest tack vare tröjan.

Medan McCoy Tyner, Elvin Jones och Jimmy Garrison var på en studenthåla hade John Coltrane för länge sedan tagit sig till hotellrummet.

Det är en av de arketypiska bilderna av honom. Mästaren som efter konserterna fortsätter att spela. För sig själv. Och så var det även i Göteborg, i november 1963.

– Det blev nästan skandal, säger Gunnar Lindgren. Han var på väg att bli utslängd eftersom han övade på hotellrummet, på kvällen och natten.

1967 gick John Coltrane bort i cancer, bara fyrtio år gammal. Musiken och minnena flyter, ringlar runt, gäckar. Jag lyssnar på olika versioner av My Favorite Things«. Följer med lavaströmmen. Försvinner in i en dröm. ■