159 klassiska LA-album

9. NEIL YOUNG: AFTER THE GOLDRUSH

Reprise, 1970

I Buffalo Springfield och på de båda soloplattor som föregår »After the Gold Rush« hade Neil Young visat enorm potential men också redan hunnit uppfattas excentrisk och tjurskallig. Att kanadensaren skulle ha en sådan här skiva – så distinkt, så färdig – inom sig hade nog ingen förutsett.

Den är gjord i skarven mellan sextiotalets idealism och sjuttiotalets cynism, vilket hörs. Det är också en av de där plattorna som lyckas ringa in vart artisten har befunnit sig och vart han är på väg.

Pierre Hellqvist

8. LOVE: FOREVER CHANGES

Elektra, 1967

Han såg det som sitt slutord. Arthur Lee var övertygad om att han inte bara gjort sitt rent konstnärligt utan också förbrukat sin tid på jorden. Vid tjugosex skulle han dö, så var det bara. Någonstans i den villfarelsen förbisåg Love-sångaren den lilla men knappast oviktiga detaljen att han vid tidpunkten bara var tjugotvå…

Så gick Arthur ofta händelserna i förväg. Han banade väg för The Doors, banade väg för Jimi Hendrix, banade väg för Sly Stone och dennes rasintegrerade vision. Genuint streetskarpa Love hade i hög grad bidragit till att Sunset Strip blivit en populärkulturell medelpunkt men Arthur Lee befann sig sällan i centrum för tilldragelsen på samma vis som, säg, The Byrds. Från ett evigt outsiderperspektiv betraktade han backanalen från sidan. Eller kanske snarare, som han sjunger, »Sitting on a hillside/Watching all the people die/I’ll feel much better on the other side«.

Arthur Lees förmåga att dra sig undan till Lookout Mountain och oviljan att spela med i branschspelet gynnade knappast bandets karriär i en tid av snabba förändringar, stenhård konkurrens och intensiv positionering. För att komma någonstans behövde du vara med. Bryan Maclean, den likaledes begåvade bandkamraten, menade rentav att Lee led av torgskräck.

»Forever Changes« kunde, och borde ju, ha tagits emot med samma nästan kungliga vördnad som »Sgt. Pepper« några månader tidigare. Dess sublima, visionära orkestrering med blås- och stråkarrangemang som inte känns plojigt intvingade som annars var vanligt på skivor som ville »vidga rockmusikens ramar«. Dess speciella och hotfulla skönhet, akustiskt fjäderlätt men ändå med en mörk urkraft.

Ändå fint att Arthur Lee innan sin bortgång – 2006, vid en ålder av sextioett år – fick uppleva en renässans för »Forever Changes«. Visst hade skivan över decennierna vuxit fram som en av sextiotalets verkliga kultfavoriter men i början på tjugohundratalet, efter en uppmärksammad återutgåva, kunde så Lee turnera världen runt med det vid det här laget oomtvistade mästerverket, nu uppbackad av ett ungt påläst band och en svensk stråk- och blåsensemble. Till slut synkroniserad med tiden för att i sista stund kunna framföra sitt slutord.

Pierre Hellqvist

7. N.W.A: STRAIGHT OUTTA COMPTON

Ruthless/Priority, 1988

Bilden av LA som glamourens centrum fick en rejäl törn 1988. Verkligheten knackade på dörren och in klampade ett gäng arga, unga, talangfulla, svarta män. Svårt att se något annat band i musikhistorien som präglat bilden av LA lika mycket för ungdomar runtom i världen då som N.W.A (Niggaz With Attitude) gjorde.

»Straight Outta Compton« var början på en helt ny subgenre som »västkusthiphop« och »gangstarap«. Visst fanns även Ice-T, MC Eiht och Too Short men det Dr. Dre, Yella, Eazy-E, Ice-Cube och MC Ren skapade var en milstolpe musikaliskt, och politiskt. Det var hårt, smutsigt, sexistiskt och tragiskt, samtidigt som det var funkigt, svängigt, melodiöst och humoristiskt. Så komplext som livet, särskilt i Compton, var.

»Straight Outta Compton« är »Never Mind the Bollocks, Here’s the Sex Pistols« fast inom hiphop. Inte bara texterna utan även deras bildspråk – den ständiga polisbrutaliteten, påvisandet av de svartas maktlöshet och driften med hjältar som John F. Kennedy – fick det äldre USA och FBI att förfäras. N.W.A brändes som en samhällsfara och skivan förbjöds spelas på radio. Givetvis ökade det bara fascinationen och medvetenheten av gängen Bloods och Crips, Cadillacs, drive-bys, knarklangning och radhusområden i Compton som förevigades i filmer som »Boyz n the Hood« (titeln samma som en Eazy-E låt och med Ice Cube i huvudrollen).

Kanske har det faktum att de blev så omskrivna och att det bara blev ett album med denna konstellation (Ice Cube lämnade sedan) bidragit till skivans status. Men det fråntar knappast dess betydelse och storhet.

Marimba Roney

6. X: LOS ANGELES

Slash, 1980

Det är lite symptomatiskt att X döpte ett album, gruppens mest kända dessutom, efter sin hemstad. Den status de hade och i viss mån alltjämt har där lyckades de nämligen aldrig riktigt överföra till resten av landet (eller världen). Kanske turnerade de för lite, kanske har de varit för LA-interna. I Los Angeles är X en institution, för de flesta andra bara en sällan använd bokstav.

De var ett av stans första punkband men brydde sig aldrig om den scenens estetik, uniformer eller våld. X kändes lite vuxnare, mer intellektuella, mindre begränsade. Detta mycket tack vare frontduon, länge ett par även privat, Exene Cervenka och John Doe. De skrev makalösa texter (»Your Phone’s Off the Hook, But You’re Not«, »The World’s a Mess; It’s in My Kiss«), inte sällan utifrån vardagen och tvåsamheten men också dråpliga eller obehagliga situationer iakttagna på gatorna och klubbarna. Allt levererat med en oortodox växelsång som inte borde kunna fungera men på något sätt gör det. Ingenting försämras av kraftpaketet DJ Bonebrake på trummor och de väloljade gitarrlöpningarna från den oefterhärmlige Billy Zoom.

Pierre Hellqvist

5. KENDRICK LAMAR: GOOD KID, M.A.A.D CITY
Top Dawg/Aftermath/Interscope, 2012

Västkustrappens posterboy, det senaste decenniets viktigaste rappare. Kendrick Lamars resa mot toppen har varit fascinerande att följa. Men när började det för Kendrick? När började det på riktigt? Jag frågade honom hösten 2012. Hans svar berättar något om hur Los Angeles sträcker ut sina tentakler efter varenda musikintresserad småunge.

– En äldre kompis tog med mig till videoinspelningen av 2Pacs och Dr. Dres »California Love« i Compton när jag var åtta år och det satte så klart i gång saker inom mig.

»Good Kid, M.A.A.D City« är ett konceptalbum, berättelsen om en dag i unge Kendricks liv i storstadsdjungeln. Det är ett sammanhängande opus som närmast kan liknas vid en privatinspelad film om livet i Compton. Det är äkta, närgånget, rörande, och ett förstklassigt berättande.

Fem år efter att det kom ut är »Good Kid, M.A.A.D City« fortfarande tiotalets bästa hiphopalbum.

Tony Ernst

4. RICKIE LEE JONES: PIRATES

Warner, 1981

En hälsning från Lonely Avenue.

Ett av de där albumen som lyckas vara mer film än vad filmer klarar av. Som får dig att vilja blicka bortom regnbågen eller gå och krama någon du tycker om. Som får dig att, mellan bebop och Bruce, känna allting på en gång.

Det stämmer hela vägen, från det stämningsfulla omslagsfotot av Brassaï, de gripande berättelserna och alla levande människoporträtt till de detaljrika arrangemangen och så förstås Rickie Lee Jones medkännande, alltid lite snörvliga sång.

Pierre Hellqvist

3. THE BEACH BOYS: PET SOUNDS

Capitol, 1966

Den kallhamrade mångmiljonrörelsen The Beach Boys får stå tillbaka för möjligen LSD-utlösta ljud i Brian Wilsons huvud och känslor som bultar i den mentalt slutkörde, seriöst tävlingsinriktade tjugotreåringens bröst. Slutresultatet blir ett album som saknar motsvarighet – beskrivningen »’Rubber Soul’ med Phil Spector-produktion och Bach-påverkan« gör det inte rättvisa men säger något om ambitionsnivån – och där en perfekt skulpterad skapelse som »Good Vibrations« de facto nekas utrymme. Ett kärleksbrev till förlorad ungdom och oskuldsfullhet. Ingenting skulle någonsin bli detsamma igen.

Pierre Hellqvist 

2. DR. DRE: THE CHRONIC

Death Row/Interscope/Priority, 1992

https://www.youtube.com/watch?v=0F0CAEoF4XM

En sak som utmärker Los Angeles och Kalifornien är arkitekturen. Hur vi bor kommer oavlåtligt att avspegla musiken vi komponerar.

I New Orleans har shotgun-husen skapat intensivt närgången jazz, funk och bounce. New Yorks skyskrapor och klaustrofobiska projects födde fram den pulserande hiphopen. Och i Kalifornien är det de vidsträckta stränderna, det mäktiga Stilla havet, de långa sträckorna som kräver bil, som står som avsändare.

Ingenstans blir detta tydligare än i den tidiga g-funken. Här är musiken – den djupa basen, de breda synthmattorna, den slingrande tvärflöjten – integrerad med topografin. Hela »The Chronic« låter som att den pumpas ur en bil med fönsterna nerrullade. Jag inbillar mig att det är gryning när Dre och Snoop glider fram längs en vidöppen Los Angeles-boulevard. Möjligheterna är oändliga.

När »The Chronic« dök upp hade N.W.A upplösts och Dre låg i fejd med Eazy-E. Tillsammans med affärsmannen Suge Knight hade Dre bildat egna Death Row Records, och med ett västkustens All Star Team – Snoop Dogg, The DOC, Kurupt, RBX, Dat Nigga Daz – var han redo att bli en superstjärna. »The Chronic« är ett hommage till livet i väst, där sex, våld, marijuana står i förgrunden. Musiken matchar de ömsom hotfulla och ömsom avslappnade rimmen perfekt.

Tjugofem år senare låter »The Chronic« fortfarande fantastisk.

Tony Ernst

1. FLEETWOOD MAC: RUMOURS

Warner, 1977

Ett äktenskap. Två relationer. En skilsmässa. Två uppbrott. Elva redogörelser för relationer i sönderfall, tonsatta och framförda av ett världsband i sitt livs form. Fyra topp 10-singlar. Fyrtio miljoner sålda album.

Inspelningen av »Rumours« var mytomspunnen redan när det begav sig. Det sades att medlemmarna i Fleetwood Mac inte kommunicerade med varandra utanför studion. Att en av dem ådragit sig en dödlig sjukdom. Att någon fått sparken, kommit tillbaka, fått sparken och kommit tillbaka igen. Skivans titel var en ironisk blinkning till de envisa rykten som omgärdade, och alltjämt omgärdar, inspelningarna fyrtio år efter att den spelades in.

Långt ifrån allt som påstods var naturligtvis sant. Men så återfinns också en stor del av laddningen med »Rumours« i just det vi tror oss veta när vi lyssnar, men som aldrig bekräftas. I det som antyds, men aldrig riktigt uttalas. Att lyssna är att erbjudas en åskådarplats under parterapin, att glänta på dörren till det allra mest privata. Gestaltningen av kärlekens slut är så allmängiltig, och bärs fram av så kristallklara melodier, att det är omöjligt att inte lyssna, alldeles oavsett hur lite man faktiskt har att göra med det som äger rum.

Fyra decennier senare förblir »Rumours« såväl en musikalisk triumf som ett bevis för kraften i den mänskliga erfarenheten – att allt som krävs för att åstadkomma ett odödligt mästerverk är att leva och överleva, med allt vad det innebär av medgång och motgång, glädje och sorg.

Niklas Elmér