Ett bitterljuvt farväl

Om Dolly Parton, hennes vän som världen förlorat föregående dag, var en av de artister som skrev den moderna amerikanska sångboken är Emmylou Harris en songcatcher som transporterar kvalitetslåtar över generationerna och håller countryhistorien vid liv. Det är svårt att inte slås av hur udda, för att inte säga radikalt, det är att få en arena i Sverige 2026 få höra gammal bluegrass av Bill Monroe, en hjärtknipande Kitty Wells-ballad eller Merle Haggards mystiska, vindlande, sorgsna »Kern River«. Sedan är det lite synd att det här, Emmylous avsked till Europa, sker just på en arena. Ljudet är diskant och ofta fladdrande, och ingenting förbättras av att hennes röst numera sällan går in i klassisk high lonesome-längtan utan helst håller sig inom det eteriska läge där det för starkast möjliga utfall krävs ljudvärldar som inte finner sin bästa representation i en sådan här miljö.

På bänkraden framför en herre som säger »Jag tror jag börjar gråta« när den skimrande silverskepnaden stiger på scen sitter jag en bit in i konserten och funderar på hur berättelsen har varit en så stor av hela bygget runt både Emmylou och Dolly. Deras låtar, röster, inspelningar, talanger och utstrålning hade tagit dem långt ändå, men berättelsen är så hoptvinnad med deras låtar och vår uppfattning om dem att det kan vara svårt att bena ut vad som är vad eller framför allt om beståndsdelarna över huvud ska separeras. Det är hela paketet vi fått, hela paketet vi älskar.

Dolly Parton är barndomens vedermödor, familjen, en hisnande klassresa, den flamboyanta personan och uttalade more is more-approachen. Emmylou Harris är den trevande folkrösten som Gram Parsons förvandlade till helt unik harmonisångare och honkytonkdrottning som sedan, efter Parsons alltför tidiga bortgång, ägnat en betydande del av sin gärning åt att föra hans vision vidare (med avsevärt större kommersiell framgång än han själv uppnådde). Kvällen till ära får vi inte mindre än tre av hans låtar (»Wheels«, »Luxury Liner« »Return of the Grievous Angel«) plus två som hon skrivit om honom (»The Road«, »Boulder to Birmingham«).

Knappast slumpmässigt inleder Emmylou Harris spelningen på Avicii Arena med en emotionell soloversion av »To Daddy«, som Dolly Parton osjälviskt gav henne på sjuttiotalet. Titeln må indikera fadershyllning, men låten är ju i själva verket ett feministiskt anthem och blir den här aftonen extra dubbelbottnad samt en passning tillbaka till Dolly, för den hon var och allt hon stod för och kom ifrån. Men också för hur hon i fallet »To Daddy« tog fajten med Porter Wagoner, enligt uppgift ett av deras största bråk, marginellt förtjust som han var i att hans högt värderade skyddsling skulle ge bort något så magnifikt till en annan artist. När hon skulle förklara sin manöver, utan tvekan en frihetshandling i sig, sa Dolly: »I believed in her and loved her work so much.« 

Alla som är på plats, för att farväl av Emmylou men kanske också utifrån händelserna bärandes på en förhoppning om att höra henne ta farväl av Dolly, lär instämma i det med en ton av tacksamhet. ■