159 klassiska LA-album
En liten lista. (Ur Sonic #90, våren 2017.)
19. THE EVERLY BROTHERS: ROOTS
Warner, 1968
Don och Phil spelade in massor av värde under andra halvan av sextiotalet, men hitsen uteblev och och fullängdarna saknade en tydlig linje. Som så många andra fifties-pionjärer förknippades bröderna med en svunnen epok, medan de själva kände att de hade mycket mer att ge än att mekaniskt sjunga »Wake Up Little Susie« på casinon.
»Roots« ägde kapacitet att vända trenden. Ett ambitiöst, välljudande och, trots skivans återblickande tema, modernt album vars fluorescerande countryrock kunde – och borde – ha placerat Everlys i samma hippa sällskap som musikaliskt närbesläktade yngre förmågor á la The Byrds, Bob Dylan och The Band.
Pierre Hellqvist
18. DAVID BOWIE: STATION TO STATION
RCA, 1976
»De mörkaste dagarna i mitt liv.« Så beskrev David Bowie i efterhand den kokainstinna, avmagrade, isolerade, såväl filosofiskt som andligt sökande period i Los Angeles som utmynnade i »Station to Station«. Det är en skiva vars sound knappast kan sägas vara arketypiskt LA, vad nu det betyder. Den beskrivs ofta som en brygga mellan »Young Americans« plastsoul och Berlin-minimalismen som skulle följa. Bowie själv pratade om hur Donna Summer-skivorna som han vid tidpunkten älskade var hälften Kraftwerk, hälften amerikansk soul.
Med det i åtanke blir det väldigt speciella ljudet av »Station to Station« begripligt. Även om fler faktorer måste vägas in. För det är ju ett album som både är svindlande romantiskt (»Wild as the Wind«) och ett rop på hjälp (»Word on a Wing«), och på så vis en utmärkt sammanfattning av Los Angeles i allmänhet men kanske i synnerhet just då. David Bowies musik och hela väsen var sannolikt den viktigaste enskilda katalysatorn bakom den Babylon-hedonistiska, Rodney Bingenheimer-styrda glitterscenen nere vid Sunset Strip på ställen som English Disco och Riot House. Det var en scen som strax innan »Station to Station«-inspelningarna påbörjades hade sjunkit ner i ett hjälplöst herointräsk och, med The Runaways och en Bowie-uppbackad Iggy Pop som sammanlänkande påskyndare (Germs, till exempel, hade aldrig funnits utan »Raw Power«), alltmer övergick i de aggressivare tongångar som blev punk.
»It went from fuck music to fuck-you music, som sångaren Michael des Barres kärnfullt sammanfattade saken. David Bowies ande svävade över alltsammans. Och oavsett om LA-scenen sedermera styckades upp i konstpunk, new wave eller glammig hårdrock fortsatte David Bowies ande att sväva likt det sömnlösa Bel Air-spöke han hade varit under »Station to Station«-sessionerna. Och svävar gör den än i dag.
Pierre Hellqvist
17. JIM FORD: HARLAN COUNTY
Sundown, 1969
Skrev åtskilliga klassiker åt Bobby Womack. Var en viktig bakom kulisserna-figur i Bel Air-dimman där »There’s a Riot Goin’ On« skapades. Lär ha haft en del att säga till om då Bobbie Gentry finslipade sin kommersiellt lyckosamma träskcountrystil.
Men när Jim Ford gav ut det som blev hans under livstiden enda soloalbum hände just ingenting. Fel bolag vid fel tidpunkt, som så många gånger förr, tycks vara förklaringen. Och ihop med det faktum att Ford själv nog inte var så lätt att hantera verkar det rimligt. Ty den funkiga, förstklassigt arrangerade och storytellerstarka countrysoul som hörs här borde annars ha passat perfekt där i skarven mellan sextio- och sjuttiotalet då det gick bra för likasinnade artister som Joe South, Tony Joe White och inte minst Creedence Clearwater Revival. Men, nej. I stället gick Ford under jord och blev en mytomspunnen icke-existens fram till dess att L-P Anderson för Sonics räkning spårade upp honom i en avkrok utanför San Francisco ett par år innan hans bortgång 2008.
»Harlan County«, en strapatsrik tripp genom den amerikanska Söderns olika musikaliska regioner och uttryck inspelad med studiomusikerelit som James Burton, Dr. John och Jim Keltner, låter fortfarande oförskämt bra och tornar för varje år som går alltmer upp som det definitiva countrysoulalbumet.
Pierre Hellqvist
16. JONI MITCHELL: BLUE
Reprise, 1971
Joni Mitchells första album från 1968 spelades in i Sunset Sound-studion på Sunset Boulevard. Helig mark i Los Angeles musikhistoria. På de följande skivorna flyttade hon några stenkast bort till A&M Studios i samma hus där Charlie Chaplin en gång i tiden startade sin filmstudio. »Blue« var Joni Mitchells fjärde album och de flesta av låtarna skrevs under en semester i Europa, men temat på flera spår är relationerna med musikerkollegorna Graham Nash och James Taylor. Skilsmässomusik Hollywood-style kan man säga, samtidigt som den intima känslan och Joni Mitchells både enkla och komplexa låtbyggen firar triumf efter triumf. Hon sjunger om Kalifornien i »California«, men skivans mest tidlösa låtar är kanske titelspåret, den vackra »River« och Prince favoritsång »A Case of You«. Svårt egentligen att lyfta fram en Joni Mitchell-platta, men »Blue« är utan tvekan en milstolpe i singer-songwritergenren.
PM Jönsson
15. MICHAEL JACKSON: OFF THE WALL
Epic, 1979
»Off the Wall« var Michael Jacksons femte album i eget namn. Han var tjugoett år gammal och hade redan en lång karriär bakom sig – som underbarn och sedermera tonårsidol. Nu skulle han slå sig fri. Från sina föräldrar, från sina bröder, från omvärldens förväntningar. Nu skulle han släppa ut den artist han visste att han bar inom sig och utan hämningar låta honom dansa och sjunga framför världens ögon. »I want a whole new character, a whole new look, I should be a totally different person«, förklarade han. »I will study and look back on the whole world of entertainment and perfect it.«
»Off the Wall« är ljudet av en artist som funnit en spricka i den mur av krav som tidigt definierade honom och låtit ljuset som sipprar in tonsätta flykten bort.
Ledsagad av Quincy Jones fäste Michael Jackson en discokula i taket av himlen och ägnade fyrtio korta, himlastormande minuter åt att dansa under den.
Niklas Elmér
14. CAROLE KING: TAPESTRY
Ode, 1971
Brill Building-ess från Brooklyn flyttar västerut och blir nästan omgående singer-songwriterscenens starkast lysande stjärna med denna närhetslängtande, självutlämnade, expressiva, souliga och stilbildande låtskatt.
Pierre Hellqvist
13. GRAM PARSONS: GRIEVOUS ANGEL
Reprise, 1974
»The most convincing singer of sad songs that I’ve ever heard«, skrev Bud Scoppa i Rolling Stone. Ju mer du lyssnar på och läser om Gram Parsons desto tydligare blir det att ingen hade som han förutsättningar till att bli countryrockens egen motsvarighet till Elvis. Kruxet var väl att Gram till skillnad från Elvis växte upp med pengar och aldrig riktigt behövde anstränga sig. Att han levde för musik går icke att ifrågasätta men den var inte på liv och död för honom, han klarade sig ändå. Ja, så länge han nu klarade sig.
Pierre Hellqvist
12. SAM COOKE: NIGHT BEAT
RCA Victor, 1963
Han borde givetvis ha spelat in så här oftare. Satt sig i studion med en småskalig sättning musiker. Ingen arsenal av stråkar och sockrade körer. Inga krav på sig att skaka fram pophits.
»Night Beat« är i mångt och mycket Sam Cookes sätt att säga tack till den sofistikerade r’n’b-croonern Charles Brown, en gång kung på Central Avenue-klubbarna i LA, och han gör det dels med hela den intimt bluesiga småtimmarstämning som omger »Night Beat«, dels genom att ta sig an ett flertal låtar ur Brown-katalogen.
Allt utfört med största möjliga smakfullhet.
Den som vill få svart på vitt varför Sam Cooke var en så mångsidig, följsam och på alla vis fantastisk sångare ska lyssna på »Night Beat«. Här står inget i vägen, alla röstens nyanser och kännetecken träder fram. En mästare i arbete.
Pierre Hellqvist
11. ORNETTE COLEMAN: THE SHAPE OF JAZZ TO COME
Atlantic, 1959
Medan majoriteten av jazzens giganter satte sina spår i musikhistorien i New York på femtiotalet var det en unik herre från Texas som påbörjade vandringen i LA; Ornette Coleman. Hans oortodoxa kompositioner skapade en revolution inom genren – det som kom att benämnas free jazz. Först ut »Something Else!!!!: The Music of Ornette Coleman« (1958), sedan »Tomorrow is the Question!« (1959). Men det var med »The Shape of Jazz to Come« – inspelad med en annan ung innovatör, trumpetaren Don Cherry, Billy Higgins på trummor och basisten Charlie Haden – som det började falla på plats ordentligt. Många hänfördes men också avvisade verket. Standards och bebop dominerade fortfarande och även om »The Shape of Jazz to Come« i dag inte framstår som särskilt svårbegriplig (Coleman hade inte gått ifrån traditionell jazzstruktur helt och inkluderade bland annat »Lonely Woman«) hade Ornette Coleman hittat likasinnade musikanter han kunde experimentera och utveckla sina idéer med.
Coleman och hans kvartett (senare med Ed Blackwell på trummor) fortsatte att samarbeta genom åren och ingen av dem slutade någonsin att hela tiden upptäcka och framföra nya visioner.
Marimba Roney
10. DONNA SUMMER: BAD GIRLS
Casablanca, 1979
Schmock. Feta trummor. Ett gitarriff trycker upp förväntningarna, varpå en orientaliskt virvlande synthslinga och hårdslående bas sveper in och bereder plats för the Donna:
»Sittin’ here, eatin’ my heart out waitin’
Waitin’ for some lover to call…«
Ingen kan komma och säga att albumet inleds med dödkött. »Hot Stuff«, indeed.
I spår två, det streethustlande titelspåret, dansar en visselpipa in redan i introt.
Låt nummer tre, »Love Will Always Find You«, utmärks av något som bäst kan klassificeras som oemotståndligt grisfestblås.
Electrofunkiga »Walk Away« rymmer nog allt det Daft Punk ville visa på »Random Access Memories«.
»Dim All the Lights« är stegrande gospeldisco med illa dold synd i sikte.
Så där fortsätter det.
Producenterna Giorgio Moroder och Pete Bellotte vet hur de ska göra för att få ut mesta möjliga. För att höja prestationsförmågan har de den här gången dessutom plockat in Harold Faltermeyer som arrangör. I avslutande »Sunset People« utmynnar det i pur musikalisk poesi.
Moroder och Bellotte hade i många år jobbat med Donna Summer i München-belägna Musicland-studion och firat triumfer med monoton men knappast kysk autobahndisco som »Love to Love You Baby« och »I Feel Love«, samt också flera konceptalbum.
Även den rockigare, LA-inspelade dubbel-LP:n »Bad Girls« knyts ihop tematiskt, i det här fallet med inspiration lånad från gatukaraktärerna som kvällstid stryker omkring i kvarteren nedanför Motown-byggnaden vid korsningen Sunset och Vine; »You ask yourself who they are/Like everybody else, they come from near and far.«
Pierre Hellqvist
