Sonic-tips på Way Out West 5: Amyl And The Sniffers

Vad får du om du trycker ihop barnförbjudna texter, skråla med i fotbollsläktarstora refränger-punk, bredbenta AC/DC-riff, smittsamma pubrockmelodier, en hejdlös energi samt ett aningen oväntat försök till att väcka liv i hockeyfrillan?

Svar: Amyl And The Sniffers.

Melbourne-kvartetten som på senare tid samlat på sig uppmärksamhet och lovord för instinktiva lowlife-hits á la »Blowjobs«, »Balaclava Lover Boogie« och »I’m Not a Loser« är möjligen allt annat än innovatörer, men utifrån en kombination av allt det ovanstående lyckas de ändå framstå som det mest förlösande som hänt rocken på länge.

Äntligen lite tempo, action och fniss igen.

På frågan om bandet utgår från någon slags filosofi och i så fall vilken blir svaret lika snabbt som kärnfullt:

– Good times.

Live lär de sålunda vara rena dynamiten. Lätt förenklat: tänk Rose Tattoo frontat av Debbie Harry. Även om Amyl And The Sniffers själva allra helst lyfter fram australiensiska garagerockveteranerna Cosmic Psychos.

– De är på riktigt. De är sig själva och inte mer med det. Jag personligen ser upp till dem, och jag tror de andra i bandet gör detsamma, säger frontfiguren Amy Taylor från en loge på Vega i Köpenhamn där hon just serverats en rejäl portion med mat.

– Jag kan relatera till Cosmic Psychos på ett rent musikaliskt plan. De är tuffa, men också väldigt roliga. De tar sig inte på alltför stort allvar och de har stora hjärtan.

– Man kan väl säga att de är våra pubpappor. [skratt] De tog med oss på en av våra första Australien-vändor. Jag hoppas att vi en dag blir lika gamla som dem.

För den som vill ha fler och lite nyare tips på lyssningsvärda band från Amy lyder en lista ungefär så här: allt på Antifade Records, NASHO från Sydney, Surfbort från New York, nyzeeländska Miss June, ett amerikanskt band vid namn MOSS, Boston-punkarna Exit Order, C.O.F.F.I.N. och Concrete Lawn från Sydney samt Melbourne-grupper som Drunk Moms och SPIKE FUCK.

Amy Taylor berömmer hemstaden Melbourne för dess musikaliska variation och det faktum att lokala band får helhjärtat stöd, men föredrar ändå att spela i Sydney och Brisbane.

– Publiken är vildare där uppe, och det är också varmare, säger Amy. Men när vi började var vårt enda mål att få spela på hemmafester hos polare så allt utöver det är bara en bonus.

Efter två synnerligen aptitretande EP-släpp – »Giddy Up« (2016) och »Big Attraction« (2017), dessa båda samlades för övrigt i våras på logiskt betitlade fullängdaren »Big Attraction & Giddy Up« – väntar under hösten/vintern det första riktiga albumet för Amyl And The Sniffers (första smakprovet därifrån, »Cup of Destiny«, är ute nu). Skivan ges ut på tokproduktiva druidrockarna King Gizzard & The Lizard Wizards etikett Flightless och har åtminstone delvis kommit till med hjälp av King Gizzard-medlemmen Joey Walker.

– Han är sjuk i huvudet! Men ja, han spelade in lite grejer med oss i december men vi har gjort lite på egen hand också. Joey är annars perfekt för oss på så vis att han kommer med tips utan att för den skull lägga sig i för mycket. Vi är nämligen rätt dåliga på att göra som vi blir tillsagda. ■

Amyl And The Sniffers, som i övrigt består av Dec Martens (gitarr), Gus Romer (bas) och Bryce Wilson (trummor), spelar på Stay Out West-delen (spelställe: Folk Foajén) av Way Out West fredagen den 10 augusti. 

AMYL AND THE SNIFFERS-AMY OM FESTIVALER

Favoritfestival?

– Meredith Music Festival i Australien.

Bästa festivaluppträdande du sett?

– Die Antwood på Future Music.

Vilka skulle du boka först ifall du hade en egen festival?

– Pist Idiots!