Jessica Pratt: Quiet Signs

Blir så klart alltid imponerad av musik som lyckas beröra.

Men så har vi också musik som kan imponera utan att nämnvärt beröra.

Musikaliteten, texterna, arrangemangen, visionen, produktionen, kompromisslöheten, olika kombinationer av nämnda eller andra moment – ibland kan allt finnas där och du blir mer eller mindre överväldigad, men inte nödvändigtvis berörd.

Nu är det ju inte något måste att all musik ska vara strikt gripande. Musik kan som bekant ha olika syften och användningsområden. Det är helt okej.

Vilket leder oss till Jessica Pratt. Trettioplussaren från San Francisco gör egentligen det mesta rätt. Hennes hyssjade folksånger har en unik slags tyngdlöshet, rymd och elegans. Skivorna är särskilt effektfulla nattetid. De kräver ett lugn, en atmosfär. I ett stökigt sammanhang är det lätt att musiken försvinner, i en koncentrerad och passande miljö kan den ge tillvaron guldkant.

Jessica Pratts tredje album »Quiet Signs« ska sålunda inte slarvas bort utan bör ges utrymme att få sjunka in på egna premisser. Du vet i förväg att här ryms mer än vad du vid en första anblick tycker dig märka. Ändå är den mest kvardröjande känslan även denna gång att den där sista avgörande kemin aldrig riktigt infinner sig. Det spelar liksom ingen roll att artistens ensliga uttryck känns alltmer cementerat och personligt, att det överlag låter ypperligt eller att skivans singlar, inte minst »Aeroplane«, hör till det allra finaste hon spelat in. Trots att du som lyssnare finner dig attraherad på ett teoretiskt plan lämnas dina emotionella ytor egendomligt blanka. Och vad gör vi åt det?