Silvana Imam: Helig moder

Till det mest intressanta och imponerande med Silvana Imam är hur skickligt hon har byggt en helt egen kreation. Med dokumentär, bok och det mediala inhamrandet av en specifik persona har hon kontrollerat sin mytbildning på ett sätt som varit så gott som förbehållet rockens män, vilka alltid har sett till att bli box efter box eller biografi efter biografi, dock i regel då som återblickar på något som hände för åratal sedan. Skillnaden är Silvana varken vill eller kan vänta. Det är som att hon inte har tålamod på att hon eventuellt, någon dag i en avlägsen framtid, ska bli värdig detta enligt någon annans bedömning – hon skriver sin egen historia i realtid inför öppen ridå och gör det på helt egna premisser. Hon vet ju att hon sticker ut, inte behöver skämmas, har något att tillföra.

All respekt till det.

För den som har sett henne på scen eller lyssnat på tidigare släpp är »Heliga moder« en avsevärd musikalisk surpris. Det är en mjuk och relativt lättlyssnad skiva. Den där känslan av konfrontativ flygrädssiren är utbytt i något mer resonerande och, tja, moget.

Därmed inte sagt att helhetskänslan uteslutande skulle vara harmonisk, långt ifrån. Men när hon går i clinch med sin egen ambivalens eller omgivningens oförståelse sker det inte i form av distade ordsalvor utan i en melodisk fundersamhet eller r’n’b-sensualitet. Flera berättelser, exempelvis »Magi som Orlando«, »Stanna tiden« och »Ta hand om dig«, är ömma och varma, öppnar upp för en annan sida av Silvana Imam. Men även om det känns välgörande och antagligen är ofrånkomligt för det också med sig att laddningen vi är vana vid går förlorad. Strikt musikaliskt hamnar »Helig moder« ofta i ett slags ingenmansland där du som lyssnare väntar på initiativ, dynamik, vad som helst som får dig att bli lika nyfiken på låtarna som du känner vördnad inför kreationen Silvana Imam.