I sin egen zon

Den 29 augusti 2014. Nazistiska Svenskarnas parti ska tåga genom centrala Stockholm och hålla ett tal vid Operan. Vi är uppskattningsvis fjortontusen människor som har samlats i Kungsträdgården för att protestera mot detta. Bland alla kreativa antirasistiska och antinazistiska plakat är det ett som sticker ut: »Du säger min kärlek är lagbrott, jag säger du har supersmal snopp, gå och kyss ditt fucking hakkors.«

Raderna är tagna från Silvana Imams låt »Imam Cobain«.

– Det är exakt det jag vill med min musik, som jag menade med titeln på EP:n »När du ser mig, se dig«. Att de som lyssnar känner styrka inom sig själva, att musiken ger dem någonting. Det handlar inte om mig. Visst, det är min text som är jättebra och rolig. Men det är du som är fantastisk! Du ska känna dig okej när du går till skolan och håller din flickvän i handen, när du råkar ut för män som tafsar, säger Silvana några timmar senare i en studio på Södermalm.

Hon medverkade själv vid demonstrationen och hade gått fram till de unga tjejerna med plakatet.

– Jag smög upp bakom och sa »fin affisch«. De vände sig om och skrek och kramade mig. Jag sa »fortsätt kämpa«, de svarade samma sak tillbaka och så gick jag. De var så gulliga.

Det senaste året har Silvana Imam seglat upp som en av de mest omtalade artisterna i Sverige. Alla jag frågat som hört henne, inklusive de som inte gillar hennes musik, har sagt: »Hon har någonting.« Vad det där »någonting« består av är svårare att sätta fingret på, även om åtminstone en del av svaret kanske ligger just i att hon inte är så lätt att placera in någonstans. Silvana ser sig som en musikartist och konstnär som sammanlänkar olika stilar, inom musik, mode och andra uttryck. Hon benämns oftast som en svensk hiphopartist. Men som vi kommer fram till under intervjuns gång är hon snarare en rappare som rappar över olika sorters beats och musik. Även om hiphop är hennes grund och hon fortfarande älskar hiphop säger hon att hon aldrig har varit eller ser sig som en del av hiphopscenen. Hon tycker mycket om kommersiell hiphop som Drake men nämner också Håkan Hellström, Kent, Antony And The Johnsons, Lisa Ekdahl, CocoRosie och Banks.

Att hon upptäckte hiphop genom The Fugees när hon var sju år gammal, under en resa i New York som nioåring föll huvudstupa för Xzibit och sedermera även kom att hänföras av Tomas Andersson Wijs texter är ytterligare exempel på hennes breda musikfärd.

– Eftersom jag växte upp med en kommunistisk pappa från Syrien och en politisk mamma från Litauen var det väldigt mycket socialism hemma, säger hon. »Tänk på de fattiga!« »Släng inte mat!« Jag krävde aldrig någonting för jag visste att det fanns fattiga människor. Det var väldigt inpräntat i en, även om det inte lät så roligt när det kom från mina föräldrar.

– Men sedan när The Fugees var politiska och hade musik till det var det mindblowing. Då förstod jag. Min pappa lyssnade mycket på [libanesiska sångdivan] Fairuz och klassisk musik, men att sedan höra stråkar med rap som i Xzibits »Paparazzi« var väldigt mäktigt. Jag visste inte att man kunde blanda olika stilar på det sättet, att man kunde prata om orättvisor på det sättet.

Silvana började skriva raptexter och poesi. Med en förkärlek för »ordnörderi« studerade hon ordböcker, rim- och synonymlexikon och gick på öppna poesikvällar. Vid sidan av psykologistudier uppträdde hon på fester och klubbar som hennes vänner hade. Inledningsvis laddade hon hem Jay Z- och Drake-instrumentaler som hon skrev verser till. En kompis hade en kompis som hade en studio och föreslog att hon skulle spela in. Silvana gjorde ett mixtape och så föreslog en annan kompis att hon skulle ha släppfest för det på hennes klubb. Folk började fråga om hon var rappare. Nu var hon tvungen att leva upp till det. Under två års tid samtidigt som hon tog sin psykologiexamen spelade hon själv in sitt debutalbum »Rekviem«, som släpptes i maj 2013.

Det har hänt mycket de senaste åren. Både musikaliskt och privat. Inspirerad av poesi ville Silvana Imam till en början vara svår och djup. I dag tycker hon själv att hon då skrev folk över huvudet, att hon använde metaforer och liknelser som bara hon kunde förstå. Det var viktigare för henne att en liten skara förstod än att flera skulle höra henne.

Nu vill hon sälja ut Globen. Ett skivkontrakt med Playground Music och managementteamet Respect My Hustle har gett henne uppbackning att hitta rätt producenter och fler livespelningar.

– Nu skriver jag snyggare rader, det är rakare, enklare och tydligare, säger hon. Mitt flow är bättre. Jag har ett annat tonläge i rösten och är mer säker i den. Som med »I min zon«, jag gick in i studion med inställningen att jag skulle göra en ful röst. Jag behöver inte vara kvinnlig, fin och bra. Jag har känslan »fuck it, jag bryr mig inte«. Det gör att jag blir mer bekväm på scen. Och beatsen jag nu har får mig att gå loss, de nyare låtarna ger mig utrymme att leva ut.

I en recension i Sydsvenskan från augusti skriver recensenten att Silvana Imam »gör spelningar som hon vill« och »För varje gång jag ser Silvana Imam blir den inledande ’I.M.A.M.’ vildare och punkigare«. Det är nämligen ingen lättsmält musik och show hon levererar. Även om »Svär på min mamma« blivit lite av en hit och vissa verser har enklare, roliga rader krävs det något av lyssnaren. Vilket också är meningen.

– Jag vill göra någonting nytt och progressivt. När du hör till exempel en Drake-låt är den lättillgänglig, det är igenkänningsbart, du vet hur du ska röra dig. Men när du hör min musik vet du inte riktigt. För mig är det jätteviktigt att även musiken är progressiv. Svensk hiphop är rätt homogen. Det är bra musik som du vet hur du ska röra dig till. Men för mig personligen är det inte intressant att göra sådana låtar.

Förutom mer rutin och bra folk runtom henne bottnar den musikaliska utvecklingen även i en personlig förändring.

– Tidigare var jag inte lika öppen med vem jag var. Att jag är lesbisk. Jag tyckte det var läskigt att behöva komma ut hela tiden. Min sexualitet är något så naturligt att jag inte ville prata om det. Jag har själv alltid känt mig perfekt som jag är och vetat att jag har rätt, men har ändå varit rädd för vad omvärlden ska tycka. Med EP:n släppte jag allt det. Nu skiter jag fullständigt i om du är homofob. Om jag vill att de som lyssnar på min musik ska känna sig perfekta, då måste jag känna mig perfekt. Jag duger. Jag är okej. Mitt självförtroende har blivit mycket bättre bara det här senaste året. Jag kan nu visa fullt ut att jag är perfekt, som alla andra. Jag behöver inte förhålla mig till normen.

Att bryta mot normer kan också leda till att det i sig blir större än artisteriet. På Angel Haze konsert i Stockholm i juli utgjordes inte publiken av det vanliga hiphopföljet, trots att Angel Haze är fenomenal som rappare. Majoriteten bestod av, om jag ska vara lite fördomsfull, vita feminister och queerfolk. Och, om jag också drar en ovetenskaplig generell slutsats, en publik som troligtvis inte lyssnar på så mycket hiphop annars. En publik som även Silvana Imam drar till sig.

Jag undrar hur hon ställer sig till att en del kanske kommer dit snarare för den hon är än för hennes musik. Men det stör inte henne, tvärtom.

– Den grejen är asfet! säger Silvana glatt och fortsätter:

– Jag får ofta höra från tjejer att »du har fått mig att lyssna på hiphop«. Det är en stor komplimang. Jag har breddat vad hiphop betyder för dig. Genom mig har du fått upp ögonen för vad rap är. Jag har förstått den påverkan jag kan ha och det är en fin grej. Hiphopen har varit och är fortfarande väldigt stereotyp. Men den behöver inte vara det. I början ville jag undvika att bli en lesbisk förebild. Men sedan insåg jag att det behövs, det finns ingen inom hiphop i Sverige. Jag hade behövt en sådan förebild när jag var femton. Om jag hade haft mig själv då skulle jag ha varit bäst i världen nu.

Ändå är det just detta, hennes ärlighet och öppenhet om vem hon är och hennes politiska åsikter, som satt henne lite i ett speciellt fack för stunden. I studion håller Silvana på att färdigställa en ny EP. Hon har accepterat och trivs med att vara en lesbisk, feministisk och antirasistisk förebild. Men det är givetvis inte den enda sidan av henne. Singeln hon spelar in i dag är ingen kamplåt. Den handlar i grunden om girighet och Silvana och hennes team är osäkra på hur den kommer att tolkas och tas emot.

Silvana skriver oftast på nätterna eller på resande fot. Hon börjar med en mening som hon tycker om att säga och leker sedan vidare med ord från den. Inför den nya EP:n har hon dock börjat tänka mer tematiskt i förväg.

– Jag träffade Timbuktu och frågade honom vad jag skulle göra nu. Jag har redan sagt allt jag ville säga. Han svarade bara: »Tro mig, jag har sagt allt, men det finns flera olika sätt att säga det på.«

Silvana Imam står med mobilen i handen framför mikrofonen för att läsa texten. Hon lyssnar samtidigt på uppmaningarna från Sonics fotograf och Respect My Hustles husproducent Nils Svennem Lundberg, som sitter bakom reglarna och spelar in. Hon testar olika varianter med sin röst. Ska hon låta låta argare eller mer avslappnad? Ska hon lägga betoning eller inte på vissa ord? Hon vet ofta hur hon vill ha det, Nils mest bekräftar. Även när han säger att det låter bra vill hon göra om. Efter cirka fyra-fem tagningar på varje fyra, en rapvers är oftast uppbyggd på sexton rader, är hon nöjd – förutom att hon vill ändra i refrängen som nu går »Pengar, pussy, weed…«.

– Jag måste byta ut »weed«, säger hon. Det känns fel, jag röker inte. Hade jag rökt hade det varit okej.

Vi som är på plats – Nils, hennes manager Babak Azarmi, som sitter på golvet barfota med en flaska champagne bredvid sig, och jag – kan konstatera att det är en perfekt »åka bil snabbt på natten på tomma vägar«-låt. Efter drygt en och en halv timme i studiobåset är Silvana klar för denna gång. Hon går i väg för att möta sin flickvän, sångaren Beatrice Eli, och säger med ett leende:

– Beatrice har sagt att på min tredje skiva måste jag sjunga. Alla rappare vill sjunga någon gång. Ouff, om jag kunde sjunga! Jag älskar att sjunga men andra kan det så mycket bättre. Jag har ingen aning om hur min musik kommer låta i framtiden, men rappa kommer jag att hålla mig till.